Litteraturvetenskap II, delkurs 3

Det Implicita

Att läsa och skriva mellan raderna

Tim Hansson

5/25/2011

Om läsaren skulle delges hela historien, och det inte skulle finnas någonting kvar för honom att göra, då skulle hans fantasi aldrig äntra planen och resultatet bli den uttråkning som oundvikligen uppstår när allting läggs fram fixt och färdigt framför oss. En litterär text måste därför ta form på ett sådant sätt att den stimulerar läsarens fantasi med uppdraget att för själv framarbeta saker och ting, för läsandet är bara ett nöje när det är aktivt och kreativt.

- Wolfgang Iser1

Inledning

Huruvida läsandet bara är ett nöje när det är aktivt och kreativt, kan diskuteras. Olika läsare i

olika situationer föredrar olika typer av läsning. Alla har inte, i alla lägen, energi till aktiv

kreativitet, men visst är det så, att det finns så mycket mer att upptäcka i en text där läsaren

får använda sin fantasi och fylla i de luckor texten lämnar. Ur en fenomenologisk synvinkel

kan man göra liknelsen med människans föreställningsförmåga. ”Om man ser berget kan man

naturligtvis inte längre föreställa sig det, och därför förutsätter utmålningsakten dess

frånvaro”.2

Mitt eget behov av att få veta precis vad som sätter fart på min fantasi när jag läser, får mig

att skriva denna text. Jag ämnar göra ett försök att identifiera det som gör att denna läsarens

föreställningsprocess sätts igång. Det jag söker är svaret på varför vi kan läsa mellan raderna

- det står ju inget skrivet där! Det i texten underförstådda, ’det implicita’, gör läsprocessen

aktiv och inbjuder läsaren att spela en mer betydande roll. Vad, specifikt, är det då som

erbjuder denna möjlighet; vilka är det implicitas byggstenar? Eftersom jag inte ser berget och

därmed föreställer mig det, är det också jag, läsaren, som med hjälp av dessa byggstenar

skapar det i dess frånvaro. Målet är alltså att demonstrera hur både författare och läsare, med

förhållandevis små medel, kan skriva respektive läsa ’mellan raderna’ och på vilket sätt det

påverkar textens karaktär.

1 Wolfgang Iser. ”Läsprocessen - en fenomenologisk betraktelse”, sid. 320. I Claes Entzenberg och Cecilia Hansson (red.). Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Del 1. Lund: Studentlitteratur, 1992, s. 319-341.2 Ibid. sid. 328.

2

Flera texter kommer att användas för att identifiera det implicitas byggstenar och deras

påverkan hos läsaren. Syftet är inte att tolka dessa texter utan att identifiera och lyfta ut de

element som tydligt avser att påverka läsarens intryck och hur denne tar till sig texten.

Texterna som används är förhållandevis olika varandra i stil och genre. De är avsedda för

olika typer av läsare och är hämtade från olika tidsperioder. Avsikten med denna diversitet är

att undersöka hur den implicita läsningen ter sig i olika typer av litteratur.

Det implicitas plats, form och syfte varierar, från text till text, och från stycke till stycke i

samma text. Därmed skiljer sig dess påverkan på texten och läsaren, beroende av i vilket

sammanhang man finner det implicita och hur det där kommer till uttryck. Varje del i den här

texten undersöker, i och med identifieringen av det implicitas byggstenar i varje exempeltext,

dess plats, form och syfte. Inledningsvis ges ett kort avsnitt som avser att tydliggöra

diskursen och modellen för berättar- respektive mottagarnivåer jag kommer att använda.

Därefter görs en jämförelse i karaktärisering, genom explicit beskrivning och implicit

gestaltning.

Läsning, olika typer av mottagare

Inom läsarorienterad litteraturteori har man identifierat och definierat olika typer av

mottagare. Den amerikanske narratologen Gerald Prince talar om textens narrator resp.

narratee.3 Textens narratee är adressaten som textens narrator, berättaren, riktar sig till.

Även om en författare som regel inte vet vem som kommer att läsa texten, har han ändå

möjligheten att föreställa sig en tänkt mottagare. Prince kallar denna tänkta läsare för den

virtuella läsaren. De båda begreppsparen används just för att skilja ut förhållandena narrator

– narratee och författare – virtuell läsare från varandra.

Det finns flera teoretiska konstruktioner inom narratologin som definierar olika typer av

läsare. Det allmänt vedertagna begreppet den informerade läsaren är en läsare som har

förståelse för textens huvudämne och huvudsakliga kontexter. En bok som erbjuder

djupgående analys av kända schackpartier skall inte behöva förklara spelets regler eller vem

kända schackspelare är. Om man applicerar begreppet den informerade läsaren på

skönlitterära verk är Dostojevskij ett bra exempel. Läser man exempelvis Dostojevskijs Onda

3 Paul Tenngart. Litteraturteori (2008), sid 56-57.

3

andar4 från 1872 är det bra att ha förståelse för hur det ryska namnsystemet fungerar, en viss

uppfattning om hur 1800-talets Ryssland såg ut, eller vad återkommande motiv, som

nihilism, innebär.

Författaren kan också påverka hur läsaren tolkar texten

genom att skapa en berättarröst som styr läsaren i en

viss riktning. Den implicita författaren är en instans

mellan författaren och berättarrösten som har till

uppgift att styra in läsaren i en särskild tankebana.

Denna instans mellan författaren och berättaren är

nödvändig för att peka på att berättaren inte skapat

textens värderingar och att textens värderingar inte är

direkt kopplade till författarens värderingar. Wayne C.

Booth, amerikansk nykritiker som myntade begreppet den implicita författaren, skrev 1961

The Rhetoric of Fiction5, där han beskriver den implicita författaren som författarens ”andra

jag”. Den tyska litteraturvetaren Wolfgang Iser myntade 1972 begreppet den implicita

läsaren i sin bok Der implizite Leser6, som den implicita författarens motpol (fig. 1). Den

implicita läsaren tar emot de budskap och värderingar den implicita författaren vill förmedla.

Den implicita läsaren är en slags roll, menar Iser, som den faktiska läsaren blir erbjuden att

spela. Den är därför även den implicita författarens motpol i avseendet att den implicita

läsaren är läsarens ”andra jag”.7 För att kunna kommunicera med den implicita författaren

måste läsaren, medvetet eller omedvetet, anta rollen som den implicita läsaren. Det är på

detta sätt en implicit författare har förmågan att styra läsaren till sitt andra jag.

Explicit versus implicit

Med exempel ur Camilla Läckbergs Isprinsessan från 2004 och Molières Tartuffe från 1664

skall jag nu undersöka hur två likartade karaktärer beskrivs på ett explicit respektive implicit

vis. Typkaraktären i båda verken är den rika och högfärdiga änkan.

4 Fjodor Dostojevskij. Onda andar (2004).5 Wayne C. Booth, The Rhetoric of Fiction (1991).6 Wolfgang Iser. Der implizite Leser. Kommunikationsformen des Romans von Bunyan bis Beckett (1972).7 Christer Ekholm. Lokaliseringen som grepp - exemplen Sandemose och Camus (2009), sid. 4, http://www.ep.liu.se/ecp/042/015/ecp0942015.pdf (besökt 2011-05-08).

4

I exemplet Läckberg möter vi Nelly Lorentz, änka och arvtagerska till ortens magnat,

konservfabrikören Fabian Lorentz. Huvudpersonen Erica betraktar Nelly under ett

begravningskaffe (innan de talats vid för första gången) och vi delges hennes intryck.

Hon betraktade nyfiket Nelly som nu stramt erbjöd Birgit och Karl-Erik sina djupaste sympatier. Erica betvivlade att det rymdes några sympatier i hennes skintorra kropp. Hon var mycket mager, med knotiga handleder som stack fram ur den välskräddade dräkten. Säkert hade hon svultit sig hela livet för att kunna vara fashionabelt smal, men inte insett att det som kan vara klädsamt om man har ungdomens naturliga rundhet inte är lika vackert när ålderdomen satt sina spår. Ansiktet var vasst med skarpa kanter men förvånansvärt slätt och fritt från rynkor, vilket fick Erica att misstänka att kniven hjälpt henne på traven. Håret var hennes vackraste attribut. Det var tjockt och silvergrått, uppsatt i en elegant svinrygg, men så stramt tillbakakammat att skinnet i pannan dragits uppåt en aning, vilket gav henne ett lätt förvånat uttryck.8

Olof Lagercrantz skriver i Om konsten att läsa och skriva9 om när han på tunnelbanan

frågade en flicka som läste Dickens David Copperfield, ”hur hon föreställde sig Davids drag.

’Jag vet hur han ser ut’, svarade hon. ’Det finns en bild i boken’”. Läckberg har sannerligen

givit läsaren ett foto att betrakta. Det visuella intrycket är nästan uteslutande författarens

produkt och det är också i det visuella Läckbergs fokus ligger i hennes personbeskrivning. Vi

ges en lista över Nelly Lorentz utseendeattribut.

Nelly Lorentz:

- Skinntorr kropp, mager, fashionabelt smal - ett resultat av livslång självsvält- Knotiga handleder- Välskräddad dräkt- Gammal- Vasst, rynkfritt ansikte med skarpa kanter - ett resultat av skönhetsoperationer- Vackert hår - silvergrått, tjockt, uppsatt i en elegant svinrygg, stramt tillbakakammat- Förvånat uttryck - ett resultat av hårets strama tillbakakamning, vilket dragit upp skinnet i

pannan

Möjligen vill Läckberg vara säker på att vi förstår, så att det inte blir ’fel’ i läsarens tolkning.

Hon talar inte bara om hur Nelly ser ut, hon förklarar också varför hon ser ut som hon gör.

Till och med frisyren beskrivs ingående så att läsaren säkert förstår varför håret är vackert.

Efter detta stycke i romanen fortlöper händelseförloppet och när karaktären Nelly i

fortsättningen agerar ut sin roll i romanen, har vi detta foto att bekvämt luta oss tillbaka mot.

Vår visuella föreställning förblir statiskt densamma, oberoende av vad karaktären gör, säger

eller råkar ut för.

Molière gör, i första akten av Tartuffe, ett personporträtt på en liknande typkaraktär som den i

exemplet ovan. Det är Madame Pernelle, högfärdig änka, som beskrivs. Här finns ett större

8 Camilla Läckberg. Isprinsessan (2004), sid. 78.9 Olof Lagercrantz. Om konsten att läsa och skriva (1985), sid. 9.

5

samspel mellan berättare och mottagare. Eftersom man svårligen kan införliva explicita

beskrivningar av karaktärers utseende i replikerna i en teaterpjäs har Madame Pernelles

utseende helt överlåtits till läsaren, alternativt regissören, att fantisera om. Hur skall då en

manusförfattare berätta om hur Madame Pernelle ser ut? Författaren har ju trots allt en

generell föreställning av karaktären som han vill förmedla. I manuset måste dialogen

förmedla så gott som allt; vilken miljö scenen utspelar sig i, vilken situation de samtalande

karaktärerna för närvarande befinner sig i, och även ge läsaren uppslag till egna

föreställningar om hur karaktärerna ser ut. Det enda vi får veta på förhand är vilka karaktärer

som deltar i scenen och deras familjeförhållanden. Föreställningen om dem och därmed deras

utseende skapas fortlöpande, utifrån replikerna, allteftersom scenen fortskrider.

FÖRSTA AKTEN

SCEN I

(Madame Pernelle, Flipote, Elmire, Mariane, Dorine, Damis, Cléante)

MADAME PERNELLE

Kom med, Flipote [Madame Pernelles tjänsteflicka], kom med! Jag detta huset lämnar!

Redan i första repliken får vi reda på vissa omständigheter nödvändiga för att förstå scenen.

Miljön utspelar sig någonstans i ett hus, och det finns en konflikt som får Madame Pernell att

vilja lämna huset. Det är troligen ett hushåll i den övre samhällsklassen då vi får veta att

någon som tituleras Madame tilltalar sin tjänsteflicka.

ELMIRE (Madame Pernelles svärdotter)

Dröj blott ett ögonblick och säg vart ni er ämnar!Ni går med sådan fart att knappt jag hinner med,men om den saken dock jag borde få besked.

MADAME PERNELLE

Jag intet sinne har för krus och komplimanger,och ni kan gott dra in på alla slags haranger!

ELMIRE

Nåväl, om ni så vill, jag frågar utan krus,varför ni lämnar så i denna hast vårt hus?

6

MADAME PERNELLE

Jag kan ej längre se hur illa man det sköteroch hur var sund kritik med nonchalans man möter.Här finns ej längre spår av enkelt sunt förnuft.Allt vad jag sagt man tar som om det vore luft.Här går det nästan till som i ett tattarläger,och ingen tar reson, hur mycket än man säger.

DORINE (Madame Pernelles sondotters kammarjungfru)

Men hör då . . .

MADAME PERNELLE

Söta vän, du blott en piga är,Vad mening som du har dig ingen fråga lär!Din näsvishet dig kan i ledsamheter föra.Med vårt familjegräl du inget har att göra!

DAMIS (Madame Pernelles sonson)

Men om jag finge . . .

MADAME PERNELLE

Tyst, du är av dårskap full!Jag är din farmor, barn, och känner nog din ull!Narraktighet och fjant är allt du kan begripaoch säkert kommer du i mången ledsam knipa,som gör din stackars far bekymmer och besvär.En pojke sån som du bestämd till trassel är!

MARIANE (Madame Pernelles sondotter)

Jag trodde bara . . .

MADAME PERNELLE

Så, ska du nu också prata!Du som ej har förnuft mer än en sladdrig skata!Du verkar still och snäll, men minns vad jag har sagt:På flickor av din sort man bör ha noga vakt!En tillgjord oskuld bör man misstänksamt förfölja.Vem vet vad som sig inunder kappan dölja?

ELMIRE

Men snälla svärmor . . .

MADAME PERNELLE

Tyst, ska du få höra mer:Din ton och allt ditt sätt mig obehag inger.Ack, om du bara var som mor din förr i världen!Hon skattade ej alls åt dårskapen och flärden.Men vad gör du, mitt barn? Som om du vore yr,du kastar pengar ut på kläder och paryr,och när man ser dig gå i siden och i spetsarman kunde tro att du tillhörde hovets kretsar.

7

Blott på sin äkta man en hustru tänka bör,och ståt och prakt har han väl knappt intresse för.

CLÉANTE (Elmires bror)

Om blott jag säga fick ett ord . . .

MADAME PERNELLE

Jag er beundrar,Monsieur Cléante, men dock i alla fall jag undrarpå att man hos min son vill alls ta er emot.I mitt hus aldrig ni fick sätta eder fot.Den livsfilosofi som öppet ni bekännerden passar inte alls för oss och våra vänner.Förlåt, Monsieur Cléante, ifall jag talar fritt:Envar har ju sitt sätt, och jag har också mitt! 10

Madame Pernelle avbryter och dömer alla som vågar tala. Hon sätter dem på plats genom att

att tala om för dem vad de ’minsann är för några’. Alla försöker argumentera emot henne,

men hon är viss om att hennes redan fastställda syn på saken, är den rätta. Hon ger sig rätt i

alla lägen. Hennes överlägsna ton och ’sätt’ säger mer om henne själv än om de hon smädar.

Vid det här laget kan man tryggt göra - den förvisso subjektiva - bedömningen att Madame

Pernelle, är högfärdig. Hennes roll är den äldre, högfärdiga överklassdamen, precis som Nelly

Lorentz i Isprinsessan. Men vi har inte fått någon beskrivning av hur hon ser ut. Ändå finns

en visuell föreställning av henne, skapad utifrån replikerna. Hur ser en självgod och

högfärdigt oförskämd, gammal överklassdam ut? Alla har vi vår egen bild av en sådan

person. Alla människor associerar inte Madame Pernelles beteende på samma sätt. Vi tillåts

som läsare att själva fantisera om huruvida Madame Pernelle är fashionabelt smal, men

mager och med en skinntorr kropp, som ett resultat av livslång självsvält, eller om hon är fet

och välmående, som ett resultat av ett liv där ingenting saknats henne. Om hon har ett

rynkfritt ansikte med skarpa kanter eller ett tjockt, uppblåst och rödpussigt ansikte, avgör vi

själva. Vår visuella bild av Madame Pernelle är, på grund av frånvaron av en definitiv bild,

också öppen för förändring beroende på vilka ytterligare intryck vi får allt eftersom pjäsen

fortsätter. Om man inte ser berget kan man föreställa sig det.

Placeringen av de explicita respektive implicita indikationer på hur de båda karaktärerna ser

är också intressant. Var, och därmed när, i texterna skapar vi våra föreställningar om deras

utseende? Den detaljerade beskrivningen av Nelly Lorentz yttre är det första som klaras av

när karaktären för första gången blir en del av romanen, medan Madame Pernelles utseende

10 Jean-Baptiste Poquelin (pseud. Molière). ”Tartuffe” (1664), sid. 166-168. I Lennart Breitzholt (red.). Litteraturens klassiker. Det fransk-klassiska dramat. Stockholm: Gebers, 1965, Band 8, sid. 166-240.

8

växer fram succesivt genom små ledtrådar som är utspridda i texten. Poängteras bör att de är

just ledtrådar som utlöser den implicita läsarens stereotypa föreställning om den högfärdiga

änkan och delger den faktiska läsaren den. Ledtrådarna innehåller alltså ingen explicit

information om Madame Pernelles yttre, utan endast en möjlighet för läsaren att komma i

kontakt med sitt andra jag, den implicita läsaren, och därigenom skapa en visuell bild. Medan

den explicita beskrivningen av Nelly Lorentz är samlad som en separat text och utgör en paus

i intrigen, som måste klaras av innan intrigen fortsätter, vävs de implicita ledtrådarna om

Madame Pernelle in i intrigen, som en implicit gestaltning av karaktärens personlighet. Den

implicita författarens ledtrådar ligger framförallt i Madame Pernelles arroganta sätt, men även

mindre detaljer i texten spelar en roll i gestaltningen. Exempelvis tilltalas hon av Elmire

’svärmor’, och hon påminner Damis att hon är hans farmor. Vi uppmuntras på detta sätt att

göra antagandet att hon är gammal, ett ytterligare attribut som den implicita läsaren använder

i skapandet av stereotypföreställningar om den högfärdiga änkans utseende. Då dessa

ledtrådars delgivande är beroende av intrigen och karaktärernas interaktion, skapas den

visuella bilden samtidigt som handlingen fortlöper. En paus i intrigen, avsedd att behandla

Madame Pernelles yttre, hade inte enbart berövat läsaren hennes möjligheter till kreativ

läsning, utan kan även ses som överflödig, då läsarens egen bild av karaktären är fullt

tillräcklig för att förstå scenen.

Implicita budskap och värderingar genom fokalisering

I postkolonialistisk skönlitteratur står ofta människans värderingar och fördomar i fokus. Här

är det vanligt att förhållandet mellan den implicita författaren och den implicita läsaren

används i syfte att få läsaren att komma i kontakt med, bli medveten om och börja reflektera

över sina fördomar. I J.M. Coetzee’s postkoloniala roman Onåd från 2000 får vi följa David

Lurie, en vit akademiker i Kapstaden som efter en skandal blir utkastad från universitet. Han

bestämmer sig för att resa bort ett tag och hälsa på sin dotter Lucy, ute på landsbygden. Där

kommer han i kontakt med den svarta ursprungsbefolkningen och tvingas förhålla sig till ett

samhälle med helt andra normer än den västerländska medelklassnorm han är van vid. Lucy

lever på inackordering av hundar och försäljning av blommor och trädgårdsprodukter. Hon

berättar för David om sin ”hjälpreda”, Petrus, som ”hjälper henne med hundarna” och en del

9

fig.

andra ”sysslor” på gården. Han bor i ”det gamla stallet” tillsammans med sin fru, dock har

han ”en annan fru i Adelaide”. 11 Davids första observationer av Petrus beskriver:

[…] en lång man med blå overall, gummistövlar och stickad mössa. […] Ett fårat, väderbitet ansikte; knipslug blick.

När David sedan träffar honom beskriver Petrus sig själv.

[…] ’Ja, jag sköter hundarna och jag jobbar i trädgården. Ja.’ Petrus ler brett. ’Jag är trädgårdsmästaren och hundmannen’. Han funderar ett ögonblick. ’Hundmannen’, upprepar han och smakar njutningsfullt på uttrycket.12

Ett viktigt motiv i romanens tema är den vite medelklassmannens möte med den svarta

ursprungsbefolkningen. Att Petrus är svart anas redan efter Lucy’s första beskrivning. Efter

deras första möte förstärks antagandet. Men varför?

Med hjälp av berättartekniska mystifikationer och manipulationer kan en författare också skapa en osäkerhet hos läsaren som påminner om den osäkerhet det koloniserande subjektet kan känna inför den koloniserade person som står inför honom. En sådan osäkerhetseffekt kan till exempel åstadkommas genom att läsaren inte får den direkta information om en karaktär som ett fysiskt möte med en människa ger. Berättaren i en roman kan till exempel strunta i att tala om vilken hudfärg eller etnisk bakgrund en av karaktärerna har, eller i förstone presentera karaktären utifrån helt andra egenskaper, för att sedan successivt låta läsaren få reda på hudfärgen eller den etniska tillhörigheten. Läsaren sätts därmed i osäkerhet, vilket kan resultera i att hon börjar reflektera över hur hon i vanliga fall helt spontant kategoriserar människor.13

Retoriken som används för att återberätta hur Lucy beskriver Petrus samt Davids egna intryck

av honom, är väl vald för att tjäna detta syfte. De attribut som tillskrivs Petrus inbjuder

läsaren att omedvetet associera till stereotypiska drag hos den svarta afrikanska mannen (fig.

2).

”Hjälpreda” ”Knipslug blick” ”Hundmannen” Förenklat talspråk Bor i stallet

Låg status

Obildad

Opålitlig

Bedräglig

Låg status

Brist på självrespekt

Ointelligent

Barnslig

Låg status

(Massa/Boy-

förhållande)

Att han dessutom är polygamist insinuerar att han är ociviliserad och barbarisk. Berättaren

beskriver karaktären genom Davids fördomsfulla perspektiv, därför blir den information

läsaren får om Petrus, också mycket selektiv. Resultatet är att läsaren, mellan raderna måste

fylla i luckorna i föreställningen av Petrus. Genom att lyssna till Davids historia, och erkänna

trovärdigheten i alla dess aspekter, kan läsaren spela rollen som den implicita läsaren och

11 John Maxwell Coetzee. Onåd (2000), sid. 72, 74, 75.12 Ibid. sid. 7413 Paul Tenngart. Litteraturteori (2008), sid 140-141.

10

således komma ett steg närmare texten (fig. 1). I det postkolonialistiska exemplet Onåd är det

implicitas byggstenar alltså främst identifierbara i de värderingar och budskap som texten bär

på, vilket, i exemplet ovan, tar sitt uttryck i retorik och karaktärisering. Allt detta är dock ett

resultat av fokalisering. Då David är fokalisator genom hela romanen ser vi allting genom

hans glasögon. Gestaltningen av andra karaktärer är därmed konsekvent baserade på hans

intryck, vilka återges med en retorik som följaktligen även delger hans värderingar.

Precis som Coetzee´s Onåd är Hergés seriealbum Tintin i Kongo fylld av fördomar om Afrika

och dess ursprungsbefolkning. Det finns dock en viktig skillnad mellan budskapen i Onåd

och Tintin i Kongo. Medan den implicita läsaren i Onåd tjänar ett syfte att göra läsaren

medveten om sina fördomar och sin eventuella illusatoriska världs- och samhällsbild,

förmedlar den implicita läsaren i Tintin i Kongo dessa illusioner och fördomar till läsaren.

Onåd är postkolonialistisk litteratur. Den är skapad 2000, då de flesta europeiska kolonier

varit självständiga sedan länge. Tintin i Kongo skapades åren 1930-31, en tid då de

europeiska kolonialmakterna fortfarande hade kvar de flesta av kolonierna i Afrika. Ställer

man Tintin i Kongo, med dess orientalistiska värderingar, i kontrast till Onåd, skulle man

kunna se på den som ’kolonialistisk’ litteratur. Albumet ger en grovt stereotypisk bild av

Afrika och afrikanerna, både i ord och bild. Föreställningen av de barnsliga, fega, skrockfulla,

ointelligenta och ociviliserade afrikanerna ges implicit - dock omisskännligt - genom

händelseförlopp, situationer, agerande, och med hjälp av den tecknade bilden. De kolsvarta

urinvånarna med sina onaturligt tjocka läppar är tacksamma gentemot sina vita herrar för allt

de gjort för dem och visar en fanatisk vilja att lyda i alla lägen. Nämnas bör att Hergé inte

hade ett propagandasyfte utan ett läro- och uppfostringssyfte. Redaktionen för Le Petit

Vingtiéme (veckovis utgiven barnbilaga där Tintin i Kongo 1930-31 först gavs ut som

följetong, 1946 färglagd och omtecknad i album14) ansåg att det var viktigt att belgiska barn

fick lära sig mer om kolonin, så Tintin skickades iväg till Kongo. Hergé kommenterade långt

senare albumets karikerande bild av afrikaner:

Jag visste ingeting mer om landet än vad folk i allmänhet sa på den tiden: ’Negrerna är som stora barn... Tur för dem att vi finns där’, osv. Så jag tecknade afrikanerna efter det mönstret.15

Nedan ges nu några exempel ur albumet. De ger oss en inblick i Hergés och allmänhetens

uppfattning om afrikanerna. Som man förstår av Hergés kommentar ovan, var en vanlig

uppfattning att den svarta befolkningen inte klarar sig utan de vita. Genom hela albumet ges

14 Björn Wahlberg. Tintin i Kongo (Georges Prosper Remi 2004), förord.15 Ibid. förord.

11

även prov på afrikanernas ’tacksamhet’ gentemot européerna. När Tintin och Milou anländer

till Kongo är folkmassornas jublande det första de möts av (fig. 3).

16

Vad som orsakat en tidigare okänd belgisk journalists hjältestatus hos urinvånarna är oklart.

På hotellet nästa morgon förbereder sig Tintin och Milou för sin utfärd in i det vilda. De

skaffar sina bekvämligheter, däribland en ”boy”, och ger sig ut. I Milous kommentar om att

Coco, the boy, ”doesn’t look very bright” kan man tydligt identifiera den implicita författaren

(fig. 4). Hela albumets humor ligger i en sorts lyteskomik, riktad mot afrikanerna. Då läsaren

skrattar och tänker ”De är minsann knasiga de där negrerna!”, har den implicita författaren

till fullo lyckats med sin uppgift: att förvandla den faktiska läsaren till den implicita läsaren.

17

När Tintin åker hem är saknaden hos stammen - som Tintin blivit hövding för - enorm. Det

berättas historier om den ”allsmäktige” Tintin, barnen uppfostras att se Tintin som förebild

16 Georges Prosper Remi (pseud. Hergé). Tintin in the Congo (1930), sid. 18, Tintin in the Congo.pdf (besökt 2011-05-08).17 Ibid. sid. 21.

12

fig.

fig.

fig.

och ideal och man sätter upp totempålar

till Tintin och Milous ära, som man sedan

tillber (fig. 5).18

Den implicita författarens roll är svår att

sätta fingret på eftersom albumets alla

värderingar i grunden överensstämmer

med Hergés och västerlandets dåtida

uppfattning om Afrika och Kongo. Den

implicita författarens roll blir snarare att

(i utbildningssyfte förstås) förmedla

denna uppfattning, än att presentera en

alternativ värderingsgrund till den som

återfinns i texten. Läsaren ges inte dubbla

budskap (jfr. Onåd) vad gäller vilken

värderingsgrund vi ska sympatisera med.

Karikatyren återges inte ironiskt utan

som en överdrift av faktiska

förhållanden. På samma sätt var den implicita läsarens värderingar så självklara för den

faktiska läsaren, att albumet, alla sina underliggande hån till trots, är en oerhört entydig

berättelse. Att en text är fylld av implicita betydelser innebär alltså inte att den, per

automatik, är mångtydig.

I Tintin i Kongo förmedlas det implicita budskapet, till stor del med hjälp av bilderna, på ett

väldigt tydligt sätt. Det finns därför inget behov av en ytterligare berättarröst. I Onåd finns en

berättarröst, men den är klart påverkad av huvudkaraktären och dennes roll som fokalisator. I

nästa del skall vi avsluta med en observation av en fokalisator som istället återfinns på ett

extradiegetiskt plan, den allvetande berättaren.

18 Ibid. sid. 113.

13

Narrativ kommentering, berättarröstens närvaro

Följande exempel är hämtat ur kapitel sex, ”Röda rummet.” i Strindbergs roman Röda

rummet. Vi finner målarna Sellén och Lundell och filosofen Olle Montanus i stugan på Lill-

Jans. Olle inleder:

Olle: - Det är bra, Sellén! […] Du målar gudomligt!Lundell till Sellén: - Får jag se nu på din spenat […].

[En beskrivning av Selléns landskapsmotiv följer]

Lundell: - Du skall ha någonting i förgrunden. Sätt dit en förgrundsko!Sellén: - Ah, du pratar! […]Lundell: - Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en figur, en flicka;

jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här . . .Sellén: - Se så! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra. Du är då för

tokig efter kjolar!Lundell: - Nå, gör som du vill […]. - Men nog kunde du ha gjort storkar i stället för de där

gråmasarna, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!

Sellén: - Ah, det begriper du inte![…]

Lundell: - Men du får inte sälja.19

Vilka intryck ges i det här stycket? Två målare vi hittills inte vet något om delar åsikter om

Selléns motiv. Dialogen är rapp men rätt så entydig i sig själv. I ovanstående exempel har jag

modifierat texten och tagit bort berättaren och endast återgivit dialogen i sig. I Röda rummet

ser man annars genomgående hur en extradiegetisk, allvetande berättare ytterligare förklarar

eller förstärker innebörden av föregående replik. Nedan återger jag textstycket i dess

originalform. När berättaren läggs till får läsaren en tydlig inblick i kamraternas relation till

varandra. Strindberg skriver naturligtvis inte ’Sellén och Lundell tävlade om att vara regent,

och Olle hade sin plats som knähund’ men umgängeskretsens interna hierarki framgår tydligt

ändå. Sellén och Lundell målar på var sitt motiv och Olle ser på, berömmer, ständigt redo att

vara patriarkerna till lags.

- Det är bra, Sellén! sade Olle. Du målar gudomligt!- Får jag se nu på din spenat, inföll Lundell, som av grundsats aldrig beundrade något.

[En beskrivning av Selléns landskapsmotiv följer]

Samtalet fortskrider med Selléns och Lundells, till ytan skämtsamma kamp om platsen som

regent. Detta kan endast uppnås genom att vara den talangfullare konstnären. Berättaren är

ständigt närvarande och genom skickliga ordval och små berättarkommentarer förstärks

19 August Strindberg. Röda rummet (1970), sid. 79-80.

14

bilden av deras förhållningssätt sinsemellan. Genom att betrakta karaktärens replik och

berättarens åtföljande kommentar som textradens två ’halvor’, kan man identifiera dess olika

betydelse och att båda hjälper varandra (fig. 6). Lundells replik avancerar historien och

berättarens kommentar förklarar.

”’Får jag se nu på din spenat’, - inföll Lundell, som av grundsats aldrig beundrade något.”

Lundells replik Berättarens kommentar

Endast Lundells replik ”Får jag se nu på din spenat” utan berättarens kommentar hade

möjligen framstått som fånig och hade i sig inte betytt mer än att Lundell är nyfiken på

Selléns ’spenat’. Att denna spenat inte är faktisk spenat utan egentligen Selléns målning

tydliggörs av berättarens efterföljande kommentar. Efter Olles beröm av Sellén, ”inföll”

Lundell - ett ord som insinuerar att Lundell med sin kommentar kände behovet att snabbt

markera att han var minst lika begåvad som Sellén, snarare än om han ’sagt’ det - med att

nedsättande benämna resultatet av Selléns målande ”spenat”. Den implicita författaren

fokaliserar genom berättarrösten, som i texten adresserar författarens tänkta, virtuella

läsare och därmed ger uppslag till funderingar, hos den implicita läsaren, kring en sida av

Lundells personlighet (fig. 7). Genom att flika in att Lundell ”av grundsats aldrig beundrade

något” tillåts sedan den faktiska läsaren spekulera i hur hon vill definiera denna sida.

Lundell gör misslyckade försök att höja sin egen rang genom att anta rollen som mentor och

ge råd och tillrättavisningar men Sellén är osårbar och säker på sig själv och slår ifrån sig all

undervisning. Detta är sedan samtalets karaktär. Träffande ordval och berättarkommentarer

återfinns i hela stycket och vi får lära oss mer och mer om karaktärerna och deras relation.

- Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell. Sätt dit en förgrundsko!- Ah, du pratar! svarade Sellén- Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en figur, en flicka; jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här . . .- Se så! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra. Du är då för tokig efter kjolar!- Nå, gör som du vill, svarade Lundell hemligen stött över skämtet med en av hans svaga sidor. - Men nog kunde du ha gjort storkar i stället för de där gråmasarna, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!- Ah, det begriper du inte!Sellén var icke stark i motiveringen, men han var viss på sin sak, och hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag.- Men du får inte sälja, upptog Lundell, som var mån om kamratens ekonomiska välgång.

Nej, inte är Sellén stark i sin motivering: ”Ah, du pratar!”, ”Se så! Inga dumheter! […]”, ”Ah,

det begriper du inte!”. Berättaren passar på att tala om att han dock ”var viss på sin sak och

hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag”. Denna kommentar om Sellén både

15

Författare

Implicit författare

Berättare (Narrator)

Text

Adressat (Narratee, tänkt mottagare)

Implicit läsare

Läsare

fig.

fig.

fastslår och ifrågasätter hans självsäkerhet. Är Sellén osårbar och säker på sig själv eller är

han bara envis och vill inte avslöja sin osäkerhet? Vidare: är den ”predikande” Lundell

verkligen ”mån om kamratens ekonomiska välgång” eller låtsas han för att få Sellén att böja

sig och därmed vinna argumentationen? Den implicita författaren använder återigen

berättarrösten för att skapa en implicit läsare. Den faktiska läsaren serveras textens

mångtydighet och får henne att ställa sig frågor som dessa.

Olles obetydelse är det första författaren ger prov på. Textraden ”Det är bra, Sellén! sade

Olle. Du målar gudomligt!” har i sak ingenting med resten av stycket att göra och Olles

beundran är inte av betydelse, eller tas den för givet. Textraden finns där för att peka ut Olle

som en marginell figur i sammanhanget. Han inleder samtalet men är genast utknuffad av

Lundell som sedan har ensamrätt på Sellén. Olle är med i kretsen men får inte ”vara med”,

förrän han kommer till användning för Sellén, som senare skickar ut Olle att springa ärenden.

Olle Montanus är också den enda av alla kamraterna i romanen som genomgående tilltalas

vid förnamn. Även berättaren benämner honom Olle. Han är osjälvständig och ingen klippa

som person; kanske klingar det då falskt om man tilltalar honom ”Montanus”, som är latin för

”Berg”.

Slutord

Alltsom dessa undersökningar lider mot sitt slut, är det dags att sammanställa och granska

resultatet av den ursprungliga frågeställning som låg till grund för undersökningarna: Vilka är

det implicitas byggstenar?

Flera typer av det implicitas byggstenar har identifierats. Jag har kommit fram till att den

minsta funna byggstenen också är den vanligaste, nämligen ordval som bär på ytterligare

betydelser än den bokstavliga. Den här byggstenen är den som, under läsprocessen, först

utlöser skapandet av den implicita läsaren och därmed läsarens respons mot texten. Den är

både den ’första’ och den ’sista’ byggstenen. Det är den sista i författarens skapandeprocess

och den första i läsarens responsprocess. Den fungerar som en sorts utlösare, och är en

förutsättning för att läsaren skall reflektera över textens övriga implicita betydelser.

16

fig.

En författares intentioner med implicita betydelser varierar. För att förtydliga ställer jag upp

en modell (fig. 8) och återknyter med hjälp av modellen till Onåd (se sid. 9-13 i denna text),

där Coetzee vill ge sin text ett budskap. Då han inte själv kan tala om för läsaren vilket detta

budskap är, måste någon göra det åt honom. Eftersom textens fokalisator är en fördomsfull

karaktär, blir de värderingar berättaren

framför också fördomsfulla. Andra

karaktärer gestaltas utifrån fördomsfulla

värderingar, vilka framförs med ord som

bygger en fördomsfull retorik (fig. 2). Om

läsaren frågar sig om inte textens

värderingar är fördomsfulla, har hon

kommit i kontakt med sitt andra jag, den

implicita läsaren. Därmed har en aktiv

läsare skapats och nu sätter läsarens

kreativa process igång. De olika ordvalen

och retoriken är byggstenar som läsaren, i exemplet, använder för att bygga karaktären

Petrus. Av de ursprungliga byggstenarna har hon skapat den större byggstenen,

karaktärisering. När den uppmärksamma läsaren sedan frågar sig varför Petrus

karaktäriseras utifrån fördomar, ställer hon sig frågan: Vems fördomar grundar sig

karaktäriseringen på?. När hon inser att det är Davids fördomar, har hon med

karaktäriseringens byggsten skapat förståelse för att svaret ligger i fokalisering. När denna

förståelse uppnås, kan hon sedan också identifiera den implicita författaren, i och med den

väckta frågeställningen: Är de värderingar jag nyss delgivits, även textens budskap? Jag har

funnit att fokalisering är en förutsättning för förmedlandet av alla implicita betydelser

författaren vill skapa, oavsett om fokalisatorn är en karaktär eller en extradiegetisk berättare

(se exemplet Röda rummet, sid. 14-16 i denna text). Den är således också den första

byggstenen författaren ger den implicita författaren att använda. Fokalisering är följaktligen

den sista byggstenen läsaren använder innan hennes förståelse för texten når den implicita

författaren, och slutligen, den faktiska författaren.

Referenser

Booth, Wayne C. (1991). The Rhetoric of Fiction. London: Penguin.

17

Coetzee, John Maxwell (2000). Onåd. Stockholm: Bromberg.

Dickens, Charles (2007). David Copperfield. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Dostojevskij, Fjodor (2004). Onda andar. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Ekholm, Christer. (2009). Lokaliseringen som grepp - exemplen Sandemose och Camus.http://www.ep.liu.se/ecp/042/015/ecp0942015.pdf (besökt 2011-05-08).

Iser, Wolfgang. ”Läsprocessen - en fenomenologisk betraktelse”. I Claes Entzenberg och Cecilia Hansson (red.). Modern litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Del 1. Lund: Studentlitteratur, 1992, s. 319-341.

Iser, Wolfgang (1972). Der Implizite Leser. Kommunikationsformen des Romans von Bunyan bis Beckett. München: Wilhelm Fink.

Lagercrantz, Olof (1985). Om konsten att läsa och skriva. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Läckberg, Camilla. Isprinsessan (2004). Stockholm: MånPocket.

Poquelin, Jean-Baptiste. ”Tartuffe”. I Lennart Breitzholt (red.). Litteraturens klassiker. Det fransk-klassiska dramat. Stockholm: Gebers, 1965, band 8, sid. 166-240.

Remi, Georges Prosper (1930). Tintin in the Congo. Tintin in the Congo.pdf (besökt 2011-05-08).

Strindberg, August (1970). Röda rummet. Stockholm: Bonnier.

Tenngart, Paul (2008). Litteraturteori. Malmö: Gleerup.

18