taxonomi - birdlife sverige · taxonomi text johan fromholtz, björn anderson, erling jirle, markus...

5
vår fågelvärld | 2.2014 37 36 vår fågelvärld | 2.2014 FÖRÄNDRINGAR I LISTAN ÖVER HOLARKTIS FÅGLAR Detta är den femte rapporten från BirdLife Sveriges Taxonomikommitté (Tk). Den innehåller en rad förändringar av Holarktislistan. Listan i sin helhet finns att ladda ned från Tk:s webbsida på www.sofnet.org. T k har under 2013 utökats med de två nya ledamöterna Björn Anderson och Markus Lagerqvist. Detta har inneburit ett välkommet och värde- fullt tillskott till den periodvis hårt arbetsbelastade och samtidigt ideellt arbetande kommittén. Båda är mycket beresta glo- balskådare med kunskaper och insikter om en stor del av världens fågelfamiljer. Björn har för övrigt varit ledamot i Tk under en tidigare period, från starten 2002 till och med 2005. Således består Tk numera av Erling Jirle (samman- kallande), Lars Svensson, Johan Fromholtz, Tommy Tyrberg, Björn Anderson och Markus Lagerqvist. Till Tk är även knutet ett bredare nätverk, Re- ferensgruppen (Rg). Rg består av taxonomiskt och genetiskt sakkunniga personer, i huvudsak aktiva forskare från olika institutioner, vilka tillfrågas om generella eller specifika frågor som uppkommer under arbetets gång. Referensgruppen består för närvarande av Per Alström, Staffan Bensch, Mats Björklund, Per Ericson, Martin Irestedt, Ulf Johans- son, Lars Larsson och Urban Olsson. Flera av dessa har tidigare ingått i Tk. Arbetet med att bestämma en vetenskapligt förankrad, kongruent och rimlig taxonomi för Holarktis fåglar, med tonvikt på vår västpalearktiska fauna, är komplext och mångfacetterat och innebär dessutom en balansgång mellan olika synsätt och metoder. Tk har i sitt uppdrag från SOF – BirdLife Sverige att följa det biologiska artbegreppet (Biological Species Concept – BSC). Vi har i vårt arbete valt att ta stor hänsyn till välunderbyggda genetiska studier, och faktum är att merparten av alla de förändringar i taxonomin som Tk föreslår helt eller delvis bygger på DNA-analyser. Men vi låter inte de genetiska stu- dierna vara allenarådande eller orimligt diskrimi- nerande mot andra väsentliga bedömningsgrunder. Vi tar förutom genetiska studier även hänsyn till morfologi, lätesyttringar, ekologi och beteendeskill- nader. FÖRÄNDRINGAR Amurjärpe och granjärpe flyttas till släktet Falcipennis Short (1967) slog samman de tre tidigare mono- typiska släktena Dendragapus, Falcipennis och Canachites till ett enda: Dendragapus. Dimcheff (2002) vill åter dela upp Dendragapus i två släkten, Dendragapus och Falcipennis, med stöd av mtDNA. Eo m.fl. (2009) vill istället dela upp i Canachites canadensis och Falcipennis falcipennis. Vid valet att dela upp igen i två släkten har släktesnamnet Falcipennis prioritet över Canachites, vilket alla de ledande världslistorna också valt att följa. Ytterligare stöd för uppdelningen är att amur- järpe och granjärpe är väl skilda från gråjärpe och sotjärpe beträffande dräkt, parningsbeteende och ekologi. Amurjärpe får därmed namnet Falcipen- nis falcipennis och granjärpe blir Falcipennis canadensis. Referenser Barry, P. D. och Tallmon, D. A. 2010. Genetic differentiation of a subspecies of Spruce Grouse (Falcipennis canadensis) in an endemism hotspot. Auk 127: 617–625. Dimcheff, D. E., Drovetski, S. V. och Mindell, D. P. 2002. Phylogeny of Tetraoninae and other galliform birds using mitochondrial 12S and ND2 genes. Mol. Phyl. Evol. 24: 203–215. Eo, S. H., Bininda-Emonds, R. P. och Carroll, J. P. 2009. A phylogenetic supertree of the fowls (Galloanserae, Aves). Zoolog. Scripta 38: 465–481. Short, L.L. 1967. A review of the genera of grouse (Aves, Tetraoninae). Amer. Mus. Novit. 2289: 1–39. TAXONOMI text Johan Fromholtz, Björn Anderson, Erling Jirle, Markus Lagerqvist, Lars Svensson & Tommy Tyrberg Asiatiska och afrikanska frankoliner placeras i skilda släkten Ett flertal undersökningar, både morfologiska och molekylära, av det mycket stora och heterogena släktet Francolinus har gett mycket starka indika- tioner på att det är polyfyletiskt och bör delas upp i minst fyra grupper (Crowe m.fl. 1992, Bloomer & Crowe 1998), som inte är närmare släkt med varandra. Det råder fortfarande viss oklarhet om hur många grupper de afrikanska frankolinerna egentligen består av, och exakt hur dessa är besläk- tade med andra hönsfåglar (Mayr 2008, Cohen m.fl. 2012,Wang m.fl. 2013), men när det gäller de tre arter som finns i Västpalearktis är de flesta eniga om taxonomin. Den svarta frankolinen Francolinus francolinus är en av de fem i huvudsak asiatiska arter som blir kvar i det starkt reducerade släktet Francolinus, medan de två arterna marockansk frankolin och Erckels frankolin, som båda torde ha invandrat till Västpale- arktis söderifrån i sen tid hamnar i släktet Pternis- tis. Detta omfattar ett 20-tal afrikanska ”vaktellika frankoliner” som också är relativt nära släkt med de ”riktiga” vaktlarna. De kommer alltså att heta Pter- nistis bicalcaratus respektive Pternistis erckelii. På engelska kallas oftast medlemmar av Pternis- tis för spurfowls i stället för francolins. Det finns dock inga vägande skäl för att ändra de svenska namnen marockansk frankolin och Erckels franko- lin. Referenser Bloomer, P. och Crowe, T. M. 1998. Francolin phylogenetics: molecular, morphobehavioral, and combined evidence. Mol. Phyl. Evol. 9: 236–254. Cohen, C. m.fl. 2012. Phylogenetic affinities of evolutionarily enigmatic African galliforms: the Stone Partridge Ptilopa- chus petrosus and Nahan’s Francolin Francolinus nahani, and support for their sister relationship with New World quails. Ibis 154: 768 –780. Crowe, T. M. m.fl. 2006. Phylogenetics, biogeography and classification of, and character evolution in, gamebirds (Aves: Galliformes): Effects of character exclusion, data partitioning and missing data. Cladistics 22: 495–532. Crowe, T. M. m.fl.1992. Phylogenetic, taxonomic and bio- geographical implications of genetic, morphological, and behavioral variation in Francolins (Phasianidae: Francoli- nus). Auk 109: 24–42. Mayr, G. 2008. The fossil record of galliform birds: comments on Crowe et al. (2006). Cladistics 24: 74–76. Wang, N. m.fl. 2013. Assessing phylogenetic relationships among Galliformes: A multigene phylogeny with expanded taxon sampling in Phasianidae. PLoS ONE 8: e64312: 1–12. Rörhönan delas upp i två arter Rörhöna Gallinula chloropus har en kosmopolitisk utbredning och förekommer på alla kontinen- ter utom Australien och Antarktis. Den är idag uppdelad i tolv olika raser, varav sju i Nya världen. De amerikanska raserna avviker dock stark i sin lätesrepertoar, bland annat genom ett nasalt, skrat- tande läte. Det finns även morfologiska skillnader i formen på huvud, näbbsköld och näbblängd. Genetiska studier visar också att de inte är varandras närmaste släktingar, då Gamla världens rörhönor står närmare rörhönorna på de atlantiska öarna Tristan Gallinula nesiotis nesiotis, (numera utdöd) och Gough (Gallinula nesiotis comeri) än sina amerikanska släktingar. De sju amerikanska raserna (inkl. sandvicensis på Hawaii) ges därför gemensam artstatus och får namnet amerikansk rörhöna Gallinula galeata (Common Gallinule). Alla tre ledande världslistorna delar upp. Referenser Constantine, M. och The Sound Approach. 2006. The Sound Approach to Birding: A guide to understanding bird sound. Sound Approach, Dorset. Groenenberg, D. S. J. m.fl. 2008. Ancient DNA elucidates the controversy about the flightless island hens (Gallinula sp.) of Tristan da Cunha. PLoS ONE 3: e1835. Ändrad släktestillhörighet hos flera småvadare Nya studier av vadarnas släktskapsförhållanden för- anleder några ändringar av släktestillhörigheten. Ett Den första rapporten från Taxonomikommittén pu- blicerades i Vår Fågelvärld 2003 (nr 8, s. 6–12), den andra i Vår Fågelvärld 2007 (nr 1, s. 14–21), den tredje i Vår Fågelvärld 2010 (nr 6, s. 38–46) och den ärde i Vår Fågelvärld 2012 (nr 6, s. 42–49). Rappor- terna finns även att läsa på Tk:s hemsida. Där kan man även ta del av andra fakta och en länk till den senaste officiella listan över Holarktis fåglar. Listan finns även nerladdningsbar i olika format. Tk:s hemsida hittar du enklast via www. sofnet.org och sedan via den röda ribban högst upp med menyvalet ”Forskning”, därefter i menyn till höger ”Taxonomikommittén (Tk)”. Till höger på Tk:s hemsida finns länkar till bland annat Holarktislistan. Myrsnäppan flyttas tillsammans med en rad andra vadare in i släktet Calidris. Myrsnäppans nya vetenskapliga namn blir då Calidris falcinellus. Rörhönan delas upp i två arter, där de amerikan- ska raserna skiljs ut och får namnet amerikansk rörhöna Gallinula galeata (bilden). FOTO: BJÖRN ANDERSON FOTO: BJÖRN MALMHAGEN De tre ledande världs- listorna som det talas om i texten är: Clements, J. F. m. fl. 2013. eBird/Clements Checklist, The Cornell Lab of Ornit- hology. (Senaste version är 6.8 från augusti 2013. www. birds.cornell.edu/clements- checklist/) Gill, F. och Donsker, D. (red.). 2014. IOC World Bird List version 4.1. www.world- birdnames.org (IOC står numera för International Ornithologists’ Union). Dickinson, E. C. och Rem- sen Jr., J. V. (red.) 2013. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4:e uppl., vol. 1. Non-Passerines. Aves Press, Eastbourne, U.K. (Volym 2, med tättingarna, utkommer under 2014. Senare kommer troligen även en webbase- rad lista).

Upload: others

Post on 20-Jun-2020

6 views

Category:

Documents


0 download

TRANSCRIPT

vår fågelvärld | 2.2014 3736 vår fågelvärld | 2.2014

FÖRÄNDRINGAR I LISTAN ÖVER HOLARKTIS FÅGLAR

Detta är den femte rapporten från BirdLife Sveriges Taxonomikommitté (Tk). Den innehåller en rad förändringar

av Holarktislistan. Listan i sin helhet finns att ladda ned från Tk:s webbsida på www.sofnet.org.

Tk har under 2013 utökats med de två nya ledamöterna Björn Anderson och Markus Lagerqvist. Detta har inneburit ett välkommet och värde-fullt tillskott till den periodvis hårt arbetsbelastade och samtidigt ideellt

arbetande kommittén. Båda är mycket beresta glo-balskådare med kunskaper och insikter om en stor del av världens fågelfamiljer.

Björn har för övrigt varit ledamot i Tk under en tidigare period, från starten 2002 till och med 2005. Således består Tk numera av Erling Jirle (samman-kallande), Lars Svensson, Johan Fromholtz, Tommy Tyrberg, Björn Anderson och Markus Lagerqvist.

Till Tk är även knutet ett bredare nätverk, Re-ferensgruppen (Rg). Rg består av taxonomiskt och genetiskt sakkunniga personer, i huvudsak aktiva forskare från olika institutioner, vilka tillfrågas om generella eller specifika frågor som uppkommer under arbetets gång. Referensgruppen består för närvarande av Per Alström, Staffan Bensch, Mats Björklund, Per Ericson, Martin Irestedt, Ulf Johans-son, Lars Larsson och Urban Olsson. Flera av dessa har tidigare ingått i Tk.

Arbetet med att bestämma en vetenskapligt förankrad, kongruent och rimlig taxonomi för Holarktis fåglar, med tonvikt på vår västpalearktiska fauna, är komplext och mångfacetterat och innebär dessutom en balansgång mellan olika synsätt och metoder.

Tk har i sitt uppdrag från SOF – BirdLife Sverige att följa det biologiska artbegreppet (Biological Species Concept – BSC). Vi har i vårt arbete valt att ta stor hänsyn till välunderbyggda genetiska studier, och faktum är att merparten av alla de förändringar i taxonomin som Tk föreslår helt eller delvis bygger på DNA-analyser. Men vi låter inte de genetiska stu-

dierna vara allenarådande eller orimligt diskrimi-nerande mot andra väsentliga bedömningsgrunder. Vi tar förutom genetiska studier även hänsyn till morfologi, lätesyttringar, ekologi och beteendeskill-nader.

FÖRÄNDRINGARAmurjärpe och granjärpe flyttas till släktet FalcipennisShort (1967) slog samman de tre tidigare mono-typiska släktena Dendragapus, Falcipennis och Canachites till ett enda: Dendragapus. Dimcheff (2002) vill åter dela upp Dendragapus i två släkten, Dendragapus och Falcipennis, med stöd av mtDNA. Eo m.fl. (2009) vill istället dela upp i Canachites canadensis och Falcipennis falcipennis.

Vid valet att dela upp igen i två släkten har släktesnamnet Falcipennis prioritet över Canachites, vilket alla de ledande världslistorna också valt att följa. Ytterligare stöd för uppdelningen är att amur-järpe och granjärpe är väl skilda från gråjärpe och sotjärpe beträffande dräkt, parningsbeteende och ekologi. Amurjärpe får därmed namnet Falcipen-nis falcipennis och granjärpe blir Falcipennis canadensis.

ReferenserBarry, P. D. och Tallmon, D. A. 2010. Genetic differentiation of

a subspecies of Spruce Grouse (Falcipennis canadensis) in an endemism hotspot. Auk 127: 617–625.

Dimcheff, D. E., Drovetski, S. V. och Mindell, D. P. 2002. Phylogeny of Tetraoninae and other galliform birds using mitochondrial 12S and ND2 genes. Mol. Phyl. Evol. 24: 203–215.

Eo, S. H., Bininda-Emonds, R. P. och Carroll, J. P. 2009. A phylogenetic supertree of the fowls (Galloanserae, Aves). Zoolog. Scripta 38: 465–481.

Short, L.L. 1967. A review of the genera of grouse (Aves, Tetraoninae). Amer. Mus. Novit. 2289: 1–39.

TAXONOMI

text Johan Fromholtz, Björn Anderson, Erling Jirle, Markus Lagerqvist, Lars Svensson & Tommy TyrbergAsiatiska och afrikanska frankoliner placeras i skilda släktenEtt flertal undersökningar, både morfologiska och molekylära, av det mycket stora och heterogena släktet Francolinus har gett mycket starka indika-tioner på att det är polyfyletiskt och bör delas upp i minst fyra grupper (Crowe m.fl. 1992, Bloomer & Crowe 1998), som inte är närmare släkt med varandra. Det råder fortfarande viss oklarhet om hur många grupper de afrikanska frankolinerna egentligen består av, och exakt hur dessa är besläk-tade med andra hönsfåglar (Mayr 2008, Cohen m.fl. 2012,Wang m.fl. 2013), men när det gäller de tre arter som finns i Västpalearktis är de flesta eniga om taxonomin.

Den svarta frankolinen Francolinus francolinus är en av de fem i huvudsak asiatiska arter som blir kvar i det starkt reducerade släktet Francolinus, medan de två arterna marockansk frankolin och Erckels frankolin, som båda torde ha invandrat till Västpale-arktis söderifrån i sen tid hamnar i släktet Pternis-tis. Detta omfattar ett 20-tal afrikanska ”vaktellika frankoliner” som också är relativt nära släkt med de ”riktiga” vaktlarna. De kommer alltså att heta Pter-nistis bicalcaratus respektive Pternistis erckelii.

På engelska kallas oftast medlemmar av Pternis-tis för spurfowls i stället för francolins. Det finns dock inga vägande skäl för att ändra de svenska namnen marockansk frankolin och Erckels franko-lin.

ReferenserBloomer, P. och Crowe, T. M. 1998. Francolin phylogenetics:

molecular, morphobehavioral, and combined evidence. Mol. Phyl. Evol. 9: 236–254.

Cohen, C. m.fl. 2012. Phylogenetic affinities of evolutionarily enigmatic African galliforms: the Stone Partridge Ptilopa-chus petrosus and Nahan’s Francolin Francolinus nahani, and support for their sister relationship with New World quails. Ibis 154: 768 –780.

Crowe, T. M. m.fl. 2006. Phylogenetics, biogeography and

classification of, and character evolution in, gamebirds (Aves: Galliformes): Effects of character exclusion, data partitioning and missing data. Cladistics 22: 495–532.

Crowe, T. M. m.fl.1992. Phylogenetic, taxonomic and bio-geographical implications of genetic, morphological, and behavioral variation in Francolins (Phasianidae: Francoli-nus). Auk 109: 24–42.

Mayr, G. 2008. The fossil record of galliform birds: comments on Crowe et al. (2006). Cladistics 24: 74–76.

Wang, N. m.fl. 2013. Assessing phylogenetic relationships among Galliformes: A multigene phylogeny with expanded taxon sampling in Phasianidae. PLoS ONE 8: e64312: 1–12.

Rörhönan delas upp i två arterRörhöna Gallinula chloropus har en kosmopolitisk utbredning och förekommer på alla kontinen-ter utom Australien och Antarktis. Den är idag uppdelad i tolv olika raser, varav sju i Nya världen. De amerikanska raserna avviker dock stark i sin lätesrepertoar, bland annat genom ett nasalt, skrat-tande läte. Det finns även morfologiska skillnader i formen på huvud, näbbsköld och näbblängd.

Genetiska studier visar också att de inte är varandras närmaste släktingar, då Gamla världens rörhönor står närmare rörhönorna på de atlantiska öarna Tristan Gallinula nesiotis nesiotis, (numera utdöd) och Gough (Gallinula nesiotis comeri) än sina amerikanska släktingar. De sju amerikanska raserna (inkl. sandvicensis på Hawaii) ges därför gemensam artstatus och får namnet amerikansk rörhöna Gallinula galeata (Common Gallinule). Alla tre ledande världslistorna delar upp.

ReferenserConstantine, M. och The Sound Approach. 2006. The Sound

Approach to Birding: A guide to understanding bird sound. Sound Approach, Dorset.

Groenenberg, D. S. J. m.fl. 2008. Ancient DNA elucidates the controversy about the flightless island hens (Gallinula sp.) of Tristan da Cunha. PLoS ONE 3: e1835.

Ändrad släktestillhörighet hos flera småvadareNya studier av vadarnas släktskapsförhållanden för-anleder några ändringar av släktestillhörigheten. Ett

Den första rapporten från Taxonomikommittén pu-blicerades i Vår Fågelvärld 2003 (nr 8, s. 6–12), den andra i Vår Fågelvärld 2007 (nr 1, s. 14–21), den tredje i Vår Fågelvärld 2010 (nr 6, s. 38–46) och den fjärde i Vår Fågelvärld 2012 (nr 6, s. 42–49). Rappor-terna finns även att läsa på Tk:s hemsida. Där kan man även ta del av andra fakta och en länk till den senaste officiella listan över Holarktis fåglar. Listan finns även nerladdningsbar i olika format. Tk:s hemsida hittar du enklast via www.sofnet.org och sedan via den röda ribban högst upp med menyvalet ”Forskning”, därefter i menyn till höger ”Taxonomikommittén (Tk)”. Till höger på Tk:s hemsida finns länkar till bland annat Holarktislistan.

Myrsnäppan flyttas tillsammans med en rad andra vadare in i släktet

Calidris. Myrsnäppans nya vetenskapliga namn blir då

Calidris falcinellus.

Rörhönan delas upp i två arter, där de amerikan-ska raserna skiljs ut och får namnet amerikansk rörhöna Gallinula galeata (bilden).

FOTO: BJÖRN ANDERSON

FOTO: BJÖRN MALMHAGEN

De tre ledande världs-listorna som det talas om i texten är:◗ Clements, J. F. m. fl. 2013. eBird/Clements Checklist, The Cornell Lab of Ornit-hology. (Senaste version är 6.8 från augusti 2013. www.birds.cornell.edu/clements-checklist/)◗ Gill, F. och Donsker, D. (red.). 2014. IOC World Bird List version 4.1. www.world-birdnames.org (IOC står numera för International Ornithologists’ Union).◗ Dickinson, E. C. och Rem-sen Jr., J. V. (red.) 2013. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4:e uppl., vol. 1. Non-Passerines. Aves Press, Eastbourne, U.K. (Volym 2, med tättingarna, utkommer under 2014. Senare kommer troligen även en webbase-rad lista).

38 vår fågelvärld | 2.2014 vår fågelvärld | 2.2014 39

TAXONOMI

antal arter som tidigare räknats till egna släkten har visat sig vara morfologiskt avvikande medlemmar av det stora släktet Calidris. De hamnar mitt inne i den stora förgrening av vadararter i släktträdet som re-dan hör till släktet Calidris. Detta brukar kallas icke-monofyli, något som man i modern taxonomi till varje pris vill undvika. Släktet Calidris får därmed ”tillökning” med prärielöparen (tidigare Tryngites subruficollis, blir nu Calidris subruficollis), brusha-nen (tidigare Philomachus pugnax, blir nu Calidris pugnax), bränningsnäppan (tidigare Aphriza vir-gata, blir nu Calidris virgata), skedsnäppan (tidigare Eurhynorhynchus pygmeus, blir nu Calidris pygmea. Obs ändelsen!) och slutligen myrsnäppan (tidigare Limicola falcinellus, blir nu Calidris falcinellus).

ReferenserBanks, R. C. 2012. Classification and nomenclature of the

sandpipers (Aves: Arenariinae). Zootaxa 3513: 86–88.Gibson, R. och Baker, A. 2012. Multiple gene sequences re-

solve phylogenetic relationships in the shorebird suborder Scolopaci (Aves: Charadriiformes). Mol. Phyl. Evol. 64: 66–72.

Nytt svenskt namn på dominikanertrutDominikanertrut, Larus dominicanus (Kelp Gull) byter namn till kelptrut. Arten lades till på Holark-tislistan i förra Tk-rapporten eftersom den anträf-fats i sydvästligaste Västpalearktis. Ordet domini-kaner syftar på att medlemmar av denna katolska orden ofta kallades svartbröder på grund av att de bar svarta kåpor, och manteln på truten är svart. Det är den på många trutar. Ett lämpligare och kortare namn, som också överensstämmer med det vanli-gaste engelska namnet, är därför kelptrut.

Småtärnan delas uppFrån småtärna Sternula albifrons bryts Saunders småtärna Sternula saundersi (Saunders’s Tern) ut. Den är monotypisk och häckar från Persiska viken och Röda havet söderut till Seychellerna och österut till Sri Lanka. Uppdelningen baseras på tämligen små, men diagnostiska morfologiska skill-nader i adult dräkt gentemot småtärna: det vita i pannan når inte förbi ögat, manteln är något blekare grå, övergumpen har samma nyans som manteln (blekare övergump på småtärna), ben och fötter är smutsigt olivgula, inte orangegula som hos småtärna och slutligen skiljer sig handpennornas teckning åt. Alla tre ledande världslistorna delar upp.

ReferenserChandler, R. M. och Wilds, C. 1994. Little, Least and

Saunders’s Terns. Brit. Birds 87: 60–66.Gochfeld, M. och Burger, J. 1996. Family Sternidae (Terns). I:

del Hoyo, J. m.fl. (red.). 1996. Handbook of the Birds of the World. Vol. 3. Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, s. 624–667.

Olsen, K. M. och Larsson, H. 1995. Terns of Europe and North America. Princeton University Press, New Jersey.

morfologiska skillnader (bl.a. längre vingar, stjärt och tarser) och lätesskillnader. Arten ges namnet arabisk dvärguv Otus pamelae (Arabian Scops Owl).

ReferenserMikkola, H. 2012. Owls of the World. Christopher Helm,

London.Köning, C. och Weick, F. 2008. Owls of the World. 2:a uppl.

Christopher Helm, London.Pons, J.-M. m.fl. 2013. A reappraisal of the systematic affini-

ties of Socotran, Arabian and East African scops owl (Otus, Strigidae) using a combination of molecular, biometric and acoustic data. Ibis 155: 518–533.

Den tretåiga hackspetten delas uppTretåig hackspett delas upp i två arter, tretåig hack-spett Picoides tridactylus med förekomst i Europa och Asien, respektive vedspett Picoides dorsa-lis (American Three-toed Woodpecker) med förekomst i Nordamerika. Uppdelningen baseras på att de skiljer sig åt fylogenetiskt (mellan 3,8%–5,5% sekvensskillnad i mtDNA), lätesmässigt och morfo-logiskt. Alla tre ledande världslistorna delar upp.

ReferenserBanks, R. C. m.fl. 2003. Forty-fourth supplement to the A.O.U.

Check-list of North American Birds. Auk 120: 923–931.Winkler, H. och Christie, D. A. 2002. Family Picidae (Wood-

peckers). I: del Hoyo, J. m.fl. (red.). Handbook of the Birds of the World. Vol. 7. Jacamars to Woodpeckers. Lynx Edici-ons, Barcelona, s. 296–558.

Svensk stavning av ”tajga-”Ordet taiga följer inte gängse svensk transkrip-tion av det ryska originalordet, utan är den eng-elska transkriptionen. Det ska stavas tajga enligt svenska ordböcker och lexikon. Denna stavning överensstämmer även med den som ArtDatabanken använder på andra organismer än fåglar. Taiga- byts därför till tajga- i namnen tajgahök, tajgabeckasin, tajgagök, tajgablåstjärt, tajgasångare, bergtajga-sångare (utan ”s” efter berg) och tajgaflug-snappare.

Afrikansk dvärguv delas upp i tre arter Afrikansk dvärguv Otus senegalensis delas upp i tre arter genom att artstatus ges åt raserna pamelae från Arabiska halvön och socotranus från ön Sokotra utanför Jemen. I en ny studie har såväl genetik som morfologi och läten hos olika raser av afrikansk dvärguv undersökts. Dvärguvarna på Sokotra visade sig tillhöra en klad bestående av arter från Indien och Sydöstasien, samt öar i Indiska oceanen, medan övriga raser tillhörde en afro-palearktisk klad. De närmaste släktingarna till socotranus visade sig vara orientdvärguv Otus sunia och seychelldvärguv Otus insularis. Arten ges namnet sokotradvärguv Otus socotranus (Socotra Scops Owl).

Rasen pamelae som förekommer i det sydvästra hörnet av Arabiska halvön, från Saudiarabien till Oman, är väl skild genetiskt (4% baserat på cyto-krom b-genen) från sina närmaste släktingar på det afrikanska fastlandet. Den uppvisar också tydliga

Zink, R. M. m. fl. 1995. Trans-Beringia comparisons of mitochondrial DNA differentiation in birds. Condor 97: 639–649.

Zink, R. M. m.fl. 2002. Holarctic phylogeography and species limits of Three-toed Woodpeckers. Condor 104: 167–170.

Nya släkten hos östliga näktergalarNy molekylärbiologisk forskning visar att släktes-namnen på vissa av de östliga näktergalarna inom släktet Luscinia behöver ändras. På samma sätt som med vadarna, där Calidris inom sin förgrening på ett olämpligt sätt rymde flera andra släkten, har släktet Luscinia visat sig vara icke-monofyletiskt. Många arter som hittills förts till släktet Luscinia återfanns sålunda i en ny och omfattande fylogeni sitta utspridda på tre olika klader med en mängd släkten mellan sig. För att undvika detta och skapa minsta möjliga namnförändringar måste några arter därför föras till nya släkten. För västra Palearktis del berörs följande arter: Rubinnäktergal får vetenskap-liga namnet Calliope calliope, tidigare Luscinia calliope. Blånäktergal får vetenskapliga namnet Larvivora cyane, tidigare Luscinia cyane. Drillnäk-tergal får vetenskapliga namnet Larvivora sibilans, tidigare Luscinia sibilans. Utöver dessa ändras ytter-ligare några arter i östra Palearktis inom de tidigare släktena Luscinia och Erithacus.

Nu heter det tajgasångare och inte längre taiga-

sångare.

FOTO: BJÖRN ANDERSON

Afrikansk dvärguv delas upp tre arter. Dvärguvarna på Sokotra får artstatus, liksom rasen pamelae som finns i det sydvästra hörnet av den Arabiska halvön. Bilden visar en afrikansk dvärguv Otus senegalensis.

Rubinnäktergal får nytt namn och byter släkte från Luscinia till Calliope. Det nya namnet blir Calliope calliope.

FOTO: MAGNUS HELLSTRÖM

FOTO: PETER NILSSON

Dominikanertrut får nytt namn och heter nu kelptrut.

FOTO: BJÖRN ANDERSON

C. tenuirostrisC. canutusC. virgataC. pugnaxC. falcinellusC. acuminataC. himantopusC. ferrugineaC. temminckiiC. subminutaC. pygmeaC. ruficollis

C. albaC. alpinaC. ptilocnemisC. maritimaC. bairdiiC. minutaC. minutillaC. fuscicollisC. subruficollisC. melanotosC. pusillaC. mauri

kolymasnäppakustsnäppabränningsnäppabrushanemyrsnäppaspetsstjärtad snäppastyltsnäppaspovsnäppamosnäppalångtåsnäppaskedsnäpparödhalsad snäppa

sandlöparekärrsnäppaklippsnäppaskärsnäppagulbröstad snäppasmåsnäppadvärgsnäppavitgumpsnäppaprärielöparetuvsnäppasandsnäppatundrasnäppa

CALIDRIS I HOLARKTIS EFTER NAMNÄNDRINGAR:

vår fågelvärld | 2.2014 4140 vår fågelvärld | 2.2014

TAXONOMI

ReferenserAlström, P. m.fl. 2013. Taxonomic status of Blackthroat

Calliope obscura and Firethroat C. pectardens. Forktail 29: 94–99.

Sangster, G. m.fl. 2010. Multi-locus phylogenetic analysis of Old World chats and flycatchers reveals extensive parap-hyly at family, subfamily and genus level (Aves: Muscicapi-dae). Mol. Phyl. Evol. 57: 380–392.

Arabstenskvätta och maghrebstenskvätta urskiljs som egna arterSorgstenskvätta Oenanthe lugens s.l. utgör en i ökenartad terräng vida utbredd och rätt komplex grupp (super-species) inom stenskvättesläktet. Den ”egentliga” sorgstenskvättan består av raserna lugens (östra Egypten, Israel, Jordanien, Liba-non, Syrien) och persica (nordöstra Irak och Iran, möjligen också norra Syrien och västra Irak), vilka kännetecknas av att könen är snarlika. Till sorgsten-skvättan brukar även räknas halophila (Nordafrika, i öster till Libyen) och de närbesläktade raserna lugentoides och boscaweni (södra Arabiska halvön), två allopatriska populationer (utan utbrednings-mässig kontakt med ”egentliga” sorgstenskvättan) som kännetecknas av att könen har tydligt olika dräkt. Vissa ytterligare smärre skillnader finns i dräkt, biotopval och lätesrepertoar, såväl inbördes mellan dessa två som gentemot ”egentlig” sorgsten-skvätta.

Även den närmast helsvarta ”basaltstenskvät-tan” warriae (sydöstra Syrien, förr även norra Jordanien), tidigare betraktad som en färgmorf av sorgstenskvätta men nyligen beskriven som en separat ras av denna (Shirihai m.fl. 2011), hör till sorgstenskvättekomplexet. Molekulärbiologiska studier har nyligen visat att det genetiska avståndet inom hela denna grupp är ringa, och att skillna-den är större mellan raserna lugens och persica än mellan t.ex. halophila och lugens (Förschler m.fl. 2010). Emellertid visar exemplet med artparet nunnestenskvätta O. pleschanka och cypernsten-skvätta O. cypriaca (Cypern; distinkt insektsartad sång och egen morfologi) att genetisk distans inom

släktet Oenanthe inte är något avgörande kriterium vid taxonomisk bedömning: dessa två, och därtill medelhavsstenskvätta O. hispanica, har visat sig ha nästan samma mtDNA (Randler m.fl. 2012)! Mot den bakgrunden är det rimligt att betrakta de två allopatriska formerna med tydlig dräktskillnad mel-lan könen som separata arter, och vi får maghreb-stenskvätta O. halophila (Maghreb Wheatear) samt arabstenskvätta O. lugentoides (Arabian Wheatear). Maghreb är beteckningen för västra Nordafrika norr om Sahara, vanligen länderna Marocko, Algeriet och Tunisien, men även Libyen och ibland västafrikanska områden brukar räknas hit. Ordet är härlett ur arabiskans beteckning för ”landet där solen går ned”, dvs. västerlandet.

”Basaltstenskvätta” (warriae) lämnas tills vidare som en ras av sorgstenskvätta O. lugens, men kan eventuellt även den i framtiden komma att betraktas som en egen art. Etiopisk stenskvätta O. lugubris och schalowstenskvätta O. schalowi förtjänar artstatus (Förschler m.fl. 2010) och räknas därför inte till sorgstenskvättekomplexet.

ReferenserFörschler, M. I. m.fl. 2010. Phylogeny of the mourning

wheatear Oenanthe lugens complex. Mol. Phyl. Evol. 56: 758–767.

Randler, C. m.fl. 2012. Phylogeography, prezygotic isolation and taxonomic status in the endemic Cyprus Wheatear Oenanthe cypriaca. J. Ornithol. 153: 303–312.

Shirihai, H., Kirwan, G. M. och Helbig, A. J. 2011. A new taxon in the Mourning Wheatear Oenanthe lugens complex. Bull. B. O. C. 131: 270–291.

Guldtrasten delas upp i två arterGuldtrast Zoothera dauma har en vid utbredning i Asien med många beskrivna geografiska raser, de flesta i Sydöstasien. Skillnaderna dem emellan är ofta små, och flera former är ännu rätt dåligt kända och ringa studerade. Ingen detaljerad genetisk studie har ännu gjorts. Föga förvånande skiljer sig också behandlingen av komplexet i flertalet aukto-ritativa verk, från en enda art (Vaurie 1959) till ett flertal (Rasmussen & Anderton 2012). Många är nu-mera ändå överens om att de tajgalevande guldtras-tarna i norr (raserna aurea och toratugumi) skiljer sig så pass tydligt i flera avseenden att de bör urskil-jas som en separat art, guldtrast Zoothera aurea (White’s Thrush) till skillnad från tigertrast Zoothera dauma (Scaly Thrush), som lever i södra och sydöstra Asien och veterligen aldrig anträffats vare sig i Sverige eller Europa. Skillnaderna består i att guldtrasten har större storlek, spetsigare vinge, 14 stjärtpennor i stället för 12 som hos nästan alla andra former inom komplexet, samt en helt egen sång bestående av utdragna, raka visselsignaler med 4–5 sekunders mellanrum. Guldtrasten är även mer guldgult brämad över och under (inte så kanel- eller

rödbrun som tigertrast), och benen är mer skärröda (inte grågula). Det ska tilläggas att amamitrasten Z. major som urskiljdes som egen art i Holarktis fåglar (SOF 1995) och även i Howard & Moore 3 (Dick-inson 2003) kanske bör föras till tigertrasten, men tills vidare behåller den sin artstatus i väntan på mer klargörande forskning. Se även Khan & Takashi (2006).

ReferenserDickinson, E. C. 2003. The Howard and Moore Complete

Checklist of the Birds of the World. 3:e uppl. Helm, London.Khan, A. A. och Takashi, M. 2006. Notes on Amami Thrush,

Zoothera (dauma) major on Amami Oshima, Ryukyu Islands, Japan. Forktail 22: 117–119.

Klicka, J., Voelker, G. och Spellman, G. M. 2005. A molecular phylogenetic analysis of the ‘‘true thrushes’’ (Aves: Turdi-nae). Mol. Phyl. Evol. 34: 486–500.

Rasmussen, P. C. och Anderton, J. C. 2012. Birds of South Asia. The Ripley Guide. 2:a uppl. Michigan University/Lynx, Barcelona.

Vaurie, C. 1959. The Birds of the Palearctic Fauna. Witherby, London.

Voelker, G. och Klicka, J. 2008. Systematics of Zoothera thrushes, and a synthesis of true thrush molecular syste-matic relationships. Mol. Phyl. Evol. 49: 377–381.

Parisoma uppgår i SylviaFlera genetiska studier har visat att arterna i släktet Parisoma återfinns placerade inom släktträdet för Sylvia. För att få ett monofyletisk släkte överförs dessa därför till Sylvia. Den enda av arterna som förekommer i Holarktis är jemensångaren, som således får det vetenskapliga namnet Sylvia buryi.

ReferenserBairlein, F. m. fl. 2006. Family Sylviidae (Old World Warblers).

I: del Hoyo, J. m. fl. (red.). Handbook of the Birds of the World. Vol. 11. Old World Flycatchers to Old World Warblers. Lynx Edicions, Barcelona, s. 492–709.

Shirihai, H., Gargallo, G. och Helbig, A. 2001. Sylvia Warblers – Identification, taxonomy and phylogeny of the genus Sylvia. Helm, London.

Voelker, G. och Light J. E. 2011. Paleoclimatic events, disper-sal and migratory losses along the Afro-European axis as drivers of bioge-ographic distribution in Sylvia warblers. MBC Evol. Biol. 11: 163: 1–13.

Rödstrupig sångare delas upp ytterligareI föregående rapport från Tk (Vår Fågelvärld nr 6 2012, s. 46–47) beslutades om en uppdelning av den rödstrupiga sångaren i två arter, rödstrupig sångare och moltonisångare. Det sades samtidigt att den resterande delen, sedan moltonisångare brutits ut, var vitt utbredd och inte väl sammanhållen. Därtill skilde sig den västra delen (Iberiska halvön, Frank-rike och Nordafrika) även genetiskt från den östra delen (centrala och södra Italien, Balkan, västra Turkiet) med hela 3,7% i mtDNA (Brambilla m.fl. 2008, 2010).

Nu har nya rön publicerats (Svensson 2013a och b) som fastslår att de östliga sångarna skiljer sig från de andra genom att ha en smal vit kil innanför skaftet av näst yttersta stjärtpennan (övriga popu-lationer har bara en vit kort spets på näst yttersta stjärtpennan). Och östliga hannar i häckningsdräkt har strupe och bröst tegelfärgade i kontrast mot vitaktig buk, medan västliga populationers hannar har hela undersidan mera jämnt rostorange. Därtill är de östliga hannarnas vita submustaschstreck i genomsnitt bredare och bättre markerat.

Lätesskillnader tycks även finnas, men de kräver mer studier innan de kan utvärderas. Dock vet vi re-dan nu att de västliga fåglarna sjunger långsammare och lockar med ett torrt smackande ungefär som ärtsångare, medan de östliga sjunger snabbare och har ett mer fylligt knäppande lock, litet påminnande om videsångare eller smalnäbbad simsnäppa [sic!]. De östliga populationerna skiljs därför ut som egen art, rödstrupig sångare Sylvia cantillans (Eas-tern Subalpine Warbler), skild från de västliga och i Nordafrika häckande som får namnet rostsångare Sylvia inornata (Western Subalpine Warbler). Av rödstrupig sångare finns två raser, cantillans i södra och centrala Italien och albistriata på Balkan och i västra Turkiet. Även rostsångaren har två raser, inornata i hela Nordafrika samt iberiae på Iberiska halvön och i Sydfrankrike.

Den tidigare urskiljda moltonisångaren, Sylvia subalpina (Moltoni’s Warbler) är monotypisk. Den häckar på Mallorca, Cabrera, Korsika, Sardinien och på det italienska fastlandet mellan Ligurien och Toscana.

ReferenserBrambilla, M., m.fl. 2008. A molecular phylogeny of the Sylvia

cantillans complex. Cryptic species within the Mediterra-nean basin. Mol. Phyl. Evol. 48: 461–472.

Brambilla, M., m.fl. 2010. What are we dealing with? An expli-cit test reveals different levels of taxonomic diagnosibility in the Sylvia cantillans species complex. J. Ornithol. 151: 309–315.

Svensson, L. 2013a. A taxonomic revision of the Subalpine Warbler Sylvia cantillans. Bull. B. O. C. 133: 240–248.

Svensson, L. 2013b. Subalpine Warbler variation and taxo-nomy. Brit. Birds 106: 651–668.Guldtrast Zoothera aurea (bilden) och tigertrast Zoothera

dauma blir resultatet när guldtrasten delas upp.

Arabstenskvätta Oenanthe lugentoides, hona.

Maghrebstenskvätta Oenanthe halophila (hona på bilden) får artstatus jämte arabstenskvätta Oenanthe lugentoides som bägge bryts ut ur gruppen sorgstenskvättor.

Rostsångare Sylvia inornata med bara lite vitt på näst yttersta stjärtpennan.

FOTO: MAGNUS HELLSTRÖM

FOTO: ANDERS BLOMDAHL

Rödstrupig sångare Sylvia cantillans. Notera den smala vita kilen innanför skaftet av den näst yttersta stjärtpennan.

FOTO: LARS SVENSSON

FOTO: LARS SVENSSON

FOTO: LARS SVENSSON

42 vår fågelvärld | 2.2014 vår fågelvärld | 6.2013 43

TAXONOMI

Nordsångaren delas upp i tre arterNordsångarkomplexet har visat sig bestå av tre kryptiska arter, åtskilda sedan lång tid. Saitoh m.fl. 2010 och Reeves m.fl. 2008 har genom mitokondrie-DNA-studier visat att komplexet består av tre tydligt skilda klader (4,0–6,7% skillnad), som till 95% även stöds genom morfometriska skillnader (Saitoh m.fl. 2008). Studien utfördes på individer från häckningslokaler, och inte från sträcklokaler eller övervintringsområden. Även sång och läten kan kategoriseras i dessa tre grupper efter analys av sonogram av 94 sjungande individer och 53 lockande (Alström m.fl. 2011). Resultatet av dessa studier är att nordsångarkomplexet delas upp i tre monotypiska arter: ◗ nordsångare, Phylloscopus borealis (Arctic War-bler) med utbredning i kontinentala Eurasien till norra Kamtjatka, samt Alaska; ◗ kamtjatkanordsångare, P. examinandus (Kamchatka Leaf Warbler) i södra delen av Kamtjatka (söder om 56°N), på Sachalin, Hokkaido i Japan samt Kurilerna; ◗ japansk nordsångare, P. xanthodryas (Ja-panese Leaf Warbler) utbredd i Japan söder om Hokkaido.

Reeves m.fl. 2008 har visat att nordsångaren koloniserat Alaska genom att korsa Berings sund i flera omgångar, även via landbrygga, och det är en av orsakerna till att man inte längre anser att individerna i Alaska ska utgöra en egen ras, kenni-cotti, utan den ingår i borealis på grund av genetisk likhet. Däremot underkänns den sammanslagning som tidigare gjorts av examinandus och xanthodryas (Alström m.fl. 2011).

Det har genom åren beskrivits ett antal andra ra-

ser av nordsångare; flavescens (anses vara en ”junior synonym” till borealis), talovka (från Skandinavien och österut), transbaicalicus samt hylebata. Alla dessa sistnämnda anses för närvarande vara oskilj-bara från nominatrasen borealis, både morfologiskt och genetiskt, men mer studier behövs.

ReferenserAlström, m.fl. 2011. The Arctic Warbler Phylloscopus borealis

– three anciently separated cryptic species revealed. Ibis 153: 395–410.

Martens, J. 2010. Systematic notes on Asian birds: 72. A preliminary review of the leaf warbler genera Phylloscopus and Seicercus. Brit. Orn. Club Occ. Publ. 5: 41–116.

Reeves, A. B., Drovetski, S. V. och Fadeev, I. V. 2008. Mito-chondrial DNA data imply a stepping-stone colonization of Beringia by arctic warbler Phylloscopus borealis. J. Avian. Biol. 39: 567–575.

Saitoh, T. m.fl. 2010. Old divergences in a boreal bird supports long-term survival through the Ice Ages. BMC Evol. Biol. 10: 35: 1–13.

Saitoh, T, Shigeta, Y. och Ueda, K. 2008. Morphological diffe-rences among populations of the Arctic Warbler with some intraspecific taxonomic notes. Ornithol. Sc. 7: 135–142.

Saitoh, T. m.fl. 2012. Re-examination of the taxonomy of the Arctic Warbler Phylloscopus borealis (Blasius): three sepa-rate species within the Phylloscopus [borealis] superspe-cies. Japan J. Ornithol. 61: 46–59.

Sangster, G. m.fl. 2012, Taxonomic recommendations for British birds: eighth report. Ibis 154: 874–883.

Hyrkanmes urskiljs som egen artBalkanmes Poecile lugubris har en utbredning som sträcker sig från Grekland till Iran. Traditionellt urskiljs flera olika raser, som främst skiljer sig på olika mörk eller ljus dräkt. En av dessa är hyrcanus med utbredning från östra Azerbajdzjan österut till Elburzbergen i norra Iran. En kombination av ganska tydliga morfologiska skillnader (brunare hätta, mer enfärgad vinge, bredare ljus kind) mellan hyrcanus och närmaste populationer av balkanmes (raserna anatoliae och dubius), annorlunda sång hos

Hyrkanmes Poecile hyrcanus får artstatus.

hyrcanus som är mer lik talltitans (upprepning av en likartad sorgsen ton), vidare annorlunda biotopval och vanan att själv hacka ut ett bohål i en döende stam snarare än att utnyttja en befintlig hålighet. Sammantaget gör detta att hyrcanus bäst betraktas som en egen monotypisk art, hyrkanmes Poecile hyrcanus (Caspian Tit), närmare släkt med talltita än med balkanmes (Loskot 1977, 1982, 1987). Det kloka i denna uppdelning har nyligen styrkts i en omfattande fylogeni av nästan samtliga mesarter i världen (Johansson m.fl. 2013), där hyrkanmesen klart och tydligt hamnade i samma klad som tallti-tan och entitan men ett stycke ifrån balkanmesen. Det svenska namnet ansluter till det vetenskapliga artepitetet, som syftar på det gamla riket Hyrkanien (”Varglandet”), som en gång låg vid Kaspiska havets södra kust.

ReferenserJohansson, U. m.fl. 2013. A complete multilocus species

phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae). Mol. Phyl. Evol. 69: 852–860.

Loskot, V. M. 1977. On species independence of Parus hyrca-nus Zar. & Loud. (På ryska.) Vestnik Ornithologii 4: 28–31.

Loskot, V. M. 1982. I: Gavrilov & Potapov, Orn. Studies in USSR, Moscow, s. 24–30.

Loskot, V. M. 1987. I: Stresemann m.fl., Atlas der Verbreitung palaearktischer Vögel, vol. 14.

Nötväckan delas upp i två arterDen nordöstsibiriska formen av nötväcka arctica som lever i tajgan norr om Stanovojbergen från Lenabäckenet österut till övre Kolyma avviker mar-kant från övriga former i europaea-komplexet både vad beträffar fjäderdräkt och näbbform och be-skrevs också ursprungligen som en egen art (Butur-lin 1907). Hybrider mellan arctica och angränsande raser är också okända eller ytterst sällsynta trots att åtminstone Sitta europaea baicalensis utbredning överlappar med arctica i sydvästra Jakutien och att arctica vintertid uppträder tillsammans med andra nötväckor (Redkin & Konovalova 2006). Studier av mtDNA visar också på relativt stor skillnad (10%) jämfört med övriga europaea-nötväckor och pla-cerar dessutom arctica som systergrupp till alla de övriga (Zink, Drovetski & Rohwer 2006). Sitta arc-tica avskiljs därför som en egen art med det svenska namnet jakutisk nötväcka (Siberian Nuthatch).

ReferenserButurlin, S. A. 1907. Neue Ost-Asiatische Formen. Ornitholo-

gische Monatsberichte 15: 79–80.Redkin, Y. och Konovalova, M. 2006. Systematic notes on

Asian birds. 63. The eastern Asiatic races of Sitta europaea Linnaeus, 1758. Zoologische Mededelingen, Leiden, 80-5: 241–261.

Zink, R. M., Drovetski, S. V. och Rohwer, S. 2006. Selective neutrality of mitochondrial ND2 sequences, phylogeo-graphy and species limits in Sitta europaea. Mol. Phylogen. Evol. 40: 679–686.

Pungmesen delas upp i fyra arterPungmes Remiz pendulinus delas upp i fyra arter baserat på morfologiska karaktärer, läte, biotopval, häckningsbiologi och genetik. Arterna är pungmes (Eurasian Penduline Tit), med åtminstone tre raser (pendulinus, menzbieri och jaxarticus), svarthu-vad pungmes Remiz macronyx (Black-headed Penduline Tit), med minst två raser (macronyx och nigricans), vitkronad pungmes Remiz coronatus (White-crowned Penduline Tit), med två raser (coronatus och stoliczkae) och slutligen kinesisk pungmes Remiz consobrinus (Chinese Penduline Tit), som är monotypisk. De tre sistnämnda arterna finns från Centralasien till Östasien. I Syr Darja och Waksh i västra Tadzjikistan möts utbredningsom-rådet hos tre av arterna, utan att de hybridiserar. Där hittar man pungmes och svarthuvad i vass och kaveldun, medan vitkronad återfinns i videsnår och björkskog. I Kazakstan finns svarthuvad också i vas-sar, medan vitkronad där föredrar träd längs åar.

Utseendemässigt skiljer sig vitkronad pung-mes på kortare näbb, smalare ben och tår, samt

Svarthuvad pungmes Remiz macronyx blir en av fyra arter när pungmesen delas upp.

Nordsångaren delas upp i tre arter. Förutom nordsångare, som häckar i Sverige (bilden), även kamtjatkanordsångare och japansk nordsångare.

FOTO: BJÖRN ANDERSON

FOTO: MAGNUS HELLSTRÖM

FOTO: BJÖRN ANDERSON

vår fågelvärld | 2.2014 4544 vår fågelvärld | 2.2014

TAXONOMI

hos hannarna den nästan helvita hjässan. Kinesisk skiljs från alla andra arter på sin smala brunaktiga rektangulära ”banditmask”.

En viss, marginell hybridisering förekommer mellan pungmes och svarthuvad pungmes i Ural-flodens delta och sydväst om Kaspiska havet, men detta påverkar inte nämnvärt de två involverade ar-terna. Föräldraarterna ser mycket olika ut inom sina respektive huvudsakliga utbredningsområden. När det gäller fynd i Västpalearktis av de tre asiatiska arterna finns sådana hittills enbart av den svarthu-vade, i den europeiska delen av Ryssland.

ReferenserAlström, P. m.fl. 2006. Phylogeny and classification of the

avian superfamily Sylvioidea. Mol. Phyl. Evol. 38: 381–397.Bot, S. och Van Dijk, R. E. 2009. Black-headed penduline tits

Remiz macronyx in Kazakhstan. Sandgrouse 31: 171–176.Bot, S. m.fl. 2011. Penduline tits in Eurasia: distribution, iden-

tification and systematics. Dutch Birding 33: 177–187.Collar, N. J. och Pilgrim, J. D. 2007. Species-level changes

proposed for Asian birds, 2005–2006. BirdingASIA No. 8: 14–30.

Eck, S. och Martens, J. 2006. Systematic notes on Asian birds. 49 – A preliminary review of the Aegithalidae, Remi-zidae and Paridae. Zoologische Meddel. (Leiden) 80: 1–63.

Harrap, S. och Quinn, D. 1996. Tits, Nuthatches & Treecree-pers. Helm, London.

Madge, S. 2008. Family Remizidae. I: del Hoyo, J. m.fl. (red.). Handbook of the Birds of the World. Vol. 13. Penduline-tits to Shrikes. Lynx Edicions, Barcelona, s. 52–75.

Indisk sommargylling urskiljs som egen artDen östliga rasen kundoo av sommargylling Oriolus oriolus (med utbredning i östra Centralasien och övervintring i Pakistan, Indien och Sri Lanka) skil-jer sig distinkt från västliga sommargyllingar. Den gamla hannen har en större svart mask, som helt omsluter ögat och tydligt når bakom detta (aldrig så hos västlig sommargylling). Vidare har den helt gula yttre stjärtpennor och stora kilformade gula spets-fläckar på tertialerna. Näbben är genomsnittligt litet längre och spetsigare. Sången skiljer markant, och även om den är likartat klart visslande hör man med en gång att det är något annat än västlig sommargylling som sjunger. Gränsen mellan dessa former går genom östra Turkmenistan, Uzbekistan och södra Kazakstan, och de möts i Altai, nordgrän-sen för kundoo. Västlig sommargylling har sedan en vid utbredning norr och öster därom och når Jenisejsänkan. Trots att de alltså lokalt överlappar varandra är inga mellanformer kända, något som säkert beror på att populationerna har helt åtskilda övervintringsområden. Det ter sig därför rimligt att urskilja indisk sommargylling Oriolus kundoo (Indian Golden Oriole) som en egen art.

ReferenserJønsson, K. A. m.fl. 2010. Phylogeny and biogeography of

Oriolidae (Aves: Passeriformes) Ecography 33: 232-241.Rasmussen, P. C. och Anderton, J. C. 2005. Birds of South

Asia: the Ripley Guide. Lynx Edicions, Barcelona.Shirihai, H. och Svensson, L. (manuskript) Handbook of Wes-

tern Palearctic Birds. Vol. 1: Passerines. Helm, London.Walter, B. A. och Jones, P. J. 2008. Family Oriolidae (Orioles).

I: del Hoyo, J. m.fl. (red.). 2008. Handbook of the Birds of the World Vol. 13. Penduline-tits to Shrikes. Lynx Edicions, Barcelona, s. 692–731.

Isabellatörnskatan delas upp i två arterIsabellatörnskatan Lanius isabellinus har länge rönt intresse från europeiska taxonomer. Det mest omfattande arbetet har utförts av den ryska ornito-logen Jevgenij Panov. Med stöd av främst skillnader i ekologi, biotopval, revirbeteenden och morfologi har Panov föreslagit en uppdelning av isabellatörn-skatan i två arter (Panov 2009, 2011), dels en västlig art, turkestantörnskata Lanius phoenicuroides (Turkestan Shrike) med utbredning från Iran till

östra Kazakstan, dels en östlig art, isabellatörn-skata Lanius isabellinus med utbredning i Kina och Mongoliet. Samma uppdelning har även tillämpats av flera moderna fälthandböcker till exempel Fågel-guiden, andra reviderade upplagan (Svensson m.fl. 2009). Uppdelningen stöder sig på genomgående morfologiska skillnader, tydligast hos gamla hannar, men även på en genetisk skillnad. Turkestantörn-skatans hanne har tydligare markerat och vitare ögonbrynsstreck, rödbrunare rygg och oftast vitare undersida än isabellatörnskatan, som har diffusare och mer beigetonat ögonbrynsstreck, gråare rygg och mer skärbeige ton på undersidan.

Två komplikationer bör nämnas. Genom att typexemplaret för namnet isabellinus tidigare felbestämts har två vetenskapliga namn inom komplexet måst bytas (Pearson 2000, Pearson m.fl. 2012), vilket till en början skapar viss oreda. Vidare finns en form av turkestantörnskata med avvikande utseende, var. karelini, där avvikelsen främst gäl-ler gråare dräkt. Det är fortfarande omdebatterat huruvida var. karelini utgör en grå färgmorf eller orsakas av hybridisering mellan turkestantörnskata och vanlig törnskata, men båda förklaringarna kan gälla. Turkestantörnskatan blir en monotypisk art (bestående av bara en ras), medan isabellatörnska-tan efter namnändringarna har raserna isabellinus (främst Mongoliet och nordligaste Kina), arenarius (Tarimsänkan med omnejd) och tsaidamensis (Qaidam Pendi och Qinghai, Kina).

ReferenserLefranc, N. och Worfolk, T. 1997. Shrikes: A Guide to the

Shrikes of the World. Pica Press, Sussex.Panov, E. N. 2009. On the nomenclature of the so-called

Isabelline Shrike. Sandgrouse 31: 163–170.Panov, E. N. 2011. The True Shrikes (Laniidae) of the World:

Ecology, Behaviour and Evolution. Pensoft Series Faunis-tica nr 96, Pen-soft Publishers, Sofia & Moscow.

Pearson, D. J. 2000. The races of the Isabelline Shrike Lanius isabellinus and their nomenclature. Bull. B. O. C. 120: 22–27.

Pearson, D. J., Svensson, L., och Frahnert, S. 2012. Further on the type series and nomenclature of the Isabelline Shrike Lanius isabellinus. Bull. B. O. C. 132: 270–276

Svensson, L., Mullarney, K. och Zetterström, D. 2009. Fågel-guiden. 2:a rev. uppl. Bonnier Fakta, Stockholm.

Zhang, W. m.fl. 2007. Taxonomic status of eight Asian shrike species (Lanius): phylogenetic analysis based on Cyt b and CoI gene sequences. Acta Ornithologica 42: 173–180.

Iberisk varfågel får artstatusVarfåglarna fortsätter att vålla huvudbry och det står klart att dagens uppdelning i en nordlig och en sydlig art, baserat på bland annat morfologi och biotopval, inte har stöd i genetiska data. Men innan en genomgripande förändring av hela komplexet kan göras krävs mer forskning för att få en bättre förståelse av släktskapsförhållandena. Framför allt behöver fältstudier genomföras i de områden där de olika raserna eller arterna möts; exempelvis där vår egen ras av varfågel, excubitor, möter sibiricus i centrala Sibirien, där homeyeri möter ökenvarfågel av rasen pallidirostris norr om Kaspiska havet och där ökenvarfåglar av raserna aucheri och elegans möts i Egypten.

Flera studier har dock bekräftat att rasen meridi-onalis från Iberiska halvön står långt ifrån de andra raser som idag förs till ökenvarfågel. Den är när-mare släkt med den nordamerikanska rasen borealis och de östsibiriska raserna bianchii och sibiricus av varfågel. Den är också mycket distinkt morfologiskt, med en skärtonat grå undersida, mycket mörkt grå ovansida och ett väl avsatt vitt ögonbrynsstreck, som slutar tvärt strax bakom ögat och har en karak-teristisk vågig form. I avvaktan på mer genomgri-pande studier väljer därför Tk att som ett första steg urskilja meridionalis från ökenvarfågel och ge den artstatus som iberisk varfågel Lanius meridio-nalis (Iberian Grey Shrike). Denna förändring föranleder även en justering av det vetenskapliga namnet på ökenvarfågel till Lanius elegans.

ReferenserHernández, M. A. m.fl. 2004. Identification of Lanius species

and subspecies using tandem repeats in the mitochondrial DNA control region. Ibis 146: 227–230.

Klassert, T. E. m .fl. 2008. Mitochondrial DNA points to Lanius meridionalis as a polyphyletic species. Mol. Phyl. Evol. 47: 1227–1231.

Olsson, U. m fl. 2009. The Lanius excubitor (Aves, Passerifor-mes) conundrum – taxonomic dilemma when molecular and non-molecular data tell different stories. Mol. Phyl. Evol. 55: 347–357.

Panov, E. N. 2011. The True Shrikes (Laniidae) of the World: Ecology, Behaviour and Evolution, Pensoft Series Faunis-tica nr 96, Pen-soft Publishers, Sofia & Moscow.

Peer, B. D. m.fl. 2011. Complex biogeography of Lanius shrikes and its implications for the evolution of defenses against avian brood parasitism. Condor 113: 385–394.

Isabellatörnskata Lanius isabellinus.

Iberisk varfågel Lanius meridionalis blir namnet på den nya art som bryts loss från ökenvarfågel.

FOTO: MIKAEL ARINDER/SKÅNSKA BILDER

FOTO: MAGNUS HELLSTRÖM

Isabellatörnskata delas upp i två arter: turkestantörnskata Lanius phoenicuroides (bilden) och isabellatörnskata Lanius isabellinus.

FOTO: MIKAEL NORD