45

Vetenskapliga antagandenoch definitioner av begreppNormativa nedslag i en normativ kontext

VERONICA STOEHREL

”Ontologi… Ontologi…?” Det är inte konstigt attstudenter i vetenskapsteori kan bli förvirrade när deupptäcker att olika författares användning av sammabegrepp kan referera till såväl olika innehåll sombetydelser. I skenet av denna begreppsförvirring villjag lyfta fram två saker till diskussion: den ena gäl-ler vetenskapliga definitioner av begrepp, samt deontologiska och epistemologiska antaganden somstår att finna bakom dem. Den andra handlar om dekonsekvenser som olika definitioner kan få förforskning som process respektive resultat. En slagsgenealogi, om man så vill, med följande begreppsom rubricerande led: ontologi och epistemologi,kausala mekanismer och orsaksförklaringar, teori(meta- och samhällelig), data och empiri, kvantita-tiva och kvalitativa metoder, generaliseringar ochkritik. Som stöd till jämförelser och kontrasteringarkommer jag i detta växelvis att luta mig mot tanke-gods från såväl positivism och hermeneutik sompostmodernism, samt mot kritisk realism, som ton-givande ramverk. Min ambition i diskussionen avnämnda begrepp är inte att presentera någon djupgå-ende ursprungshistorik och inte heller att fördjupamig i enskilda tänkares resonemang. Det som intres-serar mig är istället betydelsen av användningen avdessa begrepp, och i denna kontext tar jag även uppdagens försvagade metodologiska diskussion, vil-ken jag sätter i förhållande till vårt av pragmatismalltmer genomsyrade samhällsklimat.

Det ontologiska och det epistemologiskaEn grundläggande definition av begreppen ontologioch epistemologi riktar vanligtvis fokus mot hurvärlden respektive kunskapen är beskaffad. HosDanermark m fl (2003) – en titel i metodologi, medkritisk realism som grund – används formulering-

arna ”det ontologiska” och ”det epistemologiska”för att referera till just detta begreppsinnehåll. Tan-karna går tillbaka till Husserl och hans fenomeno-logi. Här refererar det ontologiska till ”det varande”i objektens ”väsen”, det som antas vara gemensamtför alla liknande föremål. Detta ”väsen”, i Husserlsterminologi, är något som finns apriori (före denmänskliga erfarenheten) i varje föremål; det är någotsom tillhör objektet, oberoende av tid och rum. Attundersöka ett objekts väsen är dock inte att under-söka dess ”empiriska lagmässigheter”, som hos degamla positivisterna (eller nya, så kallade neo-positivister). Medan positivisterna intresserade sigför resultaten av ”sinnlig erfarenhet”, intresseradesig Husserl för hur åskådningen (en form av erfa-renhet) av ett föremål kunde omvandlas till en”kategorial åskådning”, eller, med andra ord – förhur det generella utryckte sig i det enskilda.

För Heidegger, den existentiella hermeneutikensfader, utgjorde det ontologiska något annat. I titeln”Varat och Tiden” skriver han: ”Ontologin…förbliri grunden blind samt hemfallen åt förvridning av sittinnerligaste egna syfte, såframt den inte först ochfrämst i tillräcklig mån har klargjort varats mening,och fattat denna klargöring som sin fundamentalauppgift” (1981:30). Med andra ord: Ontologin harför Heidegger, till skillnad från Husserl, inte att göramed sökandet efter ett väsen eller en essens, obero-ende av tid och rum. Ontologin har för Heideggeristället att göra med varats mening, dess betydelseoch syfte, som i sitt uttryck är avhängigt både rum-met och tiden. Denna mening hos föremålen förvåra studier är alltså inte en egenskap hosstudieobjekten ”i sig”, utan en betydelse som formasi vår erfarenhet och användning av dem. Denna”användning” kan i sin tur, med ett uttryck frånSteiner, beskrivas som en slags betydelsealstrande

46

”kringsyn” (1997), i vilken vi förstår något på ettinte alltid intellektuellt och kognitivt sätt. Detta be-tyder emellertid inte att Heideggers ontologi görgällande – min distinktion mellan ”studerande” och”objekt” till trots – att det å ena sidan finns ett sub-jekt och å andra sidan ett objekt, som subjektetskall/kan studera isolerat. Tvärtom. Subjektet finnsalltid i-världen, och också medvetandet formas ikontakten med denna värld.

Heidegger går emot idén om sanning som korre-spondens mellan ”utsaga” och ”värld”, den domine-rande synen inom positivistisk tradition. Han gårdelvis också emot Husserl när denne talar om enkorrespondens mellan åskådningen av ett föremåloch föremålets potential (Lübcke, 1987: 52-53). Is-tället definierar Heidegger sanning (Erschlossen-heit) som den mening och betydelse som undersök-ningsobjekten får i vår kontakt med och användningav dem, och alltså inte – även här i kontrast tillHusserls fall – när vi observerar dem.

Begreppet Erschlossenheit innebär dels ett ”blott-läggande” och avslöjande av varats mening, men detinbegriper också en form av själv-förståelse (Hoy,1993). Heidegger använder sig emellertid av ytterli-gare ett begrepp för att referera till sanning, nämligenEntdeckheit: detta begrepp har till skillnad frånErschlossenheit att göra med att upptäcka något (nyfakta) om världen. I Hoys tolkning av Heidegger ärdet via Interpretierung (i mosats till Auslegung, somblott syftar till en slags avkodning) som vi kan uppnåErschlossenheit. Denna Interpretierung (”Tolkning”– med versal) inbegriper både en tematisering, en ar-tikulering samt teoretisering av det vi studerar (Hoy,1993:174). Att endast samla in fakta leder varken tillkunskap eller förståelse: först måste vi begripa något,men för att därefter nå förståelse av objektet eller fö-reteelsen som studeras måste vi komma åt någonslags orsak- eller avsiktsförklaring bakom dem. Se-dan kan vi förstå. Att förklara och förstå är alltså intetvå skilda saker i Heideggers tankar, utan delar somstår i ett dialektiskt förhållande till varandra: det finnssanningar (ytlig faktauppräkning) och sanningar(djupa, där mening och självförståelse är en del avdem). Och det finns förståelse (i meningen begripa)och förståelse (djupare nivå, vilken vi når genom detdialektiska förhållandet mellan förståelse och förkla-ring, i termer av orsak eller motiv).

Att tala om hur världen är beskaffad (vår ur-sprungliga definition av ontologi) betyder alltsåolika saker för Husserl och Heidegger. Om vi tror påexistensen av en verklighet oberoende av hur sub-jektet tolkar den, framstår Husserls ontologidefi-nition som korrekt. Om vi däremot intar en extremtkonstruktivistisk position – i vilken världen inte är

beskaffad på ett visst sätt utan konstruerad av oss –blir samma definition genast mer problematisk. Idessa skiljelinjer kan vi definiera det ontologiskasom att våra tankar leds till väsen, eller som att detkonnoterar betydelse. Här erbjuder den Kritiska rea-lismen en enande ontologisk definition, enligt vil-ken vi kan anamma existensen av en tolknings-oberoende verklighet, samtidigt som vi tar avståndfrån inneboende väsen eller eviga essenser i vårastudieobjekt. Hur går denna förening ihop?

Kritisk Realism, en metateori (ett begrepp jagåterkommer till senare), utgår ifrån antagandet attdet finns en verklighet oberoende av subjektet. Meni motsats till positivismens antagande om att vi kanspegla denna verklighet i olika texter, poängterarKritisk realism att alla texter (skriftliga som munt-liga) får sin betydelse beroende av det språk forska-ren eller exempelvis intervjupersonen använder sigav. Verkligheten är inte det vi observerar och det vimäter.

Detta betyder dock inte att den praxis och dehändelser vi studerar är en direkt produkt av forska-ren, vilket ofta hänvisas till inom en extrem kon-struktivistisk position. Kritisk Realism ifrågasätterdenna form av konstruktivism, vars konklusion me-nar att vår forskning blott är ett samtal med ”osssjälva”, eftersom vi enligt dess slutledning endastkan ”tolka” andras utsagor. Mot denna slutsats sva-rar kritisk realism att sociala strukturer och praxis ärbegreppsberoende, och att de människor vi studeraroch intervjuar mycket väl kan influeras av oss somforskande personer. Men detta betyder därmed inteatt dessa människor börjar handla annorlunda så fortvi lämnar dem, och så ej heller att de sociala prakti-ker vi studerar är ”lika med” de begrepp vi användeross av för att referera till dem (Sayer, 2004). Verk-ligheten är inte det vi konstruerar.

Andrew Sayer kallar denna ontologiska realism(definierad som antaganden om verklighetens inner-sta beskaffenhet) för en ”svag essentialism”:”essentialism”, för att den utgår ifrån att det existe-rar en verklighet oberoende av våra tolkningar;”svag”, för att den inte fastställer dess egenskapersom ”eviga”, oberoende av tid och rum.

Som stöd till förståelse och nyansering av dennaontologi delar kritisk realism in verkligheten i olika”domäner”: det ”faktiskas” domän, vilken kan defi-nieras som händelser i allmänhet (varav vi endasterfar en del); den ”empiriska” domänen, innefat-tande det vi kan erfara genom sinnesintryck; ochslutligen, ”verklighetens” domän, vilken definierassom en djupdimension, inrymmande ”generativamekanismer”, vilka ger upphov till händelserna i detfaktiskas domän.

47

När kritisk realism säger sig utgå från en ”svagessentialism”, menas vidare att händelser för sinaskeenden är beroende av vissa nödvändiga, objektivaegenskaper, av kausala mekanismer eller präglande”grunddrag”, vilka existerar oberoende av hur vi tol-kar dem. Som exempel kan vi föreställa oss följande:Terrorismen är ett svårvedersägligt faktum i världen(möjligt att erfara i den empiriska domänen). Som”händelse” är den emellertid en produkt av objektivaoch för sitt upphov nödvändiga kausala mekanismer,till exempel känslan av orättvisa, social eller politisk(genererad ur verklighetens domän). När världensmedier gestaltar terrorismen kan de i detta lägga fo-kus på ”händelsen” i sig, eller försöka sig på en tolk-ning av dess orsaker. Tolkningen förändrar dock intede kausala mekanismer som ger upphov till terroris-men. Detta betyder emellertid inte heller att diskurseroch utsagor – i det långa loppet – inte kan ha ett infly-tande på kausala mekanismer. Men de bestämmerdem inte, och inte på kort sikt.

Att söka finna de kausala mekanismer som gerupphov till en händelse skall dock inte förväxlasmed möjligheten att kunna förutsäga dessa händel-ser, vilket man skulle kunna utgå ifrån inom ettpositivistiskt perspektiv. Kritisk realism ser nämli-gen på samhället som ett ”öppet” system, i bemär-kelsen att det betraktas som konstant föränderligt.Denna ”rörlighet” förhindrar dock inte existensenav ömsesidiga beroenden mellan delarna i en sam-hällsstruktur. Kritisk realism ifrågasätter post-modernismen när den, i sin respons mot de Storaberättelserna, sätter fragmentering före beroende,som i en svartvit dikotomi. Sayer menar att detta ärabsurt och dogmatiskt. Vi kan exempelvis inte för-neka existensen av kapitalismen. Vad utmaningenistället handlar om i denna rörliga kontext, är attkunna skilja mellan en händelses nödvändiga res-pektive tillfälliga premisser. Så för att återgå till de-finitionen av det ontologiska kan vi här samman-ställa den som ”hur något är beskaffat”, utan att förden skull syfta till någon form av evig essens.Essensen kan istället sägas vara temporär.

Kausala mekanismeroch orsaksförklaringarI föregående linjer har jag använt mig av formule-ringen ”kausala mekanismer”, ytterligare ett intehelt oproblematiskt begrepp. Inom en positivistiskförklaringsmodell försöker man som bekant hitta re-gelbundna samband mellan två variabler, med syfteatt kunna förutsäga ett fenomen. I motsats till förut-sägelser inom naturvetenskapen, är dessa svårare atthävda inom samhällsvetenskapen. Detta ledde Wil-

helm Dilthey till att göra en skillnad mellan att för-klara och att förstå. Trots att Dilthey ansåg atthumanvetenskapernas ideal (till vilka t ex sociologioch satsvetenskap också räknades) var att kunna för-stå människan i ett socialt och historiskt samman-hang, har ”förklaringar” kommit att ses som förbe-hållna naturvetenskap allena medan ”förståelse”destinerats till humaniora (en positionering somDilthey själv delvis bidragit till att skapa). Denna åt-skillnad har tyvärr medfört att humanvetenskapernatill stor del hamnat i en återvändsgränd, där man en-dast försöker förstå det man studerar utifrån det stu-derade subjektets perspektiv. På så sätt lämnas allaförklaringsmodeller åt sidan, med potentialen attknyta an dessa subjekts tankar och händelser tillstrukturer och institutioner, vilka dessa subjekt sam-tidigt är en ömsesidigt konstituerande del av. Dettakan ses som resultatet av den olyckliga särskilj-ningen mellan att ”förklara” och ”förstå”: Natur-vetenskapen har inget ”naturligt” monopol påförklaringsmodellerna, liksom humaniora inte hardet på tolkning och förståelse, och att förklara behö-ver inte betyda att förutsäga, trots att begreppet an-vänds i den bemärkelsen inom den positivistiska tra-ditionen; vi kan förklara olika saker utan att därmedförutsäga dem, och vi kan förutsäga något utan attegentligen förklara det. Vidare finns det förståelse imeningen ”begripa”, samt förståelse i meningen”upptäcka” det som finns under ytan – för att fort-sätta med vårt exempel om terrorism: Vi kan förstå(i meningen begripa) att en terroristakt har ägt rum,men detta betyder inte att vi har nått en djupare för-ståelse/förklaring av dess rötter; vi har inte blottlagtde mekanismer som gav upphov till akten. Och omvi nu lyckas blottlägga en terroristhandlings nöd-vändiga villkor, behöver det inte betyda att vi kanförutspå den sortens handlingar i en framtid. Vi kaninte göra det för att det finns alltid tillfälliga om-ständigheter i ett öppet system. Vi kan också förut-säga något utan att förklara det. Vi kan förutsäga attsolen går upp i morgon men den förutsägelsen för-klarar ingenting (möjligen något om personenbakom förutsägelsen).

När vi gör en kausal analys utifrån ett kritisktrealistiskt perspektiv söker vi inte efter lagar ochregelbundenheter, utan det vi söker är de mekanis-mer som ger upphov till fenomenet vi studerar, vil-ket utgör en väsentlig epistemologisk skillnad: härhandlar sökandet inte om att finna teorier att veri-fiera eller falsifiera – en positivistisk utgångspunktoch strävan. Det vi försöker göra är att förstå hurverklighetens domän fungerar.

”Jo, men ska vi inte testa det vi har kommit framtill i ett senare stadium?”, frågar sig kanske den

48

positivistiskt inriktade forskaren nu. Svaret på denfrågan är nej: vi kan inte testa en teori (så som Kri-tisk realismen definierar den) mot det vi hittar inomden empiriska domänen. Och här har vi kommitfram till ett annat mångdefinierat begrepp: i det föl-jande hoppas jag kunna förklara varför vi inte kantesta en ”teori” mot ”verkligheten”.

TeoriI vardagsspråk används ofta begreppen teori och hy-potes som synonyma – en fusion som går att spåratill positivismens tal om att en teori skall testas motempirisk data. Man antar här att vi kan sönderdelaen teori i mindre beståndsdelar, så kallade hypote-ser. Hypoteser är, enligt detta sätt att se, att betraktasom en operationalisering av en teoris viktigaste de-lar, vilket hos Danermark m fl ges följande beskriv-ning: En teori är ”ett system av påståenden som medhjälp av en deduktiv logik kan brytas ner till ett an-tal prövbara hypoteser” (2003: 235).Tanken byggerpå tron att vi kan testa dessa hypoteser mot en empi-risk verklighet (definierad som det vi kan observeraoch mäta).

Allmänt formulerat kan vi säga att en teori är enutsaga som försöker förklara och ge oss en djupareförståelse av ett fenomen. När vi talar om teoriersom försöker beskriva hur vetenskap bedrivs ellerbör bedrivas, talar vi om metateorier. Till dessa kanvi räkna positivism, kritisk realism och hermeneu-tik, samt de delar av den postmoderna traditionensom berör denna sorts frågor. Dessa teorier byggerpå vissa ontologiska och epistemologiska antagan-den. Positivism och Kritisk realism utgår t ex frånantagandet att det finns en objektiv verklighet, exis-terande oberoende av oss som subjekt (ett ont-ologiskt antagande). Hermeneutiken framstår sommer kluven på denna punkt, beroende på vilken”gren” av hermeneutiken vi talar om: medan denobjektiverande hermeneutikens tolkningstraditionnärmar sig positivismen genom sin tro på en objek-tiv verklighet (via definitionen av ”sanning” som”korrespondens” mellan utsaga och värld) är denexistentiella hermeneutiken mer relativistisk: vissthandlar det om att söka förstå en inre verklighet,men samtidigt vittnar den hermeneutiska spiralen(metaforen för tolkandets rörelse mellan för-förståelse och förståelse) om en bild av sanningensom konstant föränderlig. Epistemologiskt utgårpositivismen från att vi kan uppnå korrekta beskriv-ningar av denna verklighet, bl a genom skarpagränsdragningar mellan subjekt och objekt. Kritiskrealism intar på den punkten ett mer relativistisktsynsätt och menar att all fakta är teoriberoende, utan

att för den skull vara teorideterminerande. Det mestextrema synsättet står här den postmoderna traditio-nen för, när den framhäver att ett tecken endast ledertill ett annat och att polysemin i tolkningen leder tillen fragmenterad verklighet, utan något interntberoendesamband. Vidare betraktar den objektiver-ande hermeneutiken förförståelse som ett hinder ochdess existentiella kusin anser att det är just samman-smältning mellan subjekt och objekt som ger ossmöjlighet att nå kunskap. Detta säger oss något omsvårigheterna (för att inte säga det motsägelsefulla) iatt använda oss av flera metateorier samtidigt.

Innan vi nu går in på de samhälleliga teoriernasanalytiska nivå (och deras försök att förklara män-niskan i samhället och hennes kulturella produk-tion), vill jag först diskutera benämningen av så kal-lad ”Grundad teori”, vilken jag tror kan vara heltmissvisande: Grundad teori är ingen teori i den be-märkelsen att den specifikt resonerar kring förhål-landet mellan subjekt och objekt. Här finner viingen djupgående reflektion över hur forskaren be-traktar sig själv, sitt studieobjekt och sitt förhållandetill det – inte på det sätt som den återfinns inom po-sitivism, kritisk realism, hermeneutik eller veten-skapsteoretiskt intresserad postmodernismen. VadGT istället ger oss är konkreta undersöknings-instruktioner, exempelvis om hur ”kodifiering” och”kategorisering” ska gå till. De ontologiska ochepistemologiska antaganden som GT bygger på ärtill stor del desamma som vi finner inom positivism,trots GT:s försök att ifrågasätta just denna traditionskvantitativa sätt att gå till väga på. Exempel på dettastår att finna i GT:s och positivismens gemensammaövertro på ”rådata” och, i samband med detta, ävenGT:s strävan att testa de teorier som genererats. Detjag vill poängtera med detta inlägg är inte annat änatt Grundad teori, mer än en ”teori”, är en ”metod”.Men nu över till människan i samhället och dennaform av teori.

Många författare gör en åtskillnad mellan å enasidan deskriptiva och/eller förklarande teorier och åandra sidan normativa teorier, varav de sistnämndadefinieras utifrån sin fokusering på moraliska, poli-tiska och ideologiska frågor. Denna uppdelning äremellertid problematisk och medför ideologiskakonsekvenser: att påstå att det finns teorier som inteär normativa kan leda till att vi reifierar de antagan-den som bärs fram av dessa. Som exempel betraktasen teori om yrkesgruppens professionalisering avDanermark m fl som en deskriptiv teori. Problemati-ken bottnar i att så fort vi väljer att tillämpa en spe-cifik teori (framför en annan) – exempelvis för attförklara mediernas utbud – lämnar vi andra valbarateorier åt sidan (politiska/ekonomiska, t ex), vilka

49

skulle kunna förklara samma ”fakta” på ett annor-lunda sätt. I den meningen finner jag det svårt attinte inse den normativa aspekten i teorin. Med dettamenar jag inte att vi inte bör använda oss av ovananförda teori utan att det är problematiskt att göraskillnader mellan ”deskriptivt” och ”normativt”: allavåra försök att ”beskriva” någonting, innebär samti-digt att vi legitimerar eller ifrågasätter det, oavsettom så sker explicit eller implicit – något som blir änmer tydligt när vi söker ”förklara” någonting: om vit ex förklarar människors användning av television,med hänvisning till teorin om Uses and Grati-fication, utgår vi implicit från att människan är enrationell varelse, kapabel att avgöra vad hon behö-ver samt likaså att kunna utrycka det, samtidigt somvi bortser från att ”användningen” kan vara produk-ten av en vana, och inte av ett fritt, medvetet val(just den kritik som riktats mot nämnda teori). U &G drar också bort uppmärksamheten från samhälle-liga strukturer och institutioner, vilka i hög grad kanpåverka våra tv-vanor: något till synes så avlägsetsom t ex arbetsmarknadens struktur påverkar vår fri-tid och därmed den tid som vi kan ägna åt televi-sion. Teorin missar också det användarerelateradefaktum att det vi som tittare kan välja emellan ärprodukter av bestämda institutionella faktorer, somexempelvis public service eller kommersiella intres-sen. Jag påstår med detta inte att U & G är en me-ningslös teori. Det jag vill poängtera är att vissa teo-rier, som vid en första anblick kanske framstår som”neutralt” deskriptiva, även innehåller normativakomponenter, och att alla sådana har en ideologiskoch politisk dimension – självfallet inte i termer avpartipolitik, utan i skepnad av en strävan att få läsa-ren att uppfatta den empiriska domänen på ett visstsätt, och inte på ett annat, som därmed lämnas där-hän.

Begreppet ”normativt” har också nått vida an-norlunda appliceringar. Som exempel använder sigAlvesson & Deetz av det (2001:31-33) för att refe-rera till en positivistisk utgångspunkt i organisa-tionsstudier. I det sammanhanget syftar den norma-tiva aspekten till determinismen i tillvägagångssättet(operationalisering, kodifiering , osv) och till strä-van efter lagar som kan förutsäga framtiden.

I detta skede vill jag uppmärksamma läsaren påatt min fortsatta användning av benämningen ”sam-hälleliga” teorier, kommer att hämta näring genomadjektivet ”generella” – fortfarande betraktade somåtskilda från ”metateorier”, och fortfarande medsyftning till alla teorier som söker förklara männis-kan i samhället och hennes kulturella produkter,men nu inkluderande intellektuella traditioner somger oss olika perspektiv på skilda problem. Jag gör i

detta ingen skillnad mellan deskriptiva, förklarandeeller normativa teorier, utan kontrasterandet riktasistället mot vilket syfte man anser att en teori harenligt ett positivistiskt, kritiskt realistiskt,hermeneutiskt, respektive ett postmodernt perspek-tiv.

Som tidigare nämnts anser den positivistiskt in-riktade forskaren att samhälleliga teorier skall testasmot empirisk data. Idén bygger på det ontologiskaoch det epistemologiska antagandet att det existeraren objektiv verklighet, oberoende av subjektet, ochatt denna verklighet kan nås genom rätt metoder föratt slutligen speglas i en text. Postmodernismen (el-ler åtminstone delar av den) ifrågasätter existensenav en verklighet utanför subjektet, och därmed kri-teriet om teoriers empiriska prövbarhet – hur kan vitesta en teori mot ”något” som inte existerar? Kvaråterstår endast jämförelser av slutledningsmöj-ligheter olika teorier sinsemellan – dock utan avgö-randen eller bedömningar om ”lämplighet”, efter-som postmodernismen i detta läger anser attbedömningskriterier endast utgör en strävan tillmakt.

Hur en teori fungerar inom hermeneutiken råderdelade meningar om: Hellesnes, Kuhlmann samtÖfsti (citerad i Stoehrel, 1994: 73) ifrågasätter attdet hermeneutiska tillvägagångssättet över huvudkan sägas falla inom en hypotetisk-deduktiv metod(prövningen av ”hypotes” mot ”extern” verklighet)Argumentet bottnar i att hermeneutikens fokus interiktas mot orsaker till fenomen, utan mot deraskontextbundna betydelse för människan som tolk-ande varelse, samt i denna läras syn på betydelsesom kontinuerligt föränderlig, beroende på var vibefinner oss i den hermeneutiska spiralrörelsen mel-lan förförståelse och förståelse. Detta argumentstämmer väl om vi uppehåller oss vid den existen-tiella hermeneutiken – dock inte om vi vänder osstill den objektiverande grenen: här kan vi mycketväl formulera olika hypoteser om en händelses upp-komst och förlopp, samt söka bekräfta dessa medhänvisning till de ”fakta” vi har tillgång till. Histo-risk forskning är ett exempel på detta scenario.

Ytterligare ett perspektiv på ”teori” finner viinom kritisk realism: en teorins syfte är här att tyd-liggöra, renodla och sätta namn på, samt förklaraoch utveckla nya begrepp på så sätt att de bättre för-mår ”fånga” ett fenomen. Detta sista led – att testaolika begrepps förmåga att fånga en händelse, en si-tuation eller en praxis – finner jag vara en absurdtanke: Hur skulle vi kunna se om det förekommer enkorrespondens mellan det begrepp vi använder ossav för att fånga något och den tolkning (se nästa av-snitt om data och empiri) vi gör av detta något? Ef-

50

tersom kritisk realism intresserar sig för de nödvän-diga villkor som behövs för att ett fenomen skallkunna manifestera sig, och eftersom mani-festationen varierar beroende på de tillfälliga villkorsom alltid finns i ett öppet system, kan dessa teorierinte testas mot det vi observerar inom den empiriskadomänen: för kritisk realism är denna domän bero-ende av tid och rum och därför i konstant föränd-ring. Detta betyder emellertid inte att vi inte kan el-ler inte ska reflektera över förhållandet mellan detmanifesta och de mekanismer vi antar kan finnasbakom. Det betyder bara att vi inte kan ”pröva”dessa teorier mot mekanismers manifestationer. Ma-nifestationer är just manifestationer. Manifestationerär inga ”data”, definierat som något ”evigt”, tillhö-rande ett objekt. Till och med svaret på frågan, ”Hurmånga?”, utgör en tolkad verklighet. Men detta görinte resonemanget mindre relevant för det. Och härnår vi så fram till nästa problematiska rubrik, be-handlande begreppen ”data” och ”empiri”.

Data och empiriBåde Kritisk realism som metateori och Kritisk teorisom samhällsteori har kritiserat tron på att ackumu-lation av data kan ge oss mer kunskap. Att läggatyngdpunkten på ”data insamling” speglar detontologiska antagandet om att världen är lika medden empiriska domänen, samt uppfattningen att såkallade ”data” är att likställa med obefläckade”fakta”, vilka vi kan samla in, förmedla samt refe-rera till, oberoende av det språk vi använder oss aveller de tolkningar vi gör. Alvesson & Deetz (2001)föreslår att vi i stället för att tala om “data collec-tion” – vilket associerar till det aktuella sättet atttänka – bör välja formuleringen ”empiriskt mate-rial”: detta material skall då inte kopplas sammanmed någon slags ”fakta”, utan istället förstås somdet urval forskaren har gjort av sitt totala under-ökningsmaterial, inberäknat såväl de medvetna somomedvetna tolkningar vilka både respondenternaoch vi forskare själva gör (2001: 113). Intentionenär god, men i själva verket har också det empiriskamaterialet kommit att likställas med ”data”. Förfat-tarna varnar även för risken att vår forskning ”goesnative” (att vi intar våra undersökningssubjekts ut-gångspunkt) vilket kan betyda att vi missar det teo-retiskt intressanta. Enligt samma tankebanor lyftenågra år tidigare Alvesson och Sköldberg faran medatt lägga tyngdpunkten på aktualiteter (empiriskastudier) i stället för det potentiella (1994: 209).Utan att formulera det explicit, kan de i detta sägasha kommit på verklighetens domän, den domän somkritisk realism finner mest intressant, inrymmande

de generativa mekanismer vilka ger upphov tillnämnda aktualiteter.

Betyder detta att vi inte skall bedriva empiriskastudier? Självklart inte. Det betyder att det inte ärvia mängden insamlat empiriskt material som vi nåren fördjupad förståelse av de händelser vi studerar:att intervjua tio personer ger oss inte större kunskapän om vi intervjuar tre, om det vi är intresserade avär de mekanismer som ligger bakom det som dessapersoner förmedlar. Det som är teoretiskt intressantär att kunna anknyta det aktuella (empirin) till deolika strukturnivåer som det aktuella är placerat i,samt till olika teoretiska ramverk. Vid kommuni-kationsstudier kan det till exempel handla om attplacera intervjupersonen i en organisationsstruktur,inom ramen för en institution samt i en specifiksamhällsstruktur. De teoretiska ramarna kan varaekonomiska, patriarkaliska, sociala, ideologiska,historiska eller politiska. Beroende på vilken ram viväljer att placera vårt empiriska material i kommerdet materialet att få olika betydelser. Ytterligare enresultatmässig påverkansaspekt står att finna i deturval vi väljer att lyfta fram, vilket – liksom valet avteoretisk ram – innebär ett politiskt val. Att tappakontexten och perspektivet till förmån för det speci-fikt empiriska är inte bara naivt, utan också missvis-ande som bild av verklighetens komplexitet och or-saker.

Den kritiska teorins förhållande till empirin kantyvärr lätt leda till missförstånd. Alvesson ochSköldberg skriver t ex att, ”den kritiska teorins in-sikter inte utan vidare låter sig omsättas i empiriskforskning” (1994: 177) Trots att meningen innehål-ler formuleringen ”inte utan vidare”, händer det oftaatt studenter tolkar det som att kritisk teori intebefattar sig med eller inte kan tillämpas vid empi-riska undersökningar, utan bara på textanalyser. Na-turligtvis är så inte fallet. Att inta ett kritiskt teore-tiskt perspektiv är att intressera sig för frågor omt ex ideologi, makt och rättvisefrågor samt asymme-trier och störningar i kommunikationen – allt utifrånett samhälleligt perspektiv, vilket kan tillämpas påsåväl textanalyser som på olika former av empirisktmaterial.

Misstolkningen kan vara en produkt av den åt-skillnad vi gör mellan ”empiriska studier” och”textanalyser” – en språklig skillnad som förvissokan vara nyttig ur ett analytiskt perspektiv, men somockså rymmer skillnader i ontologiska ochepistemologiska antaganden: textstudier associerassom exempel till ”andrahandskällor”; en text betrak-tas alltid som en tolkning av något som någon hargjort. Dess ”väsen” är inte referenten utan en bitpapper. För att komma åt dess betydelse måste vi

51

tolka dess symboler. ”Empiriska studier” associeraså andra sidan till ”förstahandskällor”: den naiveempirikern betraktar innehållet i människors utsagorsom referenten i sig, och utsagan antas fungera somett enkelt fönster mot detta ”sanna” innehåll, medövertygelsen att ju mer vi talar med intervjupersone-rna desto närmare sanningen kommer vi, som omden endast var en fråga om ”mer”. Med detta menarjag inte att två timmar inte kan ge oss mer än femminuter vid en intervju. Det jag menar är att detfinns viktiga nivåer av verklighet som vi inte kom-mer åt enbart genom att lyssna på vad intervjuper-son säger, oavsett hur länge vi lyssnar på det somsägs. Det faktum att många metodböcker ägnarstörre delen av sitt utrymme åt att utförligt gå ige-nom hur en intervju eller observation bör gå till,men nästan inget åt hur utsagorna och observatio-nerna skall tolkas, vittnar om hur djupt denna naivaempirism är utspridd.

Alvesson och Deetz presenterar i detta samman-hang fyra olika analysnivåer (2001: 123, 154-156)att tillämpa i samband med en intervju (varav jag iden första gör vissa tillägg): först och främst kan vianalysera en intervju som en berättelse, med inrikt-ning på dess dramaturgiska komponenter. Här kan vitill exempel ställa oss frågan om vilka i berättelsensom framställs som hjältar respektive skurkar samthur dessa tänker och handlar, exempelvis via til-lämpning av Greimas aktantmodell. I denna förstanivå kan vi också studera intervjuns rent semiotiskaoch retoriska aspekter (dysfemismer, eufemismer,metaforer, syntaxen, etcetera). I den andra analys-nivån undersöker vi vad respondenternas utsagor sä-ger oss om deras tro, stereotyper, idéer, värderingaroch känslor, samt hur de framställer sig själva. På entredje analysnivå kan vi söka utröna respondenter-nas bakomliggande intressen och syfte med att sägadet som sägs. Och så på en fjärde nivå kan vi under-söka vad utsagorna säger oss om de attityder ochnormer som råder i den miljö respondenterna tillhör.För den textanalytiskt inriktade forskaren utgördetta inget nytt. Problemet är att det nog gör det förden empiriskt orienterade.

Kvantitativa och kvalitativa metoderDen olyckliga sammankopplingen många metod-böcker gör mellan positivism och kvantitativa meto-der, samt mellan hermeneutik och kvalitativa stu-dier, har fört till den missvisande bilden att deträcker att använda sig av kvalitativa metoder för attkomma ifrån den positivistiska traditionen. Om vidå undersöker metoder som exempelvis Grundadteori, induktiv etnografi och etnometodologi, kan vi

i skenet av deras ontologiska och epistemologiskaantaganden se – trots deras många gånger explicitaavståndstagandet från kvantitativa metoder – att delikväl har en stark influens från just positivism. Ex-empel på detta släktskap återfinns i tyngdpunkten på”data” (för såväl ”händelser” som intervjusvar), ikraven på validitet och reliabilitet, samt i strävan ef-ter kodifiering.

Om vi nu definierar kvalitativa studier som inbe-gripande ”interpretativa tekniker”, ser vi att dessainte behöver falla inom ramen för hermeneutiken.När de används inom kritisk realism är deras syfteatt förklara ett fenomen, inte att förstå objektet ”ini-från”, som t ex inom existentiell hermeneutik. Ävenom vi ställer oss kritiska till positivismen som meta-teori behöver vi inte ta avstånd till all form av kvan-titativ metod. Tvärtom: vi behöver veta hur mångamänniskor som dör av undernäring varje dag, hurmånga barn som dog under den ekonomiska blocka-den av Irak, hur många människor som inte har rådatt köpa mediciner mot AIDS, eller hur spridningenav IT-användning ser ut i förhållande till socialklass. Vi kan använda oss av kvantitativa metoderutan att acceptera positivismens ontologiska ochepistemologiska antaganden, och vi kan göra detutifrån kritisk realism: här betraktas inte siffror ochkorrelationer mellan olika variabler som ”data”, res-pektive som slutna system av ”orsak-effekt”, utansom ett empirsikt (tolkat) material, vilket vi kan an-vända för att vidareundersöka vilka upphovsgivandevillkor som råder för aktuellt problem

Diltheys åtskillnad och samtidiga anknytningmellan ”humanvetenskap-förståelse” respektive”naturvetenskap-förklaring”, har tyvärr ofta tolkatssom att naturvetenskapens perspektiv och metodikrenodlat utgår från positivism, vilket är lika missvis-ande som tron att ”tolkningen” alltid är hermeneu-tisk inom humanvetenskaperna. Naturvetenskapenär också intresserad av att undersöka händelsersbakomliggande kausala mekanismer, och inom ex-empelvis lingvistik använder man sig också avkvantitativa innehållsanalyser.

GeneraliseringarInom positivistisk tradition har ordet ”generalise-ring” (ett annat ”politiskt” laddat begrepp) definie-rats som en empirisk extrapolering, vilken vi kan nåutifrån bestämda statistiska regler. Definitionenbygger på antagandet att ”världen” är lika med den”empiriska domänen” – det observerbara samt mät-bara – och utesluter därmed ”verklighetens domän”,den domän vari vi kan finna de kausala mekanismersom ger upphov till det ”observerbara”. När vi antar

52

denna definition av generalisering, accepterar visamtidigt det observerbara som det enda verkliga.Om vi här vänder oss till Habermas teori omkommunikativt handlande och den störningsfriakommunikationen finner vi istället en teoretisk ge-neralisering: här görs inga undersökningar som kanleda till en empirisk generalisering, istället möter viutvecklandet av ett resonemang, som kan ge ossmöjligheten att förstå/förklara de nödvändiga vill-kor som krävs för att nå en störningsfri kommunika-tion (varav frånvaron av asymmetriska makt-förhållanden utgör ett). Detta är en teoretisk genera-lisering. Dess syfte är att nå förståelse av/kunna för-klara de villkor som krävs för att något skall kunnahända eller för att något skall kunna ha den bety-delse det har. Vi behöver inte undersöka dess reso-nemang empiriskt, i jakt på överensstämmelser meddet observerbara, eftersom dess ”generalisering”inte syftar till att kunna förutsäga någonting, tillskillnad från dess empiriska motsvarighet. Att vi isåväl vårt vardagliga som vetenskapliga bruk av be-greppet ”generalisering” vanligtvis syftar till denempiriska varianten, den som bara ”ser” detobserverbara, säger en del om positivismens infly-tande på vårt sätt att se på världen. Jag kan tänkamig att några läsare nu reagerar och tänker, ” Nejdu, det är annorlunda nu”. Jag kan i så fall bara sägaatt jag avundas er. I min värld ser jag fortfarande enempirisk dominans.

KritikEn annan källa till begreppsmässig konflikt står attfinna i mötet mellan ”strukturalister” och ”post-strukturalister”, inte minst i skenet av begreppet”kritik”: Jonathan Culler påpekar här det svåra i attgöra skarpa skillnader dem emellan, eftersom detkan finnas mer likheter mellan strukturalister ochpoststrukturalister än mellan poststrukturalister sin-semellan (1983: 30).

När det t ex gäller Foucault och Derrida floreraren mängd olika tolkningar, och inte sällan motsägel-sefulla sådana. Studenter kan ibland tolka Foucaultsom att han endast intresserade sig för diskurser,och inte för ”hela” det reella livet. Vad man ”missar”här (eller inte vill se?) är att diskursstudierna utgörett sätt att kritiskt studera våra olika ”regimes ofpractices” – den praxis som ligger till grund för detvi betraktar som kunskap: ”A critique is not a matterof saying that things are not right as they are. It is amatter of pointing out on what kinds of assump-tions, what kind of familiar, unchallenged, uncon-sidered modes of thought the practices that we ac-cept rest”, som Foucault (1988:155) säger. Citatet

syftar till de idéer och den praxis som ligger bakomett samhälles rådande diskurser. Till skillnad frånDerridas utpekande av tillvarons referenslöshet,finns det i Foucaults värld en tydlig referens, ochflera av hans texter undersöker det förhållandet.

Möjligheten till friktion blir inte mindre om vinu vänder oss till Derridas ”dekonstruktion”, vilkenockså har givits en rad tolkningar – allt från att utpe-kas som en metod för att blottlägga sprickor, motsä-gelser och inkonsistenser i en referenslös text, till attringas in som en närmast genealogisk metod á laFoucault, i vilken man intresserar sig för makt-strukturer och hierarkier (se t ex Alvesson & Deetztolkning av Cullers dekonstruktion). Oavsett valetav tolkning här tenderar kritikbegreppet att bli pro-blematiskt: om vi väljer den första tolkningen om-vandlas begreppet till en ”metakritik” – en kritik avmöjligheten till kritik. Kritiken stannar vid textensform – ett politiskt ställningstagande och ett be-kvämt sätt att slippa ta ansvar. Om vi istället väljerden andra tolkningen och dess koncentration påmaktstrukturer och hierarkier, riskerar vi att missadet specifika och möjliga motståndshandlingar.

Handlingar, händelser och diskurser – samtligaär produkter av något; materiella förhållanden ellerandra diskurser, som i sin tur alltid kan spåras till eninstitution eller samhällstruktur. Det gäller attvandra bakåt i kedjan tills vi hittar, inte ”ur-sprunget” utan de mekanismer som ligger bakomdessa händelser, de nödvändiga och tillfälliga vill-koren för deras nuvarande existens. Om än med enannan begreppsapparat, är detta något som bådepoststrukturalisten Foucault gör genom singenealogiska metod, som kritiska teoretikernHabermas gör när han pekar på maktförhållandenoch ideologisk dominans, och som den politiskaekonomen Mosco gör när han kopplar makt-förhållanden till ekonomiska villkor. Men för attkunna göra det kan vi inte definiera verklighetensom bestående av det empiriska allena: verklighe-ten, som Mosco säger, ”is made up of both what wesee and how we explain what we see” (1996:2). Kri-tikens uppgift är då (eller bör vara) att undersöka dekausala mekanismer som ligger bakom det vi ser,samt blottlägga de antaganden som finns bakom deförklaringar vi gör.

Dagens försvagademetodologiska diskussionI en debattartikel som Birgitta Höijer skrev i Tvär-snitt (3/04) varnar hon för det hon kallar för ”denglada metodamatörismen”. Hon ger fem orsaker tillatt metodkunskapernas försvagas i forskningen.

53

1. Ytligt mångvetenskapliga gränsöverskridandenutan integration på djupet

2. Massproduktion av elementär metodlitteraturmen brist på fördjupande litteratur

3. Brist på tid och eftertanke i forskningsvardagen

4. Snabbproduktion av doktorander (och studenteri grundutbildningen)

5. Kommersialisering av forskningen med ökadhänsyn till näringslivets intressen och behov

I detta kan jag bara instämma med henne, men trorsamtidigt att det finns två allvarligare och djupareproblem. Forskarsamhället (och många studenter)verkar inte längre vara intresserade av att gå på dju-pet med vissa frågor och försöka ta reda på hur nå-got förhåller sig, som om vi led av en brist på nyfi-kenhet. Vad är det då som har hänt?

Jag tror att det har att göra med vårt nutida sam-hälles kommersialiserade klimat. Det är inte nyfi-kenheten som premieras i detta samhälle. Det är denpragmatiska människan istället: våra studenter (somsenare kan bli doktorander och ”doktorer”) ställeross frågan, ”Men hur vill du ha svaret?”, inför enstundande tentamen. De frågar oss efter ”verktyg”för att kunna ”knäcka koden”. Pragmatismen tar denplats som tidigare nyfikenheten hade.

Det andra problemet skulle jag vilja kalla för po-litiskt/ideologiskt. Jag är här inte säker på att ordet”försvagas” är det rätta – det antyder att ”så var detinte innan”, men det finns gott om exempel på bris-tande kunskapsteoretiska och metodologiska kun-skaper även hos etablerade forskare. Jag tror att or-det ”försvagas” bör ses i kombination med en all-män förstärkning av den pragmatiska attityden attbara förstå det man vill förstå, beroende på vad sompassar in i ens syn på världen. Ett politiskt/ideolo-giskt ställningstagande, alltid farligare hos den fors-kare som inte vill erkänna det.

Referenser

Alvesson, Mats & Deetz, Stanley (2000) Doing CriticalManagement Research. London: Sage.

Danermark, Berth (2003) Att förklara samhället. Lund:Studentlitteratur.

Foucault, Michel (1988) ‘Practicing Criticism or Is it ReallyImportant to Think?’ in Foucault, Michel: Politics,Philosophy, Culture : Interviews and other Writings,1977-1984. New York and London: Routledge.

Heidegger, Martin (1981, 1926) Varat och Tiden. Del 1.Göteborg: Daidalos.

Hoy, David Counzens (1993) ‘Heidegger and theHermeneutics Turn’, in Guignon, Charles The Cam-bridge Companion to Heidegger. Cambridge: Cam-bridge University Press.

VERONICA STOEHREL, Ph.d., Universitetslektor, Sektionen för hälsa och samhälle, Högskolan iHalmstad, Box 823, SE-301 18 Halmstad, veronica.stoehrel@hos.hh.se

Höijer, Birgitta (2004) Håller metodkvaliteten på attutarmas? Tvärsnitt, nr 3.

Lübcke, Poul (1987) ’Heidegger: Filosofi som radikalt frå-gande’, i Lübcke P (red) Vår tids Filosofi, 121-154.

Lübcke, Poul (1987) ’Husserl: Filosofi som sträng veten-skap’, i Lübcke P (red) Vår tids Filosofi, 40-72.

Mosco, Vincent (1996) The Political Economy ofCommunication. Rethinking and Renewal. London:Sage.

Sayer, Andrew (2004) Realism and Social Science. Lon-don: Sage.

Steiner, George (1997) Martin Heidegger. Göteborg:Daidalos.

Stoehrel, Veronica (1994) Berättelsestrategier, kunskap ochreflektion. Stockholm: Stockholms universitet, JMK.

NEW BOOK FROM NORDICOMNEW BOOK FROM NORDICOMNEW BOOK FROM NORDICOMNEW BOOK FROM NORDICOMNEW BOOK FROM NORDICOM

I would like to order …… copy/copies of News from the Interview Society

Name: ..............................................................................................................................................................

Address: ...........................................................................................................................................................

.........................................................................................................................................................................

.........................................................................................................................................................................

VAT No: ...........................................................................................................................................................

Send the coupon to:NORDICOM, Göteborg University, Box 713, SE 405 30 Göteborg, Sweden

Fax: +46 31 786 4655, e-mail: anne.claesson@nordicom.gu.se

Price: SEK 280, € 30 (+P&P)

This book introduces the InterviewSociety as an innovative, provocativeand challenging concept tounderstand the construction of news,the use of language, and the power ofjournalism in contemporary mediasociety. It focuses on the journalisticinterview and on the techniques forthe representation of utterances, talkand conversation, and combinestheories of the public sphere, newsjournalism, and the interview as aform of interaction. It relatesdiscursive techniques on a micro levelto institutional and cultural conditionson a macro level, with regard tojournalism and the media publicsphere, and takes a historically pointof departure with the intention ofpinning down important tendenciesin the development of modernjournalism during the 20th century.Without being nation-specific, itpresents findings from a number ofempirical studies from five differentcountries and various genres.