56 Ur ASCO-rapporten 2010. Produktionen har möjliggjorts av Novartis. Innehållet har fritt och oberoende bestämts av redaktören och respektive skribent.

Medianöverlevnaden för metastaserande mjukdelssarkom

har förbättrats med 50% under de senaste 20 åren baserat

på data från mer än 1 000 patienter i franska sarkomregistret

(#10045). Förbättrad lokoregional behandling, fler linjers

kemoterapi, ökad andel patienter i kliniska studier och bättre

stödjande behandling kan förklara detta, menade den som

vanligt aktiva franska sarkomgruppen, där första författaren

till denna poster trots detta hette Italiano. Några stora steg

framåt på sarkomsidan presenterades däremot knappast vid

årets ASCO. Medan man kunde glädja sig åt en hel del

hoppingivande indikationer presenterades samtidigt en del

besvikelser.

SARKoM

Sarkom – nya läkemedel och nya indikationer

Totalt 99 abstrakt fördelade sig på ett tidstypiskt sätt: Medan 18 arbeten huvudsakligen rörde cytostatika var mot­svarande siffra för målriktad terapi 30! Kirurgi var huvudämnet för fem presen­tationer, radioterapi endast för tre, med ytterligare några få som av handlade radiokemoterapi eller strålning kombine­rat med målriktad behandling.

Gastrointestinala stromatumörer (GIST) fortsätter att locka till många såväl kliniska studier som experimen­tella arbeten, totalt 35 vid årets möte. Detta kan jämföras med 47 där övriga typer av mjukdelssarkom behandlades och endast 11 där skelettsarkom var ämnet.

Fem intressanta så kallade ”educa­tional sessions” drygade ut sarkom­programmet, och ASCO försvarar sin plats som ett av de viktigaste mötena för sarkomintresserade vid sidan av CTOS och ESMO.

GISTNilotinib är en ny selektiv tyrosinkinas­hämmare (TKI) riktad mot KIT, PDG­FRA och BCR­ABL, godkänd vid KML och nu under utprövning vid GIST. Baserat på visad aktivitet mot såväl imatinib­sensitiva som ­resistenta GIST­celler, och med visad effekt i fas I/II stu­dier vid GIST, presenterades nu data från den första randomiserade studien, ENEST g3, av Peter Reichardt och med­arbetare (#10017). Detta är en stor mul­ticenterstudie som inkluderat 248 patienter som sviktat eller ej tolererat imatinib och sunitinib, och där man jämfört nilotinib med ”best supportive care” (BSC) där den sistnämnda armen kunde inkludera fortsatt behandling med imatinib eller sunitinib. Studiens resultat är mycket svårtolkade. Det pri­mära effektmåttet var progressionsfri överlevnad (PFS) baserad på RECIST och bedömd genom blindad evaluering

av en central radiologisk eftergransk­ning. Denna variabel uppvisade ingen skillnad mellan behandlingsarmarna, så inte heller totalöverlevnad. Det förelåg emellertid en tydlig diskordans med den lokalt gjorda utvärderingen där en statis­tiskt signifikant skillnad förelåg till för­mån för nilotinibarmen; median PFS 119 mot 70 dagar (p=0,0007). I en explora­torisk analys exkluderades patienter som fått mer än två linjers tidigare behandling (till exempel imatinib­sunitinib­imatinib igen) och dessutom ett antal patienter utan säkerställt progressiv sjukdom vid inklusion i studien. Man fann då en sig­nifikant skillnad i medianöverlevnad (405 respektive 280 dagar, p=0,02). Förekomsten av behandling med imati­nib eller sunitinib i BSC­armen i denna randomiserade studie bidrar sannolikt till tolkningssvårigheterna. Det är väl­känt att avslutande av TKI­behandling vid progressiv GIST kan öka progressen

Mikael Eriksson

Docent, överläkare, Onkologiska kliniken, Skånes Universitetssjukhus i Lund

57Ur ASCO-rapporten 2010. Produktionen har möjliggjorts av Novartis. Innehållet har fritt och oberoende bestämts av redaktören och respektive skribent.

markant; det tycks således finnas en viss bromseffekt kvar. Nilotinib tolererades väl och man konkluderade att fortsatta studier på väl definierade GIST­popula­tioner krävs. För närvarande pågår en studie med svenskt deltagande där nilo­tinib jämförs med imatinib som första linjens behandling vid avancerad sjukdom.

Av etiska skäl är det svårt med en noll­arm i en randomiserad studie av avancerad GIST. Detta förhållande bely­ses av en japansk studie presenterad i posterform (#10064) där man retrospek­tivt tittat på en grupp patienter (n=26) med imatinib/sunitinib­”refraktär” GIST där de som stått kvar på imatinib (n=14) hade en markant bättre medianöverlev­nad än de som var helt utan TKI (22 mot fyra månader), gränsvärdessignifikant i denna lilla studie (p=0,059).

Nilotinib var också undersökt som tredje linjens behandling i två mindre studier från Japan (#10015) respektive Sydkorea (#10016), båda med lovande effekter. Den sistnämnda undersökte också plasmakoncentrationen av niloti­nib och fann att denna var halverad hos gastrektomerade patienter, ett förhål­lande att ha i åtanke vid behandlingsval och dosering hos sådana patienter. En mindre italiensk singel­centerstudie kunde däremot ej påvisa någon meningsfull effekt av nilotinib i tredje linjen (#10090). Sammanfattningsvis får vi konstatera att detta läkemedels roll vid GIST ännu inte är definierad.

Vad beträffar imatinib var det mer sparsmakat vid årets ASCO med endast ett fåtal abstrakt. Den franska studien BFR14, som jämför fortsatt behandling med avbrytande vid stabil sjukdom hos patienter med avancerad GIST, har tidi­gare presenterat data från stoppförsök efter ett och tre år; nu var det dags för en ny randomisering efter fem års behandling (#10032). Det återstod nu inte många responderande patienter att randomisera (som alltså inte tidigare genomgått randomisering); endast 21 patienter ingick. Av de elva patienterna som randomiserades till att avsluta behandlingen har fem recidiverat under uppföljningsperioden jämfört med ingen av tio som fortsatt sin behandling (p=0,035). Vidare noterades en minskad tendens till progress i kontrollarmen efter de olika nu företagna randomiserings­tillfällena; 20% av de som fortsatte med behandling återföll efter randomiseringen

efter ett år, 8% efter tre år och alltså ingen nu efter fem år. Den grupp av patienter som inte återfallit efter fem år tycks alltså obenägna att återfalla över huvud taget så länge imatinibbehand­lingen fortsätter. Detta understryker det ovannämnda förhållandet att avancerad GIST behöver livslång behandling. Sam­tidigt visar den franska studien också att återinsatt imatinib efter tillfälligt stopp genomgående tycks ha effekt igen. Denna tumörkontroll blir emellertid kortare i sin duration om progressen kommit inom sex månader efter utsätt­ningsförsöket, visas i en annan poster (#10033) från samma grupp under led­ning av Axel Le Cesne.

Bland det begränsade antalet presen­tationer om imatinib hittar man också ett svenskt arbete. Det är Bengt Nilsson med medarbetare i Göteborg som sam­manfattar sina erfarenheter av imatinib givet neoadjuvant för att underlätta organsparande kirurgi, adjuvant vid högrisk GIST samt palliativt vid icke­radikalt opererad sjukdom (#10087). Signifikant förbättring jämfört med his­toriska kontroller sågs för alla grup­perna, förhållanden som överensstäm­mer väl med andras studier och erfarenheter.

Några arbeten beskrev också kombi­nationer av imatinib och andra droger. Ett intressant arbete från MD Anderson i Houston beskrev åtta patienter som behandlats med imatinib och peg­inter­feron, det sistnämnda givet för att över­komma resistens (#10035). Kombina­tionen var vältolererad och samtliga patienter uppvisade PR såväl enligt Choi­kriterier som RECIST; likaså god effekt enligt PET. Frånsett en patient som avled av annan orsak har alla patienter uppvisat en längre PFS än his­toriska kontroller (endast behandlade med imatinib) med motsvarande muta­tionstyp. Interferon gavs i totalt 22 veckor. En patient med ”wild type”–GIST, som alltså uppvisat PR, progre­dierade efter ett år (under pågående fortsatt imatinib); interferon återinsattes då varvid ny PR uppnåddes! En större studie med detta koncept planeras.

Imatinib i kombination med mTOR­hämmare är en annan sedan flera år väl­känd och av och till beprövad strategi som emellertid aldrig har vunnit större användning. I en tysk multicenter fas II studie presenterad av Peter Hohenber­ger kombinerades den perorala mTOR­

hämmaren everolimus (RAD001) med imatinib hos imatinibresistenta patienter med avancerad GIST (#10048).

Doseringen var 600 mg imatinib och 2,5 mg everolimus dagligen. Hos 9/27 inkluderade patienter sågs stabil sjuk­dom efter 16 veckor, men en planerad utökning av studien inställdes eftersom man inte såg någon remission och andra behandlingsmöjligheter har tillkommit.

Everolimus som singeldrog under­söktes också i en annan tysk studie som inkluderade såväl GIST som vissa andra sarkom (#10038). Här gavs 10 mg dag­ligen, och i GIST­gruppen sågs menings­full effekt (CR, PR, SD) hos 27% (4/15 patienter). Toxiciteten bedömdes som acceptabel och effekten som lovande.

Nya behandlingsmöjligheter för refraktära GIST­patienter efterfrågas ivrigt enligt parollen att den som fått mycket vill ha mer! Mycket lovande är därför Heinrichs och medarbetare stu­die över in vitro effekt hos ett antal utvecklade så kallade ”switch pocket” kinas­inhibitorer (SPKIs) mot ”wild­type” KIT/PDGFRA­kinaser (#10007). Tre sådana inhibitorer (DP­2976, DP­3636, DP­4444) testades i ett enzy­matiskt system mot olika sådana kinaser och uppvisade stark potens mot kända GIST­associerade drog­resistenta muta­tioner; de två förstnämnda också mot den pan­resistenta PDGFRA D842V­mutationen. Som konfirmation testades de även mot två imatinib­resistenta GIST­cellinjer, där de uppvisade signifi­kant bättre effekt än såväl imatinib som sunitinib. Ytterligare prekliniska studier planeras nu för att utveckla dessa sub­stanser för kliniska studier.

En annan experimentell studie indi­kerar mutationer i succinat dehydroge­nas som möjlig orsak till ”wild type” GIST, till exempel hos barn; kanske en mekanism som framöver kan utnyttjas för behandling av denna vanligen TKI­resistenta patientgrupp (#10008).

Ytterligare en experimentell studie i jakten på nya effektiva GIST­läkemedel utgjordes av en xenograft­modell på möss där man testade en hämmare av phosphoinositol 3 kinas (PI3K), ett enzym involverat i onkogen signalering vid bland annat GIST, såväl som singel­drog som i kombination med imatinib (#10020). Hämmaren, GDC­0941, hade ingen effekt som singeldrog men för­stärkte effekten av imatinib avseende tumörreduktion samt med längre

58 Ur ASCO-rapporten 2010. Produktionen har möjliggjorts av Novartis. Innehållet har fritt och oberoende bestämts av redaktören och respektive skribent.

bestående effektduration efter avslutad terapi än efter behandling med enbart imatinib.

Prognostiska och prediktiva faktorer avhandlades i en del arbeten. I den stora amerikanska adjuvanta studien ACO­SOG Z9001 har man undersökt patolo­giska faktorer och mutationstyp i rela­tion till prognos såväl i behandlings­ som placeboarmen (#10006). I båda armarna visade multivariatanalyser att de kända riskfaktorerna hög mitosfrek­vens, tumörstorlek och tunntarmslokali­sation var oberoende riskfaktorer avse­ende recidivfri överlevnad; i placebo­armen dessutom exon 11­mutation.

I en stor polsk studie av Rutkowski och medarbetare undersöktes olika risk­faktorer hos 549 konsekutiva patienter med operabel GIST (#10018). Utöver ovannämnda kända riskfaktorer som verifierades fann man också manligt kön som oberoende riskfaktor avseende sjukdomsfri överlevnad. Man kunde också verifiera användbarheten av den senaste modifikationen av NIH:s kon­sensuskriterier, de så kallade Joensuu­kriterierna som omfattar storlek, mito­ser, lokalisation och tumörruptur. Det är det enda av många nu föreliggande för­slag till riskkriterier som också omfattar ruptur, och bör därför enligt min upp­fattning användas. Ruptur medför näm­ligen en nära 100%­ig risk för tumör­recidiv enligt en tysk rapport här på ASCO (#10053), och sådana patienter är därför kandidater för adjuvant behandling.

En rapport från den franska ovan­nämnda studien BRF14 visar att prog­nosen är olika för olika mutationer i exon 11, vilka också i frekvens växlar beroende på tumörlokalisation (#10019). Detta bekräftas i en rapport från en annan fransk studie, Molec­GIST, som visar signifikanta samband mellan exakt mutationstyp och risk för recidiv och metastasering (#10034). Dessa studier bekräftar och förstärker alltså nyttan och värdet av mutations­analys som standard för åtminstone alla patienter med högrisk GIST, såväl för behandlingsval som för prognostisering.

Ytterligare några abstrakt om GIST är värda ett litet omnämnande. Värdet av metastasektomi hos patienter nu under TKI­eran är oklart, och en pågå­ende randomiserad europeisk studie kommer inte att leverera några data på flera år (om ens någonsin). Tyska centra

har i register retrospektivt hittat 65 patienter som genomgått metastasek­tomi under någon tidpunkt av sin sjuk­dom, vilka jämförs med liknande patienter som ej opererats (#10047). Resultaten indikerar gynnsam långtids­effekt när man kan uppnå R0/R1­resek­tioner, medan inkompletta resektioner inte medför någon nytta.

I en genomgång av patienter med rektal GIST av franska sarkomgruppen konstateras att preoperativ imatinib ofta underlättar funktionssparande kirurgi, och att risken för lokalrecidiv vanligen motiverar även postoperativ behandling (#10055).

Övriga mjukdelssarkomAdjuvant kemoterapi eller ej vid mjuk­delssarkom är en evigt återkommande fråga på varje sarkommöte. Trots en för några år sedan presenterad negativ stor EORTC­studie har det blivit allt mer etablerat, baserat främst på stora meta­analyser, att PFS i synnerhet men även OS tycks påverkas positivt av adjuvant kemoterapi före eller efter operation och vanligen också med pre­ eller post­operativ strålbehandling för de flesta patienter. Typ av behandling och sek­vens mellan olika modaliteter varierar. Årets ASCO innehöll flera bidrag till debatten. En ny metaanalys, denna gång utförd av en brasiliansk grupp, inkorpo­rerade tidigare metaanalyser och ytterli­gare kontrollerade randomiserade stu­dier, totalt 18 stycken med mer än 2 000 patienter (#10042). Totalöverlev­naden var signifikant förbättrad (RR 0,88, 95% KI 0,80–0,97) liksom sjuk­domsfri överlevnad och lokal recidivfri­het. Den enda kombination som visade samband med överlevnaden var doxoru­bicin + ifosfamid.

En av få randomiserade fas III stu­dier vid årets sarkomsessioner var en italiensk­spansk multicenterstudie pre­senterad av Alessandro Gronchi (#10003) där man jämförde fem mot tre cykler av kombinationen epirubicin och ifosfamid. Man fann att resultatet inte var sämre med endast tre cykler! Det skall påpekas att vår pågående skandi­naviska adjuvanta studie (SSG XX) har en något lägre antracyklindos och en 50% lägre ifosfamiddos per cykel jäm­fört med denna studie. Vi har dessutom en snävare selektion av patienter baserat på biologiska riskfaktorer så att de med lägst risk undantas helt från behandling,

medan den aktuella italiensk­spanska studien inkluderat också patienter med ganska låg risk för recidiv. I diskussio­nen efter presentationen framkom också en del andra frågor, till exempel avse­ende betydelsen av att de två avslutande cyklerna i den långa armen ges efter ett sex veckors uppehåll (varunder kirurgi genomförs), och man kan då tänka sig att en repopulation har hunnit ske så att två ytterligare cykler då inte ger tillräck­lig tilläggseffekt för att slutresultatet ska bli bättre.

Till skillnad från vår skandinaviska tradition att huvudsakligen ge post­operativ kemoterapi adjuvant är det neoadjuvant behandling som allt mer dominerar. I Boston har man givit pre­ och postoperativ kemoterapi samt pre­operativ radioterapi till stora sarkom på extremiteterna (#10022). Långtidsupp­följning visar goda resultat jämfört med en matchad historisk kontrollgrupp med en förbättrad totalöverlevnad, 69 mot 37%. I en annan studie från samma sjukhus har man i stället använt bevaci­zumab tillsammans med radioterapi neoadjuvant utan kemoterapi (#10023). Totalt 9/20 patienter uppvisade minst 80% nekros i operationspreparatet, en fördubbling jämfört med historiska kontroller, och man såg också en signifi­kant minskning av mikrokärlstäthet (”microvessel density”). Efter en upp­följning på närmare två år sågs endast ett lokalrecidiv.

Goda resultat avseende olika effekt­parametrar presenteras också från Arizona där man givit preoperativ strål­ning förstärkt av veckodos cisplatin (#10075), och från Houston doxorubi­cin + ifosfamid vid myxoida/rundcelliga liposarkom (#10080).

Vid uterina leiomyosarkom har flera studier av Hensley och medarbetare från New York under senare år etable­rat kombinationen docetaxel och gemci­tabin som särskilt värdefull såväl i adju­vant som palliativ situation. Samme Hensley presenterar nu mycket goda resultat från en ny adjuvant multicenter­studie där man givit fyra cykler av ovanstående kombination efterföljt av fyra cykler singel doxorubicin (#10021). Efter två år är 78% recidivfria, en mycket bra siffra för en recidivbenägen tumör.

Kemoterapi vid avancerad sjukdom presenterades i några arbeten. Det mest intressanta var en randomiserad fas II

59Ur ASCO-rapporten 2010. Produktionen har möjliggjorts av Novartis. Innehållet har fritt och oberoende bestämts av redaktören och respektive skribent.

studie av det nya läkemedlet palifosfa­mid som innehåller den funktionellt aktiva metaboliten till ifosfamid men saknar såväl CNS­ som urinblåsetoxici­tet (#10004). En amerikansk multicen­terstudie har jämfört doxorubicin + palifosfamid mot doxorubicin singel i första eller andra linjen vid avancerade/metastaserande mjukdelssarkom, och en interimsanalys omfattande alla rando­miserade patienter visar en signifikant bättre effekt för kombinationen (HR 0,43, 0,019), med en median PFS på 7,8 mot 4,4 månader.

Trabectedin är ju annars det senaste tillskottet bland cytostatika för mjuk­delssarkom, godkänt i Europa men inte i USA. Ett så kallat ”expanded access program” från USA presenterades nu omfattande 1 400 patienter, varav hälf­ten med leiomyo­ eller liposarkom (#10027). Tidigare erfarenheter bekräf­tades, det vill säga att cirka 40% av patienterna har glädje av behandlingen antingen genom tumörsvar eller, oftast, sjukdomsstabilisering. Flera fallrappor­ter har tidigare pekat ut synoviala sar­kom som en histologisk entitet där tra­bectedin också skulle kunna fungera, och tre centra i Frankrike och Italien har nu samlat sina erfarenheter från totalt 39 patienter (#10030). Sju patien­ter (18%) uppvisade PR, och ytterligare 13 stabil sjukdom; 23% var progres­sionsfria efter sex månader. Även ute­rina leiomyosarkom har behandlats med trabectedin, och i en retrospektiv analys från fem olika kliniska studier sågs kli­nisk nytta (PR+SD) hos hälften av patienterna; 30% var progressionsfria efter sex månader (#10028).

Äldre patienter tål ofta inte de van­liga drogerna vid sarkom, men lågdose­rad peroral behandling efter så kallad metronomisk princip där angiogenes­hämning är det centrala, kan fungera väl. Detta exemplifieras av ett retro­spektivt material från Paris där 26 patienter behandlats med peroralt cyk­lofosfamid och prednisolon var annan vecka (#10065). Klinisk nytta (CR+PR+SD) sågs hos 69%, med en median PFS på nästan sju månader. Sär­skilt god effekt sågs vid strålinducerade sarkom!

Ett helt nytt cytostatikum represente­rar eribulin mesylat, en syntetisk analog till ett ämne utvunnit av ett mussellik­nande havsdjur, som hämmar mikrotu­buli genom en ny typ av verknings­

mekanism. Det är prövat vid bland annat lung­ och bröstcancer med lovande resultat, och nu presenterades en studie från EORTC av avancerade och tidigare kemo­behandlade patienter med höggradiga progredierande mjuk­delssarkom (#10031). Det primära effektmåttet var progressionsfrihet efter 12 veckor, vilket uppfylldes för 32% av leiomyosarkomen och 45% av lipo­sarkomen. Responser sågs emellertid vid flera olika histiotyper.

Klarcellssarkom är en histologisk enti­tet med välkänt dåligt svar på kemoterapi, och detta bekräftades i två retrospektiva studier från dels Milano (#10096), dels London och New York (#10098). Enstaka kortvariga responser och stabili­seringar ses, i den italienska serien främst efter doxorubicin/dacarbazin­baserad behandling. Båda grupperna konkluderar att nya behandlingsmetoder behövs.

En annan något vanligare typ utgörs av MPNST (malign perifer nervskidetu­mör) där värdet av kemoterapi också är omdiskuterat. En retrospektiv analys av MPNST­fall från 12 olika EORTC­studier visade därför något överraskande att sva­ret på kemoterapi var lika bra som för genomsnittet av övriga subtyper (#10074). Således var responsfrekvensen 21 mot 22% för övriga, median PFS 17 mot 16 veckor och medianöverlevnaden 48 mot 51 veckor.

En intressant studie från Spanien demonstrerade BRAF V600E­mutationer vid vissa sporadiska fall av MPNST och benigna schwannom, men inte hos neuro­fibromatosfall (#10043). Teoretiskt utgör detta en rational för att testa multikinas­hämmaren sorafenib vid sporadisk MPNST där BRAF­mutation påvisats.

Inga tyrosinkinashämmare är ännu

registrerade för mjukdelssarkom för­utom vid GIST och dermato fibro­sarkoma protuberans, men de testas i stor omfattning vilket återspeglades i många presentationer vid årets möte. Vissa positiva primära resultat för sora­fenib förelåg således för mjukdelssar­kom i allmänhet (#10025), och vid ang­iosarkom i synnerhet (#10026). För en annan kinashämmare, dasatinib, var emellertid resultaten nedslående (#10009).

Sorafenib kan också fungera väl vid desmoider, konstaterades i ett litet mate­rial från Memorial Sloan­Kettering, där 6/13 pateinter uppvisade PR och lika många stabil sjukdom (#10013).

Imatinib kan fungera väl vid pigmen­terad villonodulär synovit (PVNS) kon­staterades från såväl MD Anderson (#10011) som från ett multinationellt retrospektivt material (#10012) med klinisk nytta för en majoritet av patienterna.

Sunitinib tycks ha god effekt vid ”alveolar soft part sarcoma” (ASPS), en entitet som är påtagligt kemoresistent. Från Milano presenterades en serie av åtta utvärderbara patienter, varav fem uppvisade PR (#10014)!

Kirurgi vid mjukdelssarkom ägnades några arbeten. Vid oplanerad resektion av vad som visar sig vara ett sarkom i extremiteter eller bålvägg är recidivris­ken uppemot 90%. I en tysk studie redovisades resultaten efter reexcision på sarkomcentrum efter sådana opera­tioner (#10088). God lokal kontroll uppnåddes (R0 i 96%, R1 i 4%); av de drygt 30% som hade kvarstående viabel tumör i resektionspreparatet var emel­lertid risken att utveckla fjärrmetastaser signifikant ökad. Hos patienter med

VIKTIGA SARKoM-NyHETER I SAMMANDRAG

1 Nilotinib – lovande resultat men ännu ej definierad roll vid GIST

2 Experimentella stöd för ”switch-pocket” kinasinhibitorer vid ”wild type”-GIST

3 Olika prognos för olika exon 11-mutationer vid GIST

4 Adjuvant kemoterapi vid mjukdelssarkom kanske kan förkortas – studie med frågetecken

5 Adjuvant kemoterapi vid uterina leiomyosarkom kanske bör förlängas?

6 Palifosfamid – lovande prodrog till ifosfamid utan CNS- eller blåstoxicitet

7 Trabectedin – uppmuntrande resultat vid synoviala sarkom och uterina leiomyo-sarkom

8 Eribulin mesylat – nästa cytostatikum för sarkom?

9 Ökad användning av TKI mot non-GIST mjukdelssarkom

10 Antikropparna mot IGF1-R med relativt begränsade effekter vid Ewings sarkom

60 Ur ASCO-rapporten 2010. Produktionen har möjliggjorts av Novartis. Innehållet har fritt och oberoende bestämts av redaktören och respektive skribent.

myxoida liposarkom behandlade med trabectedin där resttumörer opererades sågs ingen säker vinst av detta förfa­rande i en mindre italiensk studie (#10056), där emellertid tolkningen av data försvårades av sannolik patientselektion. Samma studie visade att många patienter som avbrutit tra­bectedin och senare progredierar kan svara på trabectedin ånyo!

Från Dana Farber i Boston redovisa­des ett material av 80 patienter med kutant angiosarkom i huvud/hals­regio­nen, en aggressiv och återfallsbenägen entitet (#10067). Jämfört med ett histo­riskt material av endast opererade sågs bättre PFS och OS vid kombination med radioterapi, sekvensen spelade ingen roll för PFS men en bättre OS noterades för postoperativ strålning.

Värdet av radioterapi i samband med kirurgi av retroperitoneala sarkom är mycket omdiskuterat och randomise­rade studier saknas; för närvarande pla­neras såväl en EORTC­studie som en SSG­studie för att belysa detta. I en registerbaserad studie från Ohio ingick 317 matchade par av patienter där hälf­ten fått strålbehandling och övriga inte (#10082). Studien var negativ utan påvisad skillnad i överlevnad. För högt differentierade liposarkom i extremite­ter och bålvägg sågs däremot förbätt­ring av såväl recidivfri som total över­levnad efter postoperativ radioterapi (#10079).

SkelettsarkomAntikroppar mot IGF1­R har uppvisat lovande tidiga resultat framför allt vid Ewings sarkom. Tre studier presentera­des nu och det sammanfattande intrycket är nog en viss besvikelse över att den kliniska nyttan inte blev större. Studien SARC­011, där Lund och Oslo deltagit från Skandinavien, inkluderade olika sarkomtyper, men endast resulta­ten från Ewing redovisades nu (#10000). Bland 125 tungt förbehand­lade patienter sågs CR/PR hos 18 (cirka 14%) efter behandling med antikroppen R­1507, medianduration hos responde­rande patienter var 25 veckor och över­levnaden närmare åtta månader. (I Lund hade vi en mycket god PR som varade i sju månader). En annan rapport gällde antikroppen AMG479 som givits till patienter med Ewing eller desmoplastisk småcellig rundcellstumör (#10001). Bland 35 behandlade patienter sågs

klinisk nytta hos 7 (20%), 2 PR och 5 SD > 24 veckor. Slutligen hade en tredje antikropp, CP­751871, kombinerats med mTOR­hämmaren everolimus hos ännu så länge 17 patienter med varie­rande typer av sarkom (#10002). En dramatisk respons rapporterades för en solitär fibrös tumör (SFT), för övrigt hade majoriteten stabil sjukdom vid senaste utvärdering.

Generaliserade klassiska kondro­sarkom är en entitet där kemoterapi inte har någon effekt och där hittills inte hel­ler försök med olika varianter av mål­riktad terapi har rönt någon framgång; så inte heller ett italienskt försök med imatinib presenterat i år (#10060). Av intresse är därför ett arbete där man behandlat kemo­resistenta cellinjer från både kondro­ och osteosarkom med his­tondeacetylas­hämmaren PCI­24781 tillsammans med cytostatika (#10089). Man såg en uttalad hämning av tillväx­ten av dessa cellinjer och dessutom en reversering av kemo­resistensen. Kanske kan detta leda till framgångsrik behandlingsstrategi?

Inte mycket nytt presenterades avseende osteosarkom. Studien EURA­MOS­1, där vi i Sverige deltar, presente­rade sina första data rörande en inte­rimsanalys avseende livskvalitet (#10062). Kanske inte oväntat är det den fysiska funktionsinskränkningen som påverkar livskvaliteten mest hos barnen, medan den bristande sociala funktionen är värst för de äldre.

Rizzoli­institutet i Bologna presente­rade en serie av extraskelettala sarkom (varav en del från andra institutioner), och konstaterade därvid att prognosen var sämre än för de skelettala, med bland annat fler fall som var metastase­rade vid diagnos (#10093).

Ett intressant arbete från Japan visade mycket god funktion och inga skelettala lokalrecidiv där man använt en metod att återinsätta tumörbärande skelett (efter excision av tumören) sedan skelettdelen behandlats i flytande kväve, således ett autologt bengraft (#10046). En annan inte helt etablerad behand­lingsform är RFA (”radio frequency ablation”) av lungmetastaser vid sar­kom. En fransk rapport beskriver mot­svarande treårsöverlevnad som efter kirurgi, och metoden uppges vara ett alternativ till kniven med lägre morbidi­tet (#10041).

Sammanfattningsvis bjöd således

årets ASCO på få braskande nyheter på sarkomsidan, nästan inga randomise­rade studier men många lovande indika­tioner och en tyngdpunkt på signalvägar och försök till målriktad terapi.