DANIEL QUINN

IsmaelÖversättning Lars Göran LarssonSVENSKA DAGBLADET

Originalets titel: Ishmael © 1991 by Daniel Quinn All rights reserved. Published by arrangement with Bantam Books, a division of Bantam Doubleday Dell Publishing Group, Inc.

Översättning © Svenska Dagbladets Förlag 1996 Alla rättigheter förbehållna förlaget, varför eftertryck och kopiering, helt eller delvis, endast kan ske med förlagets medgivande.

Omslag och grafisk formgivning: Arne Öström/Ateljén Sättning: Bonniers Fotosätteri Tryck: Scandbook AB, Falun

ISBN 91­7738­421­0

EttFörsta gången jag läste annonsen hickade jag till, fräste och slängde tidningen i golvet. Då inte ens 

det kändes tillräckligt slet jag upp tidningen igen, marscherade ut i köket och körde ner den i soporna. Medan jag ändå var där gjorde jag i ordning en smula frukost och lugnade ner mig. Jag åt och tänkte på  någonting helt  annat.   Just det.  Sedan grävde jag  fram tidningen ur  soporna och återvände till annonserna under Personligt, bara för att se efter om eländet fanns kvar och såg ut som jag mindes det. Mycket riktigt.

LÄRARE söker elev. Måste ha uppriktig önskan att rädda världen. Ansök personligen.

Uppriktig önskan att rädda världen! Det var minsann inte dåligt. Det var verkligen inte dåligt. En uppriktig önskan att rädda världen ­ det var helt enkelt lysande. Vid lunchdags skulle säkert tvåhundra måndårar,   tombollar,   deghjärnor,   fåntrattar,   töntar   och   en   salig   blandning   dumhuvuden   och tjockskallar stå  utanför  adressen för  att   lämna ifrån sig sina  jordiska  tillhörigheter för  det utsökta privilegiet att få sitta nedanför någon guru som kommer med nyheten att allt blir bra om alla bara vänder sig om och ger sin nästa en stor kram.

Man frågar sig: Varför är denne man så upprörd? Så bitter? Det är en rimlig fråga. Det är faktiskt den fråga jag brukar ställa mig själv.

Svaret har rötter långt bak i tiden, för några tiotal år sedan, när jag hade den larviga föreställningen att vad jag mest av allt ville här i världen var... att hitta en lärare. Just det. Jag inbillade mig att jag ville ha en lärare ­ att jag behövde en lärare. Någon som kunde visa mig hur man gjorde något som man kanske skulle kunna kalla för att... rädda världen.

Dumt, va? Barnsligt. Naivt. Enfaldigt. Omoget. Eller helt enkelt bara korkat. För att komma från en person som för övrigt var så uppenbart normal, var det något som behövde förklaras.

Det var så här.Under ungdomsupproret på sextio­ och sjuttiotalen var jag tillräckligt gammal för att förstå vad 

ungdomarna hade i tankarna ­ de ville vända upp och ner på världen ­ och tillräckligt ung för att tro att de kanske faktiskt kunde lyckas. Det är sant. Varje morgon när jag slog upp ögonen väntade jag mig att få se att den nya tiden hade börjat, att himlen faktiskt var blåare och gräset en aning grönare. Jag hoppades höra skratt i vinden och se människor dansa på gatorna, inte bara ungdomarna ­ alla! Jag tänker inte be om ursäkt för min naivitet; man behöver bara lyssna på sångerna för att förstå att jag inte var ensam.

Så en dag mitt i tonåren vaknade jag och begrep att den nya tidsåldern aldrig skulle börja. Revolten hade inte blivit nerslagen, den hade bara sjunkit ihop till en modepryl. Kan jag ha varit den enda i hela världen som blev besviken över det? Som blev förbryllad över det? Det verkade så. Det verkade som om alla andra kunde vifta bort det med ett cyniskt flin som sa: "Tja, vad väntade du dig egentligen? Det har aldrig varit annorlunda än det är och det kommer aldrig att bli annorlunda än det är. Ingen tänker rädda världen, för  det finns ingen som bryr sig om världen, det var bara en massa knäppa ungdomar som pladdrade. Skaffa ett jobb, tjäna pengar, slit tills du blir sextio, sedan kan du flytta till  

Florida och dö."Jag kunde inte bara avfärda det på det viset, och i min oskuld trodde jag att det måste finnas någon 

som hade den okända visdom som kunde jaga bort min besvikelse och förvirring: en lärare.Det fanns det förstås inte.Jag ville inte ha en guru eller kung fu­mästare eller andlig ledare. Jag ville inte bli magiker eller 

lära   mig   bågskyttets   zen   eller   meditera   eller   balansera   mina   chakror   eller   upptäcka   tidigare reinkarnationer. Den sortens kunskaper och övningar är i grund och botten själviska; de är till för att främja eleven ­ inte världen. Jag var ute efter något helt annat, men det fanns inte i Gula Sidorna eller någon annanstans som jag kunde hitta.

I Herman Hesses Österlandsfärden får vi aldrig veta vad Leos vördnadsbjudande visdom består av. Det berodde på  att  Hesse inte kunde förtälja oss det han själv inte visste. Han var som jag ­  han längtade efter att det skulle finnas någon som Leo i världen, någon som hade en hemlig kunskap och större visdom än han själv hade. Det finns förstås ingen hemlig kunskap; ingen vet något som inte kan hämtas från hyllorna på biblioteket. Men det visste jag inte då.

Alltså letade jag. Hur fånigt det än låter nu så letade jag verkligen. Att söka efter Graal skulle ha varit förnuftigare i jämförelse. Jag tänker inte prata om det, det är för pinsamt.

Jag sökte tills jag blev förståndig. Jag slutade bete mig som en dåre, men inom mig var det något som dog ­ något som jag alltid hade gillat och beundrat på något vis. I dess ställe fick jag ett ärr ­ en härdad punkt, men också en öm punkt.

Och nu, åratal efter att jag slutat mitt sökande, kommer en charlatan och annonserar i tidningen efter samma unga drömmare som jag var för femton år sedan.

Men det förklarar väl inte varför jag var så förbannad?Så här då: Du har varit förälskad i en person i ett årtionde ­ någon som knappt vet att du finns. Du 

har gjort allt, försökt allt för att få den människan att inse att du är en värdefull person som man kan tycka om, att din kärlek har ett värde. En vacker dag öppnar du tidningen och kastar ett öga under Personligt och där får du se att den du älskar har satt in en annons... efter någon att älska och bli älskad av.

Ja, jag vet att det inte är samma sak. Hur kunde jag vänta mig att den här okända läraren skulle ha kontaktat mig i stället för att annonsera efter en elev? Tvärtom, om den här läraren var en charlatan, vilket jag förutsatte, varför skulle jag ens ha velat att han skulle kontakta mig?

Än sen. Jag handlade inte logiskt. Sånt händer, det är faktiskt tillåtet.

2

Jag måste förstås gå dit ­ måste bli säker på att det bara var ytterligare en bluff. Det är klart. Trettio sekunder skulle räcka, en enda blick, tio ord ur hans mun. Då skulle jag veta. Då kunde jag gå hem och glömma bort alltihop.

När jag kom dit blev jag förvånad över att det var ett alldeles vanligt kontorshus, fullt med andra klassens annonsbyråer, jurister, tandläkare, resebyråer, en kiropraktor och en eller två privatdetektiver. Jag hade förväntat mig något med mer atmosfär ­ kanske ett sekelskifteshus med panelklädda väggar, högt i tak och fönsterluckor. Jag letade efter Rum 105 och hittade det på baksidan, där fönstren vette mot bakgatan. Dörren gav mig inga upplysningar. Jag knuffade upp den och kom in i ett stort, tomt rum. Det egenartade utrymmet hade skapats genom att man slagit ut innerväggarna ­ spåren efter dem syntes fortfarande på det tomma parkettgolvet.

Det var mitt första intryck: tomhet. Det andra var en lukt; hela stället luktade cirkus ­ nej, inte cirkus, djurparken: påträngande men inte otrevligt. Jag såg mig omkring. Rummet var inte helt tomt. Vid väggen till vänster stod en liten bokhylla med trettio­fyrtio böcker, främst om historia, urtidens historia och antropologi. En ensam och överdrivet stoppad stol stod mitt på golvet, bortvänd mot den högra   väggen.   Den   såg   ut   som  något   som  flyttgubbarna  hade   lämnat  kvar.   Den  var   naturligtvis reserverad för mästaren; lärjungarna skulle sitta på knä eller huka på mattor i en halvcirkel runt hans fötter.

Men var fanns då dessa lärjungar som jag hade räknat med skulle samlas här i hundratal? Hade de kanske  kommit   hit   och   blivit   bortförda   likt   barnen   i   Hameln?   Det  orörda  dammlagret   på   golvet undanröjde den inbillningen.

Det var något konstigt med rummet, men jag måste se mig omkring en gång till innan jag kom på vad det var. Väggen mittemot dörren hade två höga fönster som släppte in ett svagt ljus från bakgatan; väggen till vänster som var gemensam med kontoret intill var tom. I väggen till höger var en mycket stor glasruta infälld, men det var uppenbarligen inte

ett fönster mot yttervärlden, eftersom det inte kom något ljus därifrån; det var ett fönster in mot nästa   rum,   som   var   ännu   dunklare   än   det   jag   befann   mig   i.   Jag   funderade   över   vad   för   slags kultföremål som visades upp där, i säkert skydd för snokande händer. Var det kanske en balsamerad Yeti eller Big­foot, gjord av päls och papier­maché? Var det månne kroppen från en UFOnaut som skjutits ner av nationalgardet innan han hunnit överlämna sitt högstämda budskap från stjärnorna ("Vi är bröder. Var snälla.")?

Eftersom   det   var   mörkt   bakom   glasrutan   var   den   helt   svart   ­   ogenomskinlig,   speglande.   Jag försökte inte se igenom den när jag gick närmare; det var mig själv jag studerade. När jag kom fram till rutan fortsatte jag att stirra in i mina egna ögon en stund innan jag riktade blicken mot andra sidan glaset ­och upptäckte att jag såg in i ett par andra ögon.

Jag tog några steg bakåt, överraskad. Sedan förstod jag vad hade jag sett och backade lite till, lätt skrämd.

Varelsen på andra sidan glaset var en fullvuxen gorilla.Fullvuxen säger förstås ingenting. Han var ohyggligt stor, en klippa, ett stenblock från Stonehenge. 

Bara storleken var skrämmande i sig, trots att han inte använde den på något hotfullt sätt. Tvärtom, han satt eller halvlåg helt fridfullt och gnagde försiktigt på en smal gren som han höll i vänster hand likt en trollstav.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Att jag verkligen hade förlorat fattningen märktes på att det kändes som om jag borde säga något ­ ursäkta mig, förklara min närvaro, rättfärdiga mitt intrång, be varelsen om ursäkt. Det kändes nästan som en förolämpning att blicka in i hans ögon, men jag var förlamad och hjälplös. Jag kunde inte titta på någonting annat än hans ansikte, ett ansikte som är mer skrämmande än något annat i djurvärlden för att det är så likt vårt eget, men på sitt sätt mycket ädlare än något antikt grekiskt skönhetsideal.

I själva verket fanns det inget hinder mellan oss. Glasrutan skulle ha splittrats som en gasväv om han petat på den. Men han verkade inte tänka på att göra det. Han satt och såg in i mina ögon och tuggade på sin kvist och väntade. Nej, han väntade inte; han var bara där, han hade varit där innan jag kom och skulle vara där när jag gått. Jag fick en känsla av att jag inte betydde mer för honom än ett  förbiglidande moln betyder för en fåraherde som vilar på en kulle.

När min rädsla började dämpas insåg jag återigen vilken situation jag befann mig i. Jag sa till mig själv att läraren uppenbarligen inte var här, att det inte fanns något som höll mig kvar och att jag borde 

gå   hem.  Men   jag hade   ingen   lust   att  gå   därifrån med känslan  av  att   jag   inte  hade  åstadkommit någonting alls. Jag såg mig omkring och tänkte att jag skulle lämna en lapp, om jag bara kunde hitta något att skriva på (och med) men fann ingenting. Men när jag på det här viset letade med tanke på att skriva någonting, fick jag syn på något som jag inte märkt förut i rummet bakom glasrutan ­ det var en skylt eller affisch som hängde på väggen bakom gorillan. Där stod:

NÄR MÄNNISKAN ÄR BORTA, FINNS DET HOPP FÖR GORILLAN?

Den här skylten hejdade mig ­ eller snarare var det texten som hejdade mig. Ord är mitt yrke; jag slog ner på dem och krävde att de skulle förklara sig, att de slutade vara så tvetydiga. Var innebörden att gorillornas hopp låg i att människosläktet försvann eller att det överlevde? Det kunde tolkas på endera sättet.

Det var förstås en koan ­ den skulle vara oförklarlig. Just därför blev jag irriterad, och det fanns dessutom ett skäl till: det verkade som om den ståtliga varelsen på andra sidan glaset var inburad där endast för att fungera som ett slags levande illustration till denna koan.

Du borde verkligen göra något åt saken, sa jag ilsket till mig själv. Sedan tillade jag: Det vore bättre om du satte dig ner och var lugn.

Jag lyssnade på ekot från denna märkliga uppmaning som om den var ett musikfragment jag inte kunde identifiera. Jag såg på stolen och undrade om det verkligen skulle vara bättre om jag satte mig ner och var lugn? I så fall, varför? Svaret kom omgående: För att om du är lugn kan du höra bättre.  Javisst, tänkte jag, onekligen är det så.

Utan något medvetet skäl lyfte jag blicken mot mitt djuriska sällskap på andra sidan glaset. Som alla vet kan ögon tala. Främlingar har inga svårigheter att visa ömsesidigt intresse eller attraktion med en enda blick. Hans ögon talade och jag förstod. Jag blev alldeles mjuk i knäna och lyckades knappt ta mig till stolen utan att falla omkull.

"Men hur?" sa jag utan att ens våga uttala orden högt."Vad spelar det för roll?" kom svaret lika tyst. "Så är det, och mer behöver inte sägas.""Men du..." stammade jag. "Du är..."Jag upptäckte att när jag kommit fram till ordet och inte hade något annat ord att sätta i dess ställe, 

så kunde jag inte uttala det.Efter en stund nickade han som om han ville bekräfta mina svårigheter. "Jag är läraren."Vi såg in i varandras ögon en stund, mitt huvud kändes lika tomt som en förfallen lada.Sedan sa han: "Behöver du tid på dig för att samla dig?""Javisst!" skrek jag och använde rösten för första gången.Han vände sitt stora huvud åt sidan och kikade nyfiket på mig. "Skulle det vara till hjälp om jag 

berättade min historia för dig?""Absolut", sa jag. "Men först ­ om du vill ­ kan du inte tala om vad du heter?"Han stirrade på mig en stund utan att svara och (såvitt jag kunde bedöma vid den här tiden) utan 

något uttryck. Sedan fortsatte han som om jag inte hade sagt någonting alls."Jag föddes någonstans i de västafrikanska ekvatorial­skogarna", sa han. "Jag har aldrig försökt ta 

reda på   exakt  var någonstans,  och  jag ser   inget  skäl   till  att  göra  det nu.  Känner  du möjligen till bröderna Frank och Osa Johnson och deras metoder?"

Jag stirrade häpet på honom. "Frank och Osa Johnson? Jag har inte ens hört talas om dem."

"De var berömda djursamlare på trettiotalet. Deras metod när det gällde gorillor såg ut så här: När de hittade en grupp sköt de honorna och tog hand om alla ungar de kunde hitta."

"Fruktansvärt", sa jag automatiskt.Varelsen svarade med att rycka på axlarna. "Jag har inget direkt minne av händelsen ­ trots att jag 

har   tidigare  minnen.   I   alla   fall   sålde  bröderna   Johnson  mig   till   en  djurpark   i  någon   liten   stad   i nordöstra USA. Jag vet inte vilken för jag hade ingen medvetenhet om sådant ännu. Där levde jag i flera år."

Han gjorde en paus och tuggade frånvarande på grenen en stund, som om han samlade tankarna.

3

På sådana ställen (fortsatte han till slut), där djuren helt enkelt är instängda, är de nästan alltid mer tankfulla än sina kusiner i vildmarken. Det beror på att inte ens de trögaste av dem kan undgå  att märka att det är någonting mycket fel med deras sätt att leva. När jag säger att de är mer tankfulla menar jag inte att de förvärvat en förmåga till logiskt tänkande. Men den tiger som du ser i vettlös vandring i sin bur är likväl sysselsatt med något som en människa helt visst skulle uppfatta som en tanke. Och den tanken är en fråga; Varför? "Varför, varför, varför, varför, varför, varför?" frågar sig tigern timme efter timme, dag efter dag, år efter år, medan den trampar sin ändlösa stig bakom gallret.  Den kan inte analysera frågan eller utveckla den. Om du på något vis skulle kunna fråga djuret "Varför vadå?' skulle den inte kunna svara dig. Men den frågan brinner som en outsläcklig låga i dess hjärna och  skapar   en  brännande   smärta   som  inte  minskar   förrän  djuret   faller   i   den   slutliga  letargi   som djurskötarna känner igen som en ohjälplig livsförnekelse. Detta slags frågande är förstås ingenting som en tiger sysslar med i sin naturliga miljö.

Inom kort började också jag fråga mig varför. Eftersom jag neurologiskt sett är långt mer utvecklad än tigern kunde jag undersöka vad jag menade med frågan, åtminstone på ett rudimentärt plan. Jag kunde minnas ett annat slags liv, som var intressant och behagligt för dem som levde så. Det här livet var däremot förtvivlat tråkigt och aldrig behagligt. När jag frågade varför försökte jag alltså räkna ut varför livet skulle vara uppdelat på det här sättet, hälften av det intressant och behagligt, och andra hälften tråkigt och obehagligt. Jag hade ingen föreställning om att jag var fången; det föll mig aldrig in att någon hindrade mig från att ha ett intressant och behagligt liv. När jag inte hittade något svar på frågan, började jag tänka på skillnaderna mellan de båda levnadssätten. Den verkligt grundläggande skillnaden var att i Afrika hade jag ingått i en familj ­ det slags familj som människorna i er kultur inte känt till på tusentals år. Om gorillor kunde uttrycka sig i sådana ordalag skulle de säga att deras familj är som en hand där de själva är fingrar. De är högst medvetna om att de är en familj, men vet inte särskilt mycket om att de är individer. Här i djurparken fanns det andra gorillor ­ men det fanns ingen familj. Fem avslitna fingrar blir inte en hand.

Jag tänkte på hur vi åt. Människornas barn drömmer om ett land där bergen är av glass och träden är pepparkakor och stenarna är karameller. För en gorilla är Afrika ett sådant land. Vart man än vänder sig finns det något härligt att äta. Man tänker aldrig: "Aj då, jag borde leta efter mat." Det finns mat överallt och man plockar åt sig det nästan utan att tänka på det, precis som man andas. I själva verket tänker man inte alls på att själva ätandet skulle vara en särskild verksamhet. Det är snarare som vacker musik i bakgrunden till allt man har för sig under dagens lopp. Det var först i djurparken som ätandet blev något särskilt man gjorde två gånger om dagen när stora mängder smaklöst foder kastades in i våra burar.

Det   var   medan   jag   grubblade   över   den   sortens   små   frågor   som   mitt   inre   liv   började   ­   helt oförmärkt.

Trots att jag förstås inte visste något om saken satte Den Stora Depressionen sina spår överallt i den amerikanska tillvaron. Alla djurparker var tvungna att spara och för att få ner sina kostnader minskade de antalet djur som måste skötas om. Jag tror att ganska många djur helt enkelt avlivades, eftersom det inte fanns någon marknad för djur som varken var lätta att sköta eller färgstarka eller dramatiska. Undantagen var förstås de stora kattdjuren och primaterna.

Kort sagt, jag såldes till ett kringresande menageri där man hade en tom vagn som behövde fyllas med något. Jag var en stor och imponerande yngling som säkerligen utgjorde en förnuftig investering på lång sikt.

Man kanske inbillar sig att livet i en bur är likadant som livet i en annan bur, men så var det inte  alls i det här fallet. Vi kan exempelvis ta vår kontakt med människor: I djurparken var alla gorillor medvetna om våra mänskliga besökare. De var intressanta för oss, något som var värt  att  titta på, ungefär på samma sätt som fåglar och ekorrar runt omkring ett hus är värda att titta på för en familj människor. Det var uppenbart att de här konstiga varelserna tittade på oss, men det föll oss aldrig in att  de hade kommit just i den uttalade avsikten. Men i menageriet fick jag snart klart för mig hur det egentligen förhöll sig.

Faktum är att min utbildning i det avseendet började från den stund jag först visades upp. En liten grupp besökare närmade sig min vagn, och efter en stund började de prata med mig. Jag häpnade. På djurparken hade besökarna pratat  med varandra ­  aldrig med oss. "De här  människorna är kanske förvirrade", sa jag till mig själv. "De kanske tror att jag är en av dem." Min förundran och häpenhet växte allt eftersom varje grupp som besökte vagnen uppträdde på samma sätt. Jag kunde helt enkelt inte få någon rätsida på det.

Även om jag inte såg saken så, var det den här kvällen som jag började mitt första riktiga försök att samla tankarna för att lösa ett problem. Var det möjligt, tänkte jag, att min förflyttning på något sätt hade förändrat  mig? Jag kände mig inte det minsta förändrad, och det fanns verkligen inget i mitt utseende som tycktes ha förändrats. Kanske de som besökte mig den här dagen tillhörde en annan art än de som besökt mig på  djurparken. Den tankegången gjorde inte något intryck på  mig; de båda grupperna var identiska i alla avseenden utom detta: den ena gruppen talade med varandra och den andra talade med mig. Till och med ljudet av deras tal var likadant. Det måste vara något annat.

Nästa kväll tog jag itu med problemet igen och tänkte så här: Om ingenting har förändrats hos mig och ingenting har förändrats hos dem, då måste någonting annat ha förändrats. Jag är likadan och de är likadana, därför är det något annat som inte är likadant. När jag betraktade det hela på det viset kunde jag bara urskilja ett svar: i djurparken fanns det många gorillor, här fanns det bara en. Jag kände att det var ett hållbart resonemang, men kunde inte föreställa mig varför besökarna skulle uppträda på ett sätt inför många gorillor och på ett annat sätt inför en ensam gorilla.

Nästa dag försökte jag inrikta mig på vad mina besökare sa. Jag märkte snart att även om allt prat var olika fanns det ett  ljud som återkom gång på  gång och som verkade vara avsett att fånga min uppmärksamhet.  Jag hade förstås ingen möjlighet att  gissa dess  innebörd; jag hade ingenting som kunde fungera som en Rosettesten, en nyckel till hemligheten.

I vagnen till höger om mig fanns en schimpanshona med en unge, och jag hade redan märkt att besökarna tilltalade henne på samma sätt som de tilltalade mig. Nu märkte jag att besökarna använde ett annat upprepat ljud för att fånga hennes uppmärksamhet. Vid hennes vagn ropade besökarna: "Zsa­Zsa! Zsa­Zsa! Zsa­Zsa!" Vid min vagn ropade de: "Goli­at! Goliat! Goliat!"

Genom sådana små upptäckter lyckades jag snart förstå att de här ljuden på något konstigt sätt var fastade vid oss två som individer. Du som haft ett namn från födseln och som kanske tror att till med sällskapsdjuren är medvetna om att de har namn (vilket inte stämmer), kan inte föreställa dig hur min världsbild revolutionerades när jag erhöll ett namn. Det vore inte överdrivet att säga att det var i denna stund jag verkligen föddes ­ föddes som individ.

Från insikten att jag hade ett namn till  insikten att  allting  har ett namn var det inte något stort språng. Du tror kanske att ett inburat djur har små möjligheter att lära sig sina besökares språk, men så är det ju inte. Till ett menageri kommer barnfamiljer och jag upptäckte snart att föräldrar hela tiden utbildar sina barn i språkets konst: "Titta, Johnny, där är en anka! Kan du säga anka? A­a­n­k­a! Vet du vad ankan säger? Ankan säger kvack, kvack!"

Efter några år  kunde jag förstå  det mesta av vad som sades  inom hörhåll,  men jag märkte att frågorna höll samma takt som insikterna. Vid det här laget visste jag att jag var en gorilla och att Zsa­Zsa var en schimpans. Jag visste också att alla som bodde i vagnarna var djur. Men jag hade svårt att förstå vad ett djur var; våra mänskliga besökare gjorde uppenbarligen skillnad mellan sig och djuren, men jag kunde inte räkna ut varför.  Om jag förstod varför  vi  var djur (och det trodde jag att  jag gjorde), då kunde jag inte förstå vad som gjorde att de inre var djur.

Vår fångenskap var inte längre ett mysterium för mig, eftersom jag hade hört  det förklaras för hundratals barn. Alla djuren i menageriet hade från början bott i något som kallades Vildmarken och som sträckte sig över hela världen (vad nu en "värld" kunde tänkas vara för något). Vi hade hämtats från Vildmarken och förts hit därför att människor av någon egendomlig anledning tyckte att vi var intressanta. Vi hölls i  burar därför att  vi var "vilda" och "farliga" ­ begrepp som förbluffade mig, eftersom de tydligen betecknade egenskaper som jag själv förkroppsligade. När föräldrar ville visa sina barn en ovanligt vild och farlig varelse, då pekade de på mig. Visserligen pekade de också på de stora kattdjuren, men eftersom jag aldrig hade sett något av dem utanför burarna gav det mig ingen information.

På  det  hela   taget  var det  ett   bättre   liv   i  menageriet  än  i  djurparken,  eftersom det   inte  var så  förödande  tråkigt.  Det föll  mig aldrig   in  att  hysa agg mot  mina skötare.  Trots  att  de  hade större rörelsemöjligheter verkade de vara  lika bundna vid menageriet  som vi andra, och jag hyste  ingen föreställning om att de levde något annat slags liv där utanför. Det skulle ha varit lika troligt att Boyles lag hade dykt upp i min hjärna som föreställningen att jag med orätt hade berövats någon medfödd rättighet, exempelvis rätten att leva som jag ville.

Det gick kanske  tre eller  fyra  år.  En regnig dag när  det var   tomt på   folk  fick  jag en märklig besökare:   en  ensam man  som verkade  gammal  och  skrynklig   i  mina  ögon,  men  som bara  var   i fyrtioårsåldern fick jag veta senare. Också hans ankomst var särpräglad. Han stod vid ingången till menageriet, tittade metodiskt på varje vagn i tur och ordning och gick sedan rakt fram till min vagn. Flan   stannade   vid   repet   som   fanns   ungefär   en   och   en   halv   meter   bort,   ställde   spetsen   på   sin promenadkäpp i  gyttjan framför   fötterna och stirrade målmedvetet   in  i  mina ögon.  Jag har aldrig besvärats av människornas blickar, så jag stirrade helt stillsamt tillbaka. Jag satt och han stod i flera minuter utan att någon av oss rörde sig. Jag minns att jag kände en ovanlig beundran för mannen som stoiskt uthärdade regnet som rann nerför hans ansikte och trängde genom hans kläder.

Slutligen sträckte han på  sig och nickade mot mig, som om han kommit fram till  en noggrant övervägd slutsats.

"Du är inte Goliat", sa han.Med de orden vände han och gick tillbaka samma väg han kommit utan att vare sig titta åt höger 

eller vänster.

4

Jag var som träffad av blixten, som du säkert kan tänka dig. Inte Goliat? Vad kunde det väl betyda att inte vara Goliat?

Det föll mig aldrig in att säga: "Tja, om jag inte är Goliat, vem är jag då?" En människa kunde ställa sig den frågan, eftersom hon skulle veta att oavsett vilket namn hon än bär så är hon förvisso någon, Det gjorde inte jag. Tvärtom föreföll det mig att om jag inte var Goliat, så kunde jag inte vara någon alls.

Trots att den här främlingen aldrig hade sett mig förut, tvivlade jag inte en sekund på att han talade med obestridlig auktoritet. Tusentals andra hade kallat mig Goliat ­ också sådana som kände mig väl, såsom   menageriets   personal   ­   men   det   var   tydligen   inte   det   viktiga,   det   hade   ingen   betydelse. Främlingen hade inte sagt: "Du  heter  inte Goliat." Han hade sagt:  "Du  är inte Goliat." Det var en himmelsvid skillnad. Det kändes (fast så kunde jag inte ha uttryckt det vid den här tiden) som om min föreställning om ett eget jag hade gjorts till en illusion.

Jag sjönk in  i  ett slags frånvarande tillstånd där   jag varken var medveten eller medvetslös. En skötare kom med mat, men jag struntade i honom. Natten föll, men jag sov inte. Regnet upphörde och solen steg utan att jag märkte det. Snart stod de vanliga grupperna och ropade "Goliat! Goliat! Goliat!" men jag brydde mig inte om det.

På detta sätt förflöt flera dagar. En kväll efter det att menageriet hade stängt för dagen, tog jag en djup klunk ur min vattenskål och somnade inom kort ­ man hade lagt ett kraftigt sömnmedel i vattnet. I gryningen vaknade jag i en främmande bur. Eftersom den var så stor och hade så egendomlig form såg jag inte ens att det var en bur först. Den var rund och öppen för luft på alla sidor; längre fram förstod jag att det var en paviljong som hade byggts om för just det här ändamålet. Bortsett från det stora vita huset i närheten stod den för sig själv mitt i en vacker park som jag antog sträckte sig till  jordens bortersta hörn.

Det   dröjde   inte   länge   förrän   jag   räknade   ut   en   orsak   till   denna   egenartade   förflyttning:   de människor som besökte menageriet kom åtminstone i viss mån för att de förväntade sig att få se en gorilla vid namn Goliat; hur de fått denna förväntan kunde jag inte räkna ut, men det var tydligt att de hade den; och när menageriets ägare förstod att jag i själva verket inte var Goliat, kunde han knappast visa upp mig som denne, och han hade därför inget annat val än att skicka bort mig. Jag visste inte om det var något jag skulle sörja över eller ej. Mitt nya hem var mycket trevligare än något jag sett sedan jag lämnade Afrika, men utan den dagliga stimulans som åskådarna gav, skulle det snart bli ännu mer förkrossande tråkigt än djurparken, där jag åtminstone haft sällskap av andra gorillor. På förmiddagen höll jag alltjämt på att grubbla över de här frågorna när jag tittade upp och såg att jag inte var ensam.  Det stod en man alldeles utanför gallret, en svart silhuett mot det solbelysta huset där bakom. Jag närmade mig försiktigt och kände till min förvåning igen honom.

I flera minuter såg vi in i varandras ögon, som om vi upprepade vårt förra möte, jag sittande på golvet i min bur, han stående lutad mot sin käpp. Jag såg att när han var torr och prydligt klädd, var han inte den äldre man som jag först hade tagit honom för. Hans ansikte var långsträckt och mörkt och kantigt, hans ögon glödde med egendomlig intensitet och hans mun föreföll låst i ett bittert skratt. Till slut nickade han, precis som förut, och sa:

"Ja, jag hade rätt. Du är inte Goliat, du är Ismael."

Återigen ­ som om allting av betydelse därmed var slutgiltigt avklarat ­ vände han sig om och gick därifrån.

Återigen var jag helt lamslagen ­ men den här gången av en känsla av djup lättnad, ty jag hade blivit frälst från obefintligheten. Dessutom hade det misstag som gjort att jag i så många år levt som en omedveten bedragare äntligen blivit korrigerat. Jag hade gjorts hel som individ ­ inte igen, utan för första gången.

Jag var oerhört nyfiken på min räddare. Jag kopplade aldrig ihop honom med min förflyttning från menageriet till den här intagande utsiktsplatsen, eftersom jag ännu inte kunde begå ens det enklaste av felslut:  post   hoc,   ergo   propter   hoc  (efter   detta,   alltså   på   grund   av   detta).   För   mig   var   han   en övernaturlig varelse. För en hjärna mottaglig för en mytologi var han begynnelsen av det man menar med gudomlig. Två gånger hade han gjort ett kort framträdande i min tillvaro ­ och två gånger hade han med ett enda yttrande förvandlat mig. Jag försökte hitta meningen bakom dessa framträdanden, men fann bara frågor. Hade han kommit till menageriet för att söka efter Goliat eller efter mig? Hade han kommit för att han hoppades att jag var Goliat eller för att han misstänkte att jag inte var Goliat? Hur hade han så snabbt lyckats hitta mig på den här nya platsen? Jag hade ingen aning om hur mycket människor visste; om det var allmänt känt att jag fanns i menageriet (vilket det tycktes vara), var det också allmänt känt att jag fanns här? Trots alla dessa frågor utan svar kvarstod som ett överväldigande faktum att denne mystiske person två gånger hade sökt upp mig för att tala till mig på ett sätt som ingen gjort tidigare ­ som till en person. Jag var säker på att när han nu hade bestämt min identitet för gott så skulle han försvinna ur mitt liv för alltid; vad fanns väl mer för honom att göra?

Säkert har du räknat ut att alla de här andlösa tankegångarna bara var nonsens. Men sanningen (som jag så småningom fick veta) var inte mindre märklig.

Min välgörare var en rik judisk handelsman i staden, och han hette Walter Sokolow. Den dag han fann mig i menageriet, hade han gått omkring i regnet i en självmordsbenägen dysterhet, vilken hade kommit över honom några månader tidigare när han slutgiltigt fått veta att hela hans familj försvunnit i den nazistiska förintelsen.  Hans vandringar hade fört  honom till  ett  nöjesfält  som slagits  upp vid stadens utkant, och han hade gått dit utan något särskilt i tankarna. Eftersom det regnade var de flesta stånden och åkturerna stängda, vilket skänkte stället en övergiven stämning som passade väl ihop med hans melankoli. Slutligen kom han fram till menageriet som affischerade sina främsta attraktioner med en hop grälla  målningar.  En av dem, skrikigare  än de andra,  visade gorillan Goliat  svingande en krossad inföding som om det varit ett vapen. Kanske tyckte Walter Sokolow att en gorilla som hette Goliat   var   en   lämplig   symbol   för   den   nazistiska   gigant   som   försökte   krossa   Davids   släkte,   och bestämde sig för att det kunde vara givande att betrakta ett sådant monster när det satt i bur.

Han gick in, närmade sig min vagn och genom att se in i mina ögon insåg han snart nog att jag inte hade   någon   släktskap   med  det  blodtörstiga   monstret   på   affischen   ­   än  mindre   med  hans   släktes filisteiska förföljare. Han upptäckte att det inte kändes det minsta givande att se mig inburad. I en Don Quijote­liknande handling av skuldkänsla och trots bestämde han sig tvärtom för att befria mig från fångenskapen och göra mig till en sorglig ersättning för den släkt han inte kunnat rädda ur Europas fångenskap.   Menageriets   ägare   hade   inget   emot   försäljningen;   han   var   rent   av   nöjd   med   att   mr Sokolow anställde den skötare som haft hand om mig sedan jag kom dit. Ägaren var realist; det var ofrånkomligt att Amerika skulle dras in i kriget, och så länge det varade skulle resande nöjesfält av hans slag antingen tvingas i vinterläger eller helt enkelt försvinna.

Mr Sokolow lät mig vänja mig vid de nya omgivningarna under några dagar, innan han återvände för att göra min bekantskap. Han ville att skötaren skulle visa honom hur allting hanterades, alltifrån 

att blanda till mat till att rengöra buren. Han frågade om han trodde att jag var farlig. Skötaren svarade att jag var som en stor maskin ­ inte farlig till sinnelaget utan på grund av min storlek och styrka.

Efter cirka en timme skickade mr Sokolow iväg honom och vi betraktade varandra under utdragen tystnad,   liksom vi   redan  gjort   två   gånger   förut.  Slutligen   ­   tvekande,   som om han  överskred  ett skrämmande inre hinder ­ började han tala till mig, inte på det skämtsamma sätt som menageriets besökare brukade göra, utan snarare på samma sätt som man talar till vinden eller vågorna som slår mot stranden ­ med ord som måste sägas men inte får höras av någon. Medan han tömde ur sig sina sorger och självanklagelser glömde han bort att vara försiktig. När det gått en timme satt han lutad mot buren med en hand knuten runt en av stängerna. Han såg mot marken, försjunken i tankar, och jag tog till  vara   tillfället  att  uttrycka min medkänsla genom att  sträcka mig  fram och smeka honom över handens knogar. Han hoppade undan, häpen och förskräckt, men en blick i mina ögon visade honom att min gest var lika fri från illvilja som den verkade.

Uppmuntrad av denna händelse började han misstänka att jag hade verklig intelligens, och några enkla prov var tillräckliga för att övertyga honom om det. När han blivit säker på att jag förstod hans ord drog han genast slutsatsen (precis som andra vilka studerade primater skulle göra längre fram) att jag borde kunna åstadkomma egna ord. Kort sagt, han beslöt att lära mig tala. Jag hoppar över de pinsamma och förödmjukande månader som därefter följde. Ingen av oss förstod att svårigheterna var oöverstigliga, eftersom jag saknade det nödvändiga ljudformande organet. Utan denna insikt kämpade vi båda på i tron att knepet skulle uppenbara sig som genom ett trollslag en vacker dag om vi bara envisades. Men till slut kom den dag när jag inte kunde fortsätta längre, och i min förtvivlan över att inte kunna tala om det för honom tänkte jag det, med all den mentala styrka jag ägde. Han häpnade ­ precis som jag gjorde när jag såg att han hörde ropet ur mina tankar.

Jag tänker inte anstränga dig med att skildra alla steg vi gick igenom sedan kommunikationen väl kommit i gång mellan oss, eftersom jag tror att man lätt kan föreställa sig dem. Under de närmaste tio åren lärde han mig allt han visste om världen och universum och mänsklighetens historia, och när mina frågor översteg hans vetande studerade vi sida vid sida. När mina studier så småningom gick utöver  hans  intressen blev han med glädje min  forskningsassistent  som hämtade fram böcker och information från ställen jag förstås inte kunde komma åt.

I och med att min välgörares tankar numera var upptagna med min utbildning glömde han snart bort att plåga sig själv med samvetskval, och återhämtade sig gradvis från sin dysterhet. I början av sextiotalet var jag närmast ett slags gäst som värden inte behöver ägna sig särskilt mycket åt, och mr Sokolow lät sig därför bli återupptäckt i sällskapslivet. Det inte helt oförutsägbara resultatet därav var att han snart blev omhändertagen av en ung kvinna på fyrtio år, som inte såg något skäl till att han inte kunde   formas   till   en   ganska   tillfredsställande   make.   Han   hade   absolut   inga   invändningar   mot äktenskapet, men han gjorde ett oerhört misstag i sina förväntningar på det: han beslöt att vår särskilda relation skulle hållas hemlig för hans hustru. Det var inte något märkligt beslut vid den här tiden, och jag var inte tillräckligt erfaren för att förstå vilket misstag det var.

Jag flyttade tillbaka till paviljongen så snart den blivit ombyggd för att motsvara de civiliserade vanor jag hade skaffat mig. Ända från början betraktade mrs Sokolow mig som ett egendomligt och skrämmande husdjur, och hon började kämpa för att omgående få mig bortskaffad eller undanröjd. Lyckligtvis var min välgörare van att göra som han ville och gjorde klart för henne att inga som helst böner eller hot kunde förändra den situation han skapat åt mig.

Några månader efter bröllopet kom han för att berätta att hans hustru, i likhet med Abrahams Sara, skulle föda honom ett barn på hans ålderdom. "Jag räknade inte med något sådant när jag kallade dig 

Ismael", sa han. "Men du kan vara säker på att jag inte låter henne driva bort dig från mitt hem så som Sara drev ut din namne ur Abrahams hus." Det roade honom ändå att säga att om det blev en pojke skulle han få heta Isaac. Nu visade det sig dock att det blev en flicka och de gav henne namnet Rachel.

5

Därefter satt Ismael tyst så länge med slutna ögon att jag började undra om han hade somnat. Men till slut fortsatte han.

"Det är svårt  att säga om det var klokt eller dumt, men min välgörare beslöt  att  jag skulle bli flickans informator, och (klokt eller dumt) jag var lycklig över att få möjlighet att göra honom den glädjen. I sin fars armar tillbringade Rachel nästan lika mycket tid med mig som med sin mor ­ något som naturligtvis inte bidrog till att förbättra min ställning hos den senare. Eftersom jag kunde tala med Rachel på ett språk som var mer direkt än talet kunde jag trösta och roa henne när andra inte kunde göra det, och det band som växte mellan oss kan kanske liknas vid det som finns mellan enäggstvil­lingar ­ bortsett från att jag var hennes bror, husdjur, lärare och sköterska på en och samma gång.

Mrs  Sokolow såg fram mot  den  dag då  Rachel   skulle  börja   skolan,   för  då   skulle  hennes  nya intressen få henne att förlora intresset för mig. När det inte inträffade förnyade hon sina ansträngningar att   få   mig   ivägskickad   eftersom   hon   hävdade   att   min   närvaro   skulle   hämma   flickans   sociala utveckling. Hennes sociala utveckling hämmades dock inte alls, trots att hon hoppade över inte mindre än tre klasser i grundskolan och en klass i gymnasiet; vid sin tjugoårsdag hade hon en magisterexamen i biologi. Men efter att under så många år ha gäckats i en fråga som gällde skötseln av hennes eget hem, behövde mrs Sokolow inte längre någon särskild orsak för att önska mig därifrån.

När min välgörare dog 1985 var det Rachel själv som blev min beskyddare. Det kom inte på fråga att jag skulle stanna kvar i paviljongen. Med hjälp av medel som hennes far hade avsatt för ändamålet i sitt testamente, kunde Rachel flytta mig till en plats som gjorts i ordning i förväg, och där jag kunde dra mig tillbaka."

Än en gång satt Ismael tyst i flera minuter. Sedan fortsatte han: "Under de närmaste åren blev ingenting som vi hade planerat eller hoppats på. Jag upptäckte att jag inte var nöjd med att 'dra mig tillbaka'; efter ha levat i skymundan hela livet ville jag nu på något sätt komma till er kulturs centrum, och jag började omgående tära på min nya beskyddares tålamod genom att pröva det ena tröttsamma arrangemanget efter det andra för att uppnå detta mål. Samtidigt var mrs Sokolow inte nöjd med att låta saker och ting vara, utan lyckades övertala en domstol att halvera de medel som avsatts för mitt livsuppehälle.

Det var inte förrän 1989 som saker och ting till sist klarnade. Det året förstod jag äntligen att min uppgift var att undervisa ­ och jag lyckades äntligen komma på ett system som gjorde det möjligt för mig att leva någorlunda drägligt här i staden."

Han nickade för att markera att därmed var hans historia slut ­ eller att detta var så mycket som han tänkte berätta för mig.

6

Det finns tillfällen när man kan bli lika förstummad av att ha för mycket att säga som man kan bli av att ha för lite. Jag kunde inte komma på något rimligt sätt att reagera vettigt eller ens tacksamt på 

den här berättelsen. Till slut ställde jag en fråga som inte verkade mer korkad än de dussintals andra som snurrade i mitt inre.

"Har du haft många elever?""Jag har haft fyra, och misslyckats med alla fyra.""Åh. Varför misslyckades du?"Han   slöt   ögonen   för   att   tänka   en   stund.   "Jag   misslyckades   därför   att   jag   underskattade 

svårigheterna med det jag försökte undervisa om ­ och för att jag inte förstod mina elevers tänkande tillräckligt bra."

"Jag förstår", sa jag. "Vad är det du undervisar om?"Ismael valde ut en färsk gren från en hög han hade vid sidan, studerade den en liten stund och 

började sedan gnaga på den medan han med trött blick såg in i mina ögon. Till sist sa han: "Med tanke på min berättelse, vilket ämne skulle du anta att jag vore bäst lämpad att undervisa om?"

Jag blinkade förvånat och sa att det kunde jag inte veta."Det är klart att du vet. Mitt ämne är fångenskap.""Fångenskap.""Just det."Jag satt stilla i någon minut och sedan sa jag: "Jag försöker räkna ut vad det har med världens 

räddning att göra."Ismael   tänkte   efter   en   stund.   "Bland  människorna   i  din  kultur,   vilka   är   det   som  vill   förstöra 

världen?""Vilka som vill förstöra den? Så vitt jag vet finns det ingen som uttryckligen vill förstöra världen.""Ändå förstör ni den, var och en av er. Var och en av er bidrar varje dag till att förstöra världen.""Ja, det är riktigt.""Varför slutar ni inte?"Jag ryckte på axlarna. "Uppriktigt sagt vet vi inte hur vi ska göra.""Ni är fångar i en civilisation som mer eller mindre tvingar er att fortsätta förstöra världen för att ni 

ska kunna leva." "Ja, det verkar så.""Alltså. Ni är fångar ­ och ni har gjort världen själv till fånge. Det är det saken gäller, inte sant? Er 

fångenskap och världens fångenskap.""Javisst. Jag har bara aldrig sett det på det viset.""Och du är själv fånge, på ett personligt plan, eller hur?""Hur då?"Ismael log och blottade en mängd elfenbensfärgade tänder. Jag hade inte vetat att han kunde le 

förrän då.Jag sa: "Jag har ett intryck av att jag är fånge, men jag kan inte förklara varför jag har det intrycket.""För några år sedan ­ du måste ha varit liten då, så du kommer kanske inte ihåg det — var det 

många ungdomar här i landet som hade samma intryck. De gjorde ett uppfinningsrikt och oorganiserat försök att undkomma fångenskapen, men de misslyckades till sist eftersom de inte kunde hitta gallret i buren. Om man inte kan upptäcka vad som håller en fängslad blir viljan att komma ut snart förvirrad och verkningslös."

"Ja, det är ungefär den känsla jag har."Ismael nickade."Men i alla fall, hur hänger det ihop med att rädda världen?"

"Världen kommer inte att överleva särskilt länge som människornas fånge. Behöver det förklaras?" "Nej. Inte för mig i alla fall.""Jag   tror   att   det   finns   många   av   er   som   skulle   glädjas   åt   att   kunna   befria   världen   från 

fångenskapen." "Det tror jag också.""Vad är det som hindrar dem från att göra det?" "Jag vet inte.""Detta är vad som hindrar dem: De kan inte hitta gallret i buren.""Ja", sa jag. "Jag förstår." Och efter en stund: "Vad ska vi göra nu?"Ismael log igen. "Eftersom jag berättade en historia om hur jag hamnade här,  kanske du också 

skulle vilja göra det." "Vad menar du?""Jag menar att du kanske kan berätta en historia som förklarar hur det kommer sig att du är här." "Aha" sa jag. "Ett ögonblick bara." "Du kan få så många du vill", sa han allvarligt.

7

"En gång när  jag gick på college", sa jag till sist, "skrev jag en uppsats i filosofi. Jag minns inte riktigt  vad  ämnet  var  ­  någonting  om kunskapsteori.   I   stora  drag  skrev  jag  så  här:  Har  ni  hört? Nazisterna   förlorade   inte   alls  kriget.  De  vann  och blomstrade.  De   tog  över  världen  och  utrotade varenda jude, varenda zigenare, neger, indier och indian. När de var klara med det utrotade de ryssar och polacker och böhmare och mährer och bulgarer och serber och kroater ­ alla slaver. Sedan tog de itu med polynesier och koreaner och kineser och japaner  ­  alla människor i Asien. Det här tog lång, lång tid, men när det var klart var alla människor i världen hundraprocentigt ariska och allihop var de väldigt, väldigt lyckliga.

Läroböckerna i skolorna talade förstås aldrig om någon annan ras än den ariska eller om något annat språk än tyska eller om någon annan religion än Hitlerism eller om något annat politiskt system än nationalsocialismen.  Det  skulle  ha  varit  meningslöst.  Efter  några  generationer  kunde   ingen ha skrivit något annat i läroböckerna ens om de velat göra det, eftersom de inte kände till något annat.

En dag satt två unga studenter och pratade med varandra på universitetet Nya Heidelberg i Tokyo. Båda var snygga på det sedvanliga ariska sättet, men en av dem såg en smula bekymrad och sorgsen ut. Det var Kurt. Hans vän sa: "Vad är det för fel, Kurt? Varför går du jämt och hänger med huvudet så där?' Kurt svarade: 'Jag ska berätta det för dig, Hans. Det är något som bekymrar mig ­ bekymrar mig djupt.' Hans vän frågade vad det var. 'Det är så här', sa Kurt. 'Jag kan inte ruska av mig en löjlig känsla av att det är någon småsak som man ljuger för oss om.' Och så slutade min uppsats."

Ismael nickade tankfullt. "Vad ansåg din lärare om det?""Han ville veta om jag hade samma konstiga känsla som Kurt. När jag sa att jag hade det, ville han 

veta vad det var jag trodde att man ljög om för oss. Jag sa: 'Hur ska jag kunna veta det? Jag har det  likadant   som Kurt.'  Han   tog   mig   förstås   inte   på   allvar.  Han  antog   att   det   bara   var   en   träning   i kunskapsteori."

"Och du undrar fortfarande om man har ljugit för dig?""Ja, men inte lika desperat som jag gjorde då.""Inte lika desperat? Varför inte det?"

"Därför att jag har upptäckt att i praktiken spelar det inte någon roll. Oavsett om man ljuger för oss eller ej, måste vi ändå stiga upp och gå till arbetet och betala räkningarna och allt det där."

"Såvida inte ni alla började misstänka att man ljög för er ­ och alla kom underfund med vad lögnen gällde." 

"Vad menar du?""Om bara du kom underfund med vad det var för lögn, då har du antagligen rätt  ­  det skulle inte 

spela stor roll. Men om ni alla kom underfund med vad lögnen var, är det högst tänkbart att det skulle spela en synnerligen stor roll."

"Det stämmer.""Då är det det vi måste hoppas på." Jag började fråga vad han menade med det, men han lyfte en lädersvart hand och sa: "I morgon."

8

På  kvällen tog jag en promenad. Att  promenera bara för sakens skull  är inget jag brukar göra. Hemma i lägenheten kände jag mig oförklarligt orolig. Jag behövde prata med någon, bli lugnad. Eller kanske behövde jag bekänna mina synder: än en gång hade jag orena tankar om att rädda världen. Eller kanske var det ingetdera ­ jag var rädd att jag drömde. Faktum är att när jag tänkte på dagens händelser var det sannolikt att jag drömde. Ibland flyger jag i mina drömmar och varje gång säger jag till mig själv: "Äntligen ­ det händer i verkligheten och inte i drömmen!"

I alla fall behövde jag prata med någon, och jag var ensam. Det är så jag har det, så jag har valt det ­ det är åtminstone vad jag intalar mig. Ytliga bekantskaper gör mig missnöjd, och inte många är beredda att ta på sig de bördor och de risker som följer med vänskapen så som jag uppfattar den.

Folk säger att jag är surmulen och misantropisk och jag säger att de har säkert rätt. Gräl av alla slag, om någonting över huvud taget, har alltid känts som slöseri med tiden.

Nästa morgon vaknade jag och tänkte: "Ja, men det kan ju vara en dröm. Man kan sova i drömmen, till och med drömma i drömmen." Medan jag som vanligt gjorde frukost, åt och diskade bänkade hjärtat frenetiskt. Det verkade säga: "Hur kan du låtsas att du inte är skräckslagen?"

Tiden gick. Jag åkte ner på  stan.  Huset fanns kvar. Kontoret  längst bort   i  korridoren på  första våningen var fortfarande kvar, alltjämt olåst.

När jag öppnade dörren slog Ismaels starka och köttiga doft emot mig som ett åskslag. På skakiga ben tog jag mig till stolen och satte mig ner.

Ismael betraktade mig allvarligt genom det mörka glaset, som om han funderade på om jag var tillräckligt stark för att belastas med seriösa samtal. När han väl bestämt sig började han prata utan vidare, något som jag med tiden förstod var hans vanliga sätt.

Två"Märkligt nog" sa han, "var det min välgörare som väckte mitt   intresse för   fångenskapen som 

studieämne och  inte  min  egen situation.  Som jag kanske antydde   i  gårdagens  berättelse,  var  han fixerad vid de händelser som vid den här tiden pågick i Nazi­Tyskland." 

"Ja, det kunde jag förstå.""Av historien om Kurt och Hans som du berättade i går, förstår jag att du studerade förhållandena 

för det tyska folket under Adolf Hitler.""Studerade? Nej, så långt skulle jag inte vilja gå. Jag har läst några av de mest kända böckerna ­ 

Speers memoarer, Shirers  Det tredje rikets uppgång och fall  och lite till ­ och några få  böcker om Hitler."

"I så fall är jag säker på att du förstår vad det var som mr Sokolow var så angelägen att visa mig: att det inte bara var judarna som var Hitlers fångar. Hela tyska folket var fånget, inklusive hans mest entusiastiska anhängare. En del avskydde det han höll på med, andra lunkade på så gott de kunde och några frodades verkligen i det ­ men alla var de hans fångar."

"Jag tror jag förstår vad du menar.""Vad tror du det var som höll dem fångna?""Tja... rädsla, förmodar jag."Ismael ruskade på huvudet. "Du måste ju ha sett filmerna från de stora massmötena före kriget, där 

hundratusentals människor hurrade och sjöng med en enda röst. Det var inte rädsla som förde dem till de här festerna för enhet och makt."

"Det stämmer. Då måste jag väl säga att det var Hitlers karisma.""Visst hade han det. Men karisma räcker bara för att fånga människors uppmärksamhet. När man 

väl har fångat deras uppmärksamhet måste man ha något att säga dem. Vad hade Hitler att säga det tyska folket?"

Jag funderade över det en liten stund utan att komma fram till något. "Bortsett från det här med judarna tror jag inte att jag kan svara på den frågan."

"Det han hade att säga dem var en berättelse.""En berättelse.""En berättelse där den ariska rasen och framför allt det tyska folket hade berövats sin rättmätiga 

plats   i   tillvaron,   hade   bundits,   bespottats,   våldtagits   och   pressats   till   marken   av   blandrasfolk, kommunister och judar. En berättelse där den ariska rasen, under Adolf Hitlers ledning, skulle spränga sina   bojor,   hämnas   på   sina   förtryckare,   rena   mänskligheten   från   dess   föroreningar   och   inta   sin rättmätiga plats som härskare över alla raser."

"Det stämmer.""Du kanske tycker det verkar ofattbart att något folk kunde ha fängslats av detta nonsens, men efter 

nästan   två  årtionden  av  förödmjukelser  och   lidanden  efter   första  världskriget  hade  det   en  nästan överväldigande   inverkan   på   det   tyska   folket,   och   det   förstärktes   inte   bara   med   hjälp   av   vanliga propagandametoder utan också genom ett intensivt utbildningsprogram för de unga och omskolning för de gamla."

"Just det.""Som jag sa, var det många i Tyskland som insåg att det här bara var övermogen mytologi. Men de 

var ändå fångade eftersom den stora majoriteten tyskar tyckte att det lät underbart och var beredda att offra livet för att det skulle bli verklighet. Förstår du vad jag menar?"

"Jag   tror  det.  Även  om man  inte  var personligen  fångad av berättelsen  var  man ändå   fångad, eftersom människorna runt om en gjorde så att man blev fångad. Man var som ett ensamt djur mitt i en skenande flock."

"Det stämmer. Även om man för sin egen del ansåg alltihop vara rena galenskapen måste man ändå spela med, måste man ändå inta sin plats i berättelsen. Det enda sättet att undvika det var att lämna Tyskland helt och hållet."

"Så var det.""Förstår du varför jag berättar det här?""Jag tror det, men jag är inte säker.""Jag berättar det därför att människorna i din kultur är i ungefär samma situation. Precis som folket 

i Nazi­Tyskland är de fångade i en berättelse."Jag satt där och glodde en stund. "Jag känner inte till någon sådan berättelse", sa jag till sist."Du menar att du aldrig har hört talas om den?""Just det."Ismael nickade. "Det beror på att man inte behöver höra talas om den. Det finns inget behov av att 

ge den namn eller diskutera den. Vid sex eller sju års ålder kan ni den utantill allihop. Svarta och vita, män och kvinnor, rika och fattiga, kristna och judar, amerikaner och ryssar, norrmän och kineser, alla har ni hört den. Och ni får höra den hela tiden, eftersom alla slags media, all undervisning, oupphörligt återger den. Eftersom ni hela tiden hör den, lyssnar ni inte på den.

Det finns inget behov av att lyssna på den. Den surrar hela tiden i bakgrunden, och därför finns det ingen anledning att alls bry sig om den. I själva verket kommer du att upptäcka ­ åtminstone i början ­ att det är svårt att lägga märke till den. Den är som surret från en avlägsen motor som aldrig stannar; det blir till ett ljud som inte längre hörs alls."

"Det här låter mycket intressant", sa jag. "Men det är också en smula svårt att tro."Ismael slöt ögonen i ett självbelåtet leende. "Man behöver inte tro det. När du väl känner till den 

här berättelsen kommer du att höra den överallt i din kultur, och du kommer att förvånas över att människorna omkring dig inte också hör den utan bara sväljer den."

2

I går sa du att du hade en känsla av att vara fångad. Du har den här känslan eftersom du är utsatt för ett oerhört tryck att inta en plats i den här berättelsen som din kultur gestaltar i världen ­ vilken plats som helst. Det här trycket tar sig många former, finns på alla nivåer, men den mest grundläggande formen ser ut så här: de som vägrar att spela med får ingen mat." 

"Ja, så är det.""En tysk som inte kunde förmå sig att delta i Hitlers berättelse hade ett alternativ: han kunde lämna 

Tyskland. Du har inte det alternativet. Vart du än beger dig här i världen möter du samma berättelse, och om du inte deltar i den får du ingen mat."

"Sant.""Mor Kultur säger att det är så här det ska vara. Bortsett från några tusen vildar utspridda här och 

där gestaltar alla människor på jorden den här berättelsen. Det är den berättelse som människan har fötts att gestalta, och att avstå från den vore att lämna människosläktet, att sjunka ner i tomheten. Din 

plats är här, det är här du ska delta i berättelsen, lämna ditt bidrag och i gengäld kommer du att få mat. Det finns inget 'något annat'. Att lämna berättelsen är att falla utanför kanten på världen. Det finns ingen väg ut, annat än genom döden."

"Ja, så verkar det faktiskt."Ismael tystnade och funderade en stund. "Det här var bara inledningen till vårt arbete. Jag ville att 

du skulle få höra det därför att jag ville att du åtminstone skulle få en vag aning om vad du ger dig in i.  När du väl har lärt dig urskilja Mor Kulturs röst i bakgrunden som gång på gång berättar sin historia för alla människor i din kultur, då kommer du alltid att vara medveten om den. Vart du än går resten av livet kommer du att frestas säga till människorna omkring dig: 'Hur kan ni höra på den där smörjan utan att se vad det är?' Om du gör det kommer folk att titta konstigt på dig och undra vad tusan du pratar om. Med andra ord, om du ger dig ut på den här bildningsresan tillsammans med mig, kommer du att bli en främling för alla människor i din närhet ­ vänner, släktingar, kolleger och så vidare."

"Det kan jag stå ut med", sa jag och lät det räcka med det.

3

"Min allra käraste och helt ouppnåeliga fantasi handlar om att kunna resa omkring i världen på samma sätt som ni människor gör, fritt och obemärkt ­ att kunna kliva ut på gatan, vinka in en taxi som skulle köra mig till  flygplatsen där  jag skulle gå  ombord på  ett plan  till New York, London eller Florens. En hel del av fantasin består i de underbara förberedelserna för resan, funderingar över vad som måste finnas i mitt bagage och vad jag utan problem kan lämna kvar. (Du förstår väl att  jag naturligtvis måste resa förklädd till människa.) Om jag tar med mig för mycket blir det tröttsamt att släpa med sig allt från ställe till ställe; om jag å andra sidan tar med mig för lite måste jag hela tiden avbryta resan för att skaffa saker på vägen ­ och det är ännu tröttsammare."

"Javisst", sa jag, bara för att vara artig."Det är det vi ska göra i dag. Vi ska packa en väska inför vår gemensamma färd. I den tänker jag 

slänga ner en del saker som jag inte vill stanna upp för att skaffa senare. Det är saker som kanske inte betyder någonting för dig just nu. Jag ska bara visa dem för dig och sedan stoppa ner dem i väskan. På det viset känner du igen dem när jag tar fram dem."

"Okej.""Först gäller det ordförrådet. Vi måste ha några beteckningar så att vi slipper hålla på och prata om 

'människorna i er kultur' och 'människorna i alla andra kulturer'. Jag har använt olika namn för olika elever, men jag tänker prova ett par nya namn med dig. Du känner ju till uttrycket 'Take it or leave it'? När de används på det viset känns orden Takers (Tagare) och Leavers (Lämnare) särskilt laddade för dig?"

"Jag är inte säker på vad du menar.""Jag menar om jag kallar en grupp för Tagare och en annan grupp för Lämnare, känns det då som 

om jag redan har bestämt vilka som ska vara skurkar och vilka som ska vara hjältar?""Nej, de låter rätt neutrala tycker jag.""Bra.   I   fortsättningen   kommer   jag   alltså   att   kalla   människorna   i   er   kultur   för   Tagare   och 

människorna i alla andra kulturer för Lämnare."Jag tvekade ett tag. "Jag tycker inte det känns riktigt bra.""Berätta.""Jag förstår inte hur du kan stoppa resten av världen i en enda kategori på det där sättet."

"Det är så man brukar göra i er kultur, fast ni använder ett par starkt laddade begrepp i stället för de här som är relativt neutrala. Ni kallar er själva för civiliserade och alla andra för primitiva. Ni är alla införstådda med de här termerna; jag menar att alla människor i London och Paris och Bagdad och Söul och Detroit och Buenos Aires och Toronto vet att oavsett vad som annars skiljer dem åt är de alla ense om att  vara  civiliserade  och annorlunda än de stenåldersmänniskor  som finns kringspridda  i världen. Ni anser eller inser att oavsett skillnaderna är alla dessa stenåldersmänniskor  primitiva  på samma sätt."

"Ja, det stämmer.""Skulle det kännas bättre om jag använde begreppen civiliserade och primitiva7.""Ja, det skulle det kanske, men det är bara för att jag är van vid dem. Tagare och Lämnare går bra 

för min del.

4

"För det andra: kartan, den har jag. Du behöver inte lägga vägen på minnet. Det betyder att du inte behöver oroa dig om du vid slutet av en dag plötsligt upptäcker att du inte minns ett ord av vad jag har sagt. Det gör inget. Det är själva resan som kommer att förändra dig. Förstår du vad jag menar?"

"Jag är inte säker på det."Ismael funderade en stund. "Jag ska ge dig en ungefärlig bild över vart vi är på väg så kommer du 

att förstå." "Bra.""Mor Kultur, som viskat i ditt öra sedan den dag du föddes, har gett dig en förklaring till hur allting 

blev som det blev. Du känner till den; alla i er kultur känner till den. Men du fick inte förklaringen på  en gång. Ingen satte sig ner med dig och sa: 'Så här kom det sig att saker och ting är som de är'och började från tio­femton miljarder år sen och fortsatte ända fram till nuet. I stället satte du ihop den här förklaringen som en mosaik: med hjälp av miljoner informationsbitar som du fick på olika vis av andra som hade samma förklaring.  Du satte  ihop dem med hjälp av vad dina föräldrar  pratade om vid matbordet, från tecknade filmer du såg på TV, från lektionerna i söndagsskolan, från dina skolböcker och lärare, från nyhetssändningarna, från filmer, romaner, predikningar, skådespel, tidningar och allt annat. Håller du med mig så långt?"

"Det tror jag.""Den här förklaringen av hur allting blev som det blev genomsyrar hela er kultur. Alla kan den och 

alla accepterar den utan att ifrågasätta den.""Okej.""När vi nu gör vår resa kommer vi att studera viktiga delar av den här mosaiken. Vi tar ut delarna 

ur bilden och placerar dem i en helt annan mosaik: i en helt annan förklaring av hur allting blev som det blev."

"Jag förstår.""När vi är klara med det kommer du att ha en helt ny uppfattning om världen och allt som har hänt 

här. Och då spelar det inte någon som helst roll om du minns hur den uppfattningen har kommit till. Resan i sig kommer att förändra dig och därför behöver du inte bekymra dig över om du minns vägen vi tog för att åstadkomma den förändringen."

"Visst, nu förstår jag vad du menar."

5

"För   det   tredje",   sa   han,   "definitioner.   Det   är   vissa   ord   som   har   en   särskild   innebörd   i   vår diskussion. Den första definitionen är  berättelse.  En berättelse är ett skeende som förenar världen, människan och gudarna." 

"Jaha.""Den andra definitionen är gestalta. Att gestalta en berättelse är att leva den så att berättelsen blir 

till verklighet. Att gestalta en berättelse är med andra ord att försöka göra den sann. Du förstår att det var vad det tyska folket försökte göra under Hitler. De försökte förverkliga det tusenåriga riket. De försökte göra historien som han berättade för dem till sanning."

"Javisst.""Den tredje definitionen är kultur. En kultur är människor som gestaltar en berättelse.""Människor som gestaltar en berättelse. Och en berättelse var...?""Ett skeende som förenar människan, världen och gudarna.""Jaha. Du säger alltså att människorna i min kultur gestaltar sin egen berättelse om människan, 

världen och gudarna." "Just det.""Men jag vet fortfarande inte vad det är för en berättelse.""Det kommer du att få veta. Bekymra dig inte om det. För ögonblicket behöver du bara veta att två 

helt olikartade berättelser har gestaltats här under människans livstid. Den ena började gestaltas för två­tre miljoner år sedan av de människor som vi bestämde oss för att kalla Lämnare; den gestaltas av dem än i dag med samma framgång som förut. Den andra började gestaltas för cira tio­tolvtusen år sedan av de människor som vi bestämt oss för att kalla Tagare, och den håller uppenbarligen på att sluta med en katastrof."

"Aha", sa jag utan att veta vad jag menade.

6

Om Mor Kultur skulle skildra mänsklighetens historia med hjälp av de här begreppen skulle det låta ungefär så här:  'Lämnarna var första kapitlet i människans historia ­ ett långt och händelselöst kapitel. Deras kapitel i människans historia slutade för cirka tiotusen år sedan i och med jordbrukets uppkomst i Mellanöstern. Den händelsen utmärkte början på kapitel två, kapitlet om Tagarna. Visst finns det fortfarande några Lämnare kvar här i världen, men de är anakronismer, fossiler ­ människor som lever i det förgångna, människor som inte förstår att deras kapitel i mänsklighetens historia är slut."' 

"Just det.""Det här är i stora drag människans historia så som man uppfattar den i er kultur." "Det stämmer nog.""Som du snart ska få se är det jag har att säga något helt annat. Lämnarna är inte kapitel ett i en 

berättelse där Tagarna är kapitel två.""Förlåt?""Jag ska säga det på ett annat sätt. Lämnare och Tagare gestaltar helt olika berättelser, som grundar 

sig på helt annorlunda och motstridiga förutsättningar. Det här är något som vi kommer att titta på 

längre fram, så du behöver inte förstå det just nu.""Okej."

7

Ismael kliade sig tankfullt på sidan av käken. Från min sida av glaset hörde jag ingenting av det; i min fantasi lät det som när man släpar en skyffel över grus.

"Nu tror jag att vi har packat färdigt. Som jag sa så räknar jag inte med att du kommer ihåg allt jag har lagt ner i dag. När du går härifrån kommer alltihop troligen bara att bli en enda röra."

"Jag tror dig", sa jag med övertygelse."Men det är som det ska vara. Om jag hämtar något ur väskan i morgon av det som har jag lagt ner 

i dag, kommer du genast att känna igen det, och det är det enda som betyder något.""Bra. Det känns skönt att höra.""Vi gör det här till ett kort samtal i dag. Själva resan börjar i morgon. Under tiden kan du ägna 

resten av dagen åt att fundera över vad det är för en berättelse som människorna i er kultur har gestaltat i världen de senaste tiotusen åren. Kommer du ihåg vad den handlar om?"

"Handlar om?""Den handlar om världens mening, om gudarnas avsikter i världen och om människans öde.""Ja, jag kan nog redogöra för flera olika berättelser om allt det där, men jag känner inte till någon 

enda berättelse.""Det är den berättelse som alla i er kultur känner till och accepterar.""Jag är rädd att det inte är till stor hjälp.""Kanske skulle det hjälpa dig om jag berättade att det är en förklarande berättelse, ungefär som 

'Hur elefanten fick sin snabel' eller 'Hur leoparden fick sina fläckar'.""Jaså.""Vad tror du att er berättelse förklarar?" "Herregud, jag har ingen aning.""Det borde stå klart av vad jag redan har sagt. Den förklarar hur allting blev som det blev. Ända från 

början fram till nu.""Jag förstår", sa jag och stirrade ut genom fönstret en stund. "Jag har verkligen ingen aning om att 

jag känner till en sådan berättelse. Som jag sa,  historier,  jodå, men ingenting som påminner om en enda berättelse."

Ismael funderade över det någon minut. "En av de elever jag talade om i går ville förklara för mig vad det var hon sökte efter, och då sa hon: 'Hur kommer det sig att ingen är upprörd? Jag hör folk prata i   tvättstugan om världens undergång och de är   inte mer  upprörda än om de jämförde  tvättmedel. Människor  pratar  om hur  ozonlagret  förstörs och hur allt   liv  förgås.  De pratar om regnskogarnas utplåning, om dödande föroreningar som vi kommer att få dras med i tusentals och miljontals år, om att dussintals arter av olika livsformer försvinner varje dag, om att själva artbildningen upphör. Och de verkar fullständigt obekymrade.'

Jag frågade henne: 'Är det vad du vill veta ­ varför människor inte är upprörda över att världen håller på att gå under?' Hon tänkte efter en stund och sedan sa hon: 'Nej, jag vet varför de inte är  upprörda. De är inte upprörda därför att de tror på vad de har fått höra.'"

Jag sa: "Jaha?""Vad är det som människorna har fått höra som gör att de inte blir upprörda, som håller dem relativt 

lugna medan de bevittnar de katastrofala skador de orsakar planeten?""Jag vet inte.""De har fått höra en förklarande berättelse. De har fått höra en förklaring på  hur allting blev som 

det   blev,  och   den   lugnar   deras   oro.   Den   här   förklaringen   täcker   allting,   inklusive   ozonskiktets upplösning,   havens   föroreningar,   regnskogarnas   utplåning   och   människans   utrotning   ­   och   den tillfredsställer dem. Kanske skulle man snarare säga att den  lugnar dem. De sköter sitt arbete under dagen och bedövar sig med droger eller TV på kvällen och försöker att inte tänka alltför intensivt på den värld de låter sina barn få ta hand om."

"Så är det.""Du har själv fått samma förklaring som alla andra på  hur allting blev som det blev  ­ men det är 

tydligt att den inte tillfredsställer dig. Du har hört den ända från barndomen men du har inte lyckats svälja   den   helt   och   hållet.   Du   har   en   känsla   av   att   man   har   hoppat   över   någonting,   slätat   över någonting. Du har en känsla av att man har ljugit för dig om något, och om det går skulle du gärna vilja veta vad det är ­ och det är precis det vi ska göra i det här rummet."

"Nu måste jag få fundera en stund. Du säger att den här förklarande historien innehåller de lögner som jag syftade på i min uppsats om Kurt och Hans?"

"Exakt, lust så är det.""Det är ofattbart. Jag känner inte till någon sådan berättelse. Inte någon enskild berättelse.""Det är en enda, fullkomligt enhetlig berättelse. Du behöver bara tänka mytologiskt.""Va?""Jag talar förstås om er kulturs mytologi. Jag trodde det var uppenbart.""Det var inte uppenbart för mig.""En berättelse som förklarar meningen med världen, gudarnas avsikter och människans öde måste 

ju vara en mytologi.""Det stämmer säkert, men jag känner inte till något som ens kommer i närheten av det. Så vitt jag 

vet finns det ingenting i vår kultur som man kan kalla mytologi, såvida du inte pratar om grekisk mytologi eller nordisk mytologi eller något liknande."

"Jag talar om en levande mytologi. Inte nerskriven i någon bok ­ den är nerskriven i tankarna hos människorna i er kultur, och den gestaltas över hela världen medan du och jag sitter här och pratar om den."

"Fortfarande är det så, att så vitt jag vet, finns det ingenting sådant i vår kultur."Ismaels tjärsvarta panna rynkade sig i fåror och han gav mig en blick av road häpenhet. "Det beror 

på   att   du   tror   att   en   mytologi   är   en   uppsättning   fantasifulla   sagor.  Grekerna   uppfattade   inte   sin mytologi på det viset. Det måste du väl ändå förstå. Om du gick fram till en man i Homeros Grekland och frågade vilka fantasisagor han berättade för sina barn om gudarna och forntidens hjältar, då skulle han inte förstå vad du pratade om. Han skulle säga precis som du: 'Så vitt jag vet, finns det ingenting sådant i vår kultur.' En nordbo skulle ha sagt likadant."

"Okej. Men det hjälper mig inte särskilt mycket.""Då så. Vi kan göra hemuppgiften lite hanterligare. Den här berättelsen har förstås en början, en 

mitt och ett slut, precis som alla berättelser. Var och en av delarna är en egen berättelse. Innan vi träffas i morgon kan du ju försöka hitta början på berättelsen."

"Början på berättelsen.""Just det. Tänk... antropologiskt."Jag skrattade. "Vad betyder det?"

"Om du var en antropolog som sökte efter den berättelse som gestaltas av Alawaaboriginerna i Australien skulle du förvänta dig att få höra en berättelse med en början, en mitt och ett slut."

"Javisst.""Och vad tror du början på berättelsen skulle vara?" "Ingen aning.""Det är klart att du vet. Du spelar bara korkad." Jag satt där en stund och försökte komma på hur jag skulle sluta spela korkad. "Okej", sa jag till 

sist, "jag antar att det måste vara deras skapelsemyt." "Självklart.""Men jag förstår inte hur det kan vara till hjälp för mig." "Då ska jag säga det rent ut. Du söker efter er kulturs skapelsemyt."Jag stirrade ilsket på honom. "Vi har ingen skapelsemyt", sa jag. "Det bara är så."

Tre"Vad är det där?" sa jag när jag kom tillbaka nästa morgon. Det jag pratade om låg på armstödet till 

min stol."Vad ser det ut som?""En bandspelare.""Det är just vad det är.""Jag menar, vad är den till för?""Den är till för att bevara det du ska berätta för mig: de egenartade folksagorna från en kultur dömd 

till undergång."Jag skrattade till och satte mig. "Jag är rädd att jag hittills inte har hittat några egenartade folksagor 

att berätta.""Mitt förslag att du skulle söka efter en skapelsemyt gav alltså inget resultat?""Vi har ingen skapelsemyt", sa jag igen, "såvida du inte syftar på den som står i Första Mosebok.""Var inte fånig. Om en lärare i åttonde klass bad dig komma och förklara hur allting hade börjat, 

skulle du läsa första kapitlet i Första Mosebok för klassen då?""Naturligtvis inte.""Vad skulle du ge dem för skildring då?""Jag skulle ge dem en skildring, men det skulle sannerligen inte vara någon myt!'"Naturligtvis skulle du inte betrakta det som en myt. Ingen skapelseberättelse är en myt för det folk 

som berättar den. Den är helt enkelt berättelsen.""Okej, men den historia jag tänker berätta är definitivt inte en myt. Jag tror att man fortfarande 

ifrågasätter vissa delar av den, och jag förmodar att fortsatt forskning kommer att leda till förändringar i den, men den är verkligen inte en myt."

"Slå på bandspelaren och börja. Då får vi veta det."Jag gav honom en förebrående blick. "Menar du att du faktiskt vill att jag ska... eh...""Berätta historien, just det.""Jag kan inte bara dra den rakt av. Jag behöver tid på mig för att få ihop den.""Vi har gott om tid. Det är ett 90­minuters band." Jag suckade, knäppte på bandspelaren och slöt ögonen.

2

"Alltihop började för länge sedan, för tio eller femton miljarder år sedan", sa jag en stund senare. "Jag vet inte vilken teori som omhuldas just nu, den om ett statiskt tillstånd eller den om big bang, men i vilket fall som helst började universum för mycket länge sedan."

Här öppnade jag ögonen och såg nyfiket på Ismael.Han såg tillbaka och sa: "Är det allt? Är det berättelsen?""Nej, jag kollade bara." Jag blundade igen och fortsatte. "Sedan, jag vet inte när ­ kanske för sex 

eller sju miljarder år sedan ­ föddes vårt  solsystem...   jag har ett minne av en bild jag såg i något lexikon när jag var liten, stora klumpar som slungades ut eller stora klumpar som drog ihop sig... och det var planeterna. Under de närmaste årmiljarderna svalnade de och blev hårda... Få se, sedan uppstod 

livet i den kemiska soppan i urtidens hav för ­ vad kan det vara ­ fem miljarder år sedan?""Tre och en halv eller fyra.""Okej.   Bakterier   och   mikroorganismer   utvecklades   till   högre,   mer   sammansatta   former   som 

utvecklades till ännu mer komplicerade livsformer. Livet spred sig så småningom upp på land. Jag vet inte...   slemdjur   vid   havsstränderna...   amfibier.  Amfibierna   drog   in   över   land   och utvecklades   till reptiler. Reptilerna utvecklades till däggdjur. När kan det ha varit? För en miljard år sedan?"

"För bara en kvarts miljard år sedan.""Okej. I alla fall, däggdjuren... jag vet inte. Små varelser i små nischer ­ under buskar, i träden... Av 

varelserna  i   träden kom primaterna.  Sedan vet   jag  inte,  kanske  för   tio­femton  miljoner  år   sedan, lämnade en gren av primaterna träden och..." Där tog ångan slut för mig.

"Det här är inget prov", sa Ismael. "Det går bra med de stora dragen ­ bara själva berättelsen så som den är allmänt känd, som den uppfattas av bussförare, lantarbetare och riksdagsmän."

"Bra", sa jag och blundade igen. "Okej. Det ena ledde till det andra, art följde på art och slutligen framträdde människan. När kan det ha varit? Tre miljoner år sedan?"

"Tre är rätt hyfsat.""Då så.""Är det allt?""I stora drag.""Berättelsen om skapelsen så som den berättas i er kultur?" "Det stämmer. Så vitt vi för närvarande vet." Ismael nickade och bad mig stänga av bandspelaren. Sedan lutade han sig tillbaka med en suck som 

mullrade genom glaset likt ljudet från en avlägsen vulkan, knäppte händerna över sin stora mage och gav mig en lång och outgrundlig blick. "Och du som är en intelligent och relativt välutbildad person vill få mig att tro att det där inte är en myt." 

"Vad är det för mytiskt med den?""Jag sa inte att det är något mytiskt med den. Jag sa att det var en myt."Jag tror att jag skrattade nervöst. "Jag kanske inte förstår vad du menar med en myt.""Jag menar inget som inte du menar. Jag använder ordet på det vanliga viset.""Då är det inte en myt.""Naturligtvis är det en myt. Lyssna på berättelsen." Ismael bad mig spola tillbaka bandet och spela 

upp det.Sedan jag hade lyssnat på det satt jag och och såg tankfull ut en liten stund, mest för syns skull. 

Sedan sa jag: "Det är inte en myt. Man kan återge den i en skolbok, och jag tror inte att det någonstans finns en skolstyrelse som skulle ha några invändningar mot den ­ bortsett från kreationisterna."

"Jag håller fullständigt med dig. Sa jag inte att berättelsen har genomsyrat er kultur? Barnen får den från många olika media, bland annat skolböckerna."

"Vad är det du menar då? Försöker du inbilla mig att det inte är en faktaskildring?""Den är full med fakta förstås, men deras placering är rent mytologisk.""Jag förstår inte vad du pratar om.""Det är tydligt att du har knäppt av tankeförmågan. Mor Kultur har vyssat dig till sömns."Jag gav honom en ilsken blick. "Menar du att evolutionen är en myt?""Nej.""Påstår du att människan inte utvecklades ur de andra arterna?" "Nej."

"Vad är det då?"Ismael såg leende på mig. Sedan ryckte han på axlarna, och höjde därefter på  ögonbrynen. Jag 

stirrade på honom och tänkte: En gorilla retas med mig. Det hjälpte inte."Spela det en gång till", sa han.När det var färdigt sa jag: "Okej, jag hörde en sak, ordet framträdde. Jag sa att till sist framträdde 

människan. Är det det?""Nej, det är ingenting sådant. Jag hänger inte upp mig på ett ord. Det framgick av sammanhanget att 

ordet framträdde bara var en synonym för utvecklades.'"Vad sjutton är det då?""Jag är rädd att du inte tänker ordentligt.  Du har berättat en historia som du har hört  tusentals 

gånger, och nu lyssnar du på Mor Kultur som viskar i ditt öra: 'Såja, såja, lille vän, det finns inget att fundera på, inget att oroa sig för, bli inte upprörd, lyssna inte på det otäcka djuret, det här är ingen myt, ingenting som jag berättar är en myt, därför finns det inget att tänka på, inget att bekymra sig för, lyssna bara på mig och somna och somna, somna...'"

Jag bet lite på underläppen och sedan sa jag: "Det där är inte till någon vidare hjälp.""Då så", sa han. "Jag ska berätta en egen historia för dig, det kanske hjälper." Han tuggade en stund 

på en bladrik kvist, blundade och satte i gång.

3

Den här berättelsen (sa Ismael) utspelas för omkring en halv miljard år sedan ­ för en ofattbart lång tid sedan, när du knappt skulle ha känt igen den här planeten. Ingenting rörde sig på land, förutom vind och sand. Inte ett enda grässtrå böjde sig för vinden, inte en enda syrsa spelade, inte en enda fågel svävade i skyn. Allt sådant låg tiotals miljoner år in i framtiden. Till och med haven var spöklikt stilla och tysta, för ryggradsdjuren låg också tiotals miljoner år in i framtiden.

Men det fanns naturligtvis en antropolog där. Vad skulle det vara för slags värld om där inte fanns en   antropolog?   Fast   han  var   en  mycket   deprimerad  och  besviken  antropolog,   eftersom  han  varit överallt på planeten för att hitta någon som han kunde fråga ut, men fortfarande var vartenda band i hans väska lika tomt som himlen. Men en dag medan han strövade längs havet fick han se något som liknade  en   levande  varelse   i   strandvattnet.  Det  var   ingenting  märkvärdigt,   bara   ett   slags   sladdrig klump, men det var det enda intervjuobjekt han mött på alla sina resor så han vadade ut till den där den guppade på vågorna.

Han hälsade artigt på  varelsen och fick ett artigt svar och snart nog hade de blivit goda väner. Antropologen förklarade så gott han kunde att han studerade livsstilar och sedvänjor, och han bad sin nya vän om den sortens information och det fick han genast. "Och nu", sa han till sist, "skulle jag vilja  spela in, med dina egna ord, en del av de historier som ni berättar för varandra."

"Historier?" frågade den andre."Ja, du vet, till exempel er skapelsemyt, om ni har en.""Vad är en skapelsemyt?" frågade djuret."Jamen, du vet", svarade antropologen, "den där fantastiska berättelsen som barnen får höra om 

världens uppkomst."Vid dessa ord sträckte varelsen förnärmat på sig ­ i alla fall så pass mycket som en sladdrig klump 

kan sträcka på sig och svarade att bland hans folk fanns inga sådana fantastiska berättelser."Har ni alltså ingen skapelseskildring?"

"Det är klart att vi har en skapelseskildring", fräste den andre. "Men det är sannerligen ingen myt.""Nej, naturligtvis inte", sa antropologen och erinrade sig till sist vad hans utbildning lärt honom. 

"Jag skulle vara oerhört tacksam om du ville berätta den för mig.""Nå, då så", sa varelsen. "Men du ska ha klart för dig att vi, precis som du, är strängt rationella 

varelser som inte accepterar något som inte bygger på observationer, logik och vetenskapliga metoder.""Naturligtvis, naturligtvis", skyndade sig antropologen att hålla med.Äntligen började varelsen med sin berättelse. "Universum", sa den, "föddes för länge, länge sedan, 

kanske tio eller femton miljarder år sedan. Vårt eget solsystem ­ den här stjärnan, den här planeten och alla de andra ­ tycks ha uppstått för ungefär två­tre miljarder år sedan. Under lång tid fanns inget liv alls här. Men sedan efter ungefär en miljard år uppstod liv."

"Ursäkta", sa antropologen. "Du sa att livet uppstod. Var skedde det enligt er myt ­ jag menar, enligt er vetenskapliga redogörelse."

Varelsen verkade förbluffad över frågan och blev bleklila. "Menar du precis på vilken plats?""Nej, jag menar, hände det på land eller i havet?""Land?" frågade den andre. "Vad är land?""Du vet", sa han och viftade mot stranden, "det där partiet med sten och sand som börjar därborta."Varelsen  blev mörklila  och  sa:  "Jag  begriper   inte  vad du  pladdrar  om.  Klipporna  och  sanden 

därborta är bara kanten på den stora skål som havet vilar i.""Javisst", sa antropologen, "jag förstår vad du menar. Just det. Fortsätt.""Bra,   bra",   sa   den   andre.   "Under   miljoner   århundraden   bestod   livet   i   världen   enbart   av 

mikroorganismer som hjälplöst flöt omkring i den kemiska soppan. Men allt eftersom började mer komplicerade livsformer framträda: encelliga varelser, slemdjur, alger, polyper och så vidare.

Men slutligen", sa varelsen och blev alldeles skär av stolthet när han kom till höjdpunkten i sin berättelse, "men slutligen framträdde maneterna!"

4

En kort stund var det alldeles tomt i mig, bortsett från vågor av förbryllad ilska. Sedan sa jag: "Det är inte rättvist." 

"Vad menar du?""Jag vet inte riktigt vad jag menar. Du har fått till något slags poäng, men jag förstår den inte." "Gör du inte?" "Nej, det gör jag inte.""Vad menade maneten när den sa: 'Men slutligen framträdde maneterna'?""Den menade... att det var det alltihop ledde fram till. Det är vad alla tio eller femton miljarder års 

skapelse ledde fram till: maneter.""Just det. Och varför slutar inte din skapelseskildring med att maneterna framträdde?"Jag tror faktiskt att jag fnittrade. "Därför att det hände mera efter maneterna.""Javisst. Skapelsen slutade inte med maneterna. Det skulle komma ryggradsdjur och amfibier och 

reptiler och däggdjur och så förstås människan till sist.""Precis.""Så att din skapelseskildring slutar med orden 'Och slutligen framträdde människan'." "Ja.""Och det betyder?"

"Det betyder att sedan kom inget mer. Det betyder att skapelsen hade nått slutet.""Det var det här alltihop ledde fram till." "Javisst.""Naturligtvis. Alla i er kultur vet det. Höjdpunkten uppnåddes i och med människan. Människan är 

hela det kosmiska skapelsedramats höjdpunkt.""Ja.""När människan äntligen framträdde, upphörde skapelsen, eftersom den uppnått sitt mål. Det fanns 

inget mer att skapa.""Det tycks vara det outsagda antagandet." "Det  är  minsann   inte   alltid   så   outsagt.  Religionerna   i   er  kultur  är   inte  återhållsamma på   den 

punkten. Människan är skapelsens slutmål. Människan är den varelse för vars skull allt annat skapats: den här världen, det här solsystemet, den här galaxen, själva universum."

"Det är sant.""Alla i er kultur vet att världen inte skapades för maneter eller laxar eller iguanor eller gorillor. Den 

skapades för människan.""Så är det."Ismael betraktade mig hånfullt. "Och det är inte mytologi?""Tja... fakta är fakta.""Javisst. Fakta är fakta, även om de är inbäddade i en myt. Men allt det andra då? Slutade hela den 

kosmiska skapelseprocessen för tre miljoner år sedan, just på den här lilla planeten, när människan framträdde?"

"Nej.""Slutade   kanske   den   planetära   skapelseprocessen   för   tre   miljoner   år   sedan   när   människan 

framträdde? Stannade evolutionen med tjutande bromsar bara för att människan hade kommit?""Nej, naturligtvis inte.""Men varför berättade du historien på det sättet då?""Jag förmodar att det är för att det är så den berättas.""Så berättas den bland Tagarna. Det är sannerligen inte enda sättet att berätta den.""Okej, det förstår jag nu. Hur skulle du berätta den?"Han nickade mot världen utanför fönstret. "Ser du någonstans i universum minsta belägg för att 

skapelsen slutade  i  och med människans födelse? Ser  du någonstans där  ute  minsta bevis  för  att människan var den höjdpunkt som skapelsen hade strävat mot ända från början?"

"Nej. Jag kan inte ens föreställa mig hur ett sådant bevis skulle se ut.""Det   borde   vara   uppenbart.   Om   astrofysikerna   kunde   meddela   att   de   grundläggande 

skapelseprocesserna   i   universum   upphörde   för   cirka   fem   miljarder   år   sedan,   när   vårt   solsystem framträdde, då skulle det åtminstone finnas ett visst stöd för sådana föreställningar." 

"Ja, jag förstår vad du menar.""Eller om biologer och paleontologer kunde rapportera att artbildningen upphörde för tre miljoner 

år sedan, då skulle det också ha ett visst bevisvärde.""Javisst.""Men du vet att i själva verket har ingenting sådant inträffat. Mycket långt därifrån. Universum 

fortsatte   som   förut,   planeterna   fortsatte   som   förut.   Människans   uppkomst   åstadkom   inte   mer uppståndelse än maneternas uppkomst."

"Så sant."

Ismael pekade på bandspelaren. "Vad ska vi alltså säga om historien du berättade?"Jag visade tänderna i ett bedrövat flin. "Det är en myt. Hur otroligt det än låter, så är det en myt."

5

Jag sa i går att den berättelse som människorna i er kultur gestaltar handlar om meningen med världen, om gudarnas avsikter i världen och om människans öde." 

"Ja.""Vad är världens mening enligt den här första delen av berättelsen?"Jag funderade en stund på det. "Jag förstår inte riktigt hur den förklarar meningen med världen."Ungefär halvvägs i din berättelse förflyttades blickpunkten från universum i stort till just den här 

planeten. Varför?""För att just den här planeten skulle bli platsen för människans uppkomst.""Naturligtvis. Så som du berättade den var människans uppkomst en väsentlig händelse ­ faktiskt 

den  väsentliga händelsen ­ i själva kosmos historia. I och med människans födelse slutar resten av universum att vara intressant, slutar att spela med i dramats utveckling. Nu räcker det med jorden själv; den är människans födelseplats och hem, och det är dess mening. Tagarna betraktar världen som ett slags livsuppehållande system, som en maskin skapad för att åstadkomma och underhålla mänskligt liv."

"Jo, så är det.""I din berättelse nämnde du naturligtvis ingenting om gudarna, eftersom du inte ville befläckas 

med mytologi. Eftersom vi nu har fastställt berättelsens mytologiska karaktär, behöver vi inte oroa oss för den saken. Anta att det finns gudomlig verksamhet bakom skapelsen, vad kan du i så fall säga om gudarnas avsikter?"

"Tja,   i  grund och botten att  det var människan de hade  i   tankarna när  de började.  De gjorde universum så att vår galax kunde finnas där. De gjorde galaxen så att vårt solsystem kunde finnas där. De gjorde solsystemet så att vår planet skulle finnas där. Och de gjorde vår planet så att vi kunde finnas på den. Alltihop gjordes för att människan skulle ha en jordplätt att stå på."

"Det här är i stort sett hur man uppfattar det i er kultur ­ åtminstone bland dem som antar att  universum är ett uttryck för gudomliga avsikter."

"Ja.""Eftersom   hela   universum   skapats   så   att   människan   skulle   kunna   bli   till,   måste   människan 

uppenbarligen vara en varelse som är oerhört viktig för gudarna. Men den här delen av historien säger inget om gudarnas avsikter med människan. De måste ha något särskilt öde i tankarna för henne, men det berättas inte här." 

"Det är sant."

6

'Varje berättelse vilar på en intrig, utgör en  bearbetning av  en intrig. Jag är säker på att du som författare är medveten om det." 

"Jodå.""Den här känner du ju igen: Två ungdomar från stridande familjer blir förälskade" 

"Javisst. Romeo och Julia.""Den berättelse som gestaltas i världen av Tagarna har också en intrig, som ligger inbäddad i den 

del av historien som du berättat i dag. Kanske du kan fundera ut vilken den är."Jag blundade och låtsades att jag ansträngde mig, fast jag visste att jag faktiskt inte hade en chans. 

"Jag tror inte jag kan urskilja den.""Den berättelse som Lämnarna har gestaltat i världen har en helt annan intrig, och du skulle inte 

kunna upptäcka den just nu. Men du borde kunna upptäcka intrigen till din egen berättelse. Det är ett mycket enkelt begrepp, men det mäktigaste i hela mänsklighetens historia. Inte nödvändigtvis det mest välgörande, men definitivt det mäktigaste. Hela er historia, med alla dess underverk och katastrofer, är en utveckling av denna intrig."

"Ärligt talat, jag kan inte ens föreställa mig vad du är ute efter.""Tänk efter... Alltså, världen skapades inte för maneterna, eller hur?" "Nej.""Den skapades inte heller för ödlor eller kaniner." "Nej.""Naturligtvis inte. Världen skapades för människan." "Det är riktigt.""Alla i er kultur vet det, eller hur? Till och med ateister som svär på att det inte finns någon gud vet 

att världen skapades för människan.""Jo, det kan nog hålla med om.""Då så. Det är intrigen till din berättelse: Världen skapades för människan.""Jag har lite svårt att fatta det. Jag menar, jag kan inte riktigt inse hur det kan vara intrigen.""Människorna i er kultur gjorde det till intrigen ­ tog det som förutsättning. De sa: Tänk om världen 

var till för oss?""Okej. Fortsätt.""Tänk på konsekvenserna av att ha det som förutsättning: Om världen är till för dig,  hur blir det 

då?""Bra, jag förstår vad du menar. Tror jag. Om världen är till för oss, då tillhör den oss och då kan vi 

göra vad tusan vi vill med den.""Precis. Det är vad som har pågått här de senaste tiotusen åren. Ni har gjort vad tusan ni velat med 

världen. Och ni tänker förstås fortsätta att göra vad tusan ni vill med den, eftersom hela jäkla grejen tillhör er."

"Ja", sa jag och tänkte efter. "Det är faktiskt ganska enastående. Jag menar, man hör det femtioelva gånger  om dagen.  Människor   talar  om  vår  miljö,  våra  hav,  vårt  solsystem.   Jag  har   rent   av  hört människor tala om våra vildmarker."

"Så sent som i går var du helt övertygad när du försäkrade mig att det inte fanns någonting i er kultur som ens avlägset påminde om en mytologi."

"Det stämmer, det gjorde jag faktiskt." Ismael fortsatte att stirra buttert på mig. "Jag hade fel", sa jag. "Vad mer begär du?"

"Förvåning", sa han.Jag nickade. "Jag är faktiskt förvånad. Jag visar det bara inte.""Jag skulle ha fått tag i dig när du var sjutton år." Jag ryckte på axlarna, vilket betydde att det önskade jag också.

7

"I går berättade jag att er berättelse förser er med en förklaring på hur allting blev som det blev." "Det stämmer.""På vilket sätt bidrar den här första delen av berättelsen till att ge den förklaringen?""Du menar... på vad sätt bidrar den till att förklara hur allting blev som det blev?""Just det.""På rak arm kan jag inte se att den över huvud taget bidrar till det.""Tänk efter. Skulle allting vara så här om världen hade varit skapad för maneterna?""Nej, det skulle det inte.""Uppenbarligen   inte.   Om   världen   varit   skapad   för   maneterna   skulle   allting   ha   varit   helt 

annorlunda.""Javisst. Men den är inte skapad för maneterna, den är skapad för människan.""Och det förklarar i viss mån hur allting blev som det blev.""Precis. Det är ett slags bakslugt sätt att skylla allting på gudarna. Om de hade skapat världen för 

maneterna skulle ingenting av det här ha inträffat.""Just det", sa Ismael. "Du börjar förstå principen."

8

"Har du någon uppfattning om var du kan få tag i de andra delarna av berättelsen ­ mitten och slutet?"

Jag funderade en stund. "Jag skulle titta på utbildningsprogram på TV, tror jag.""Varför det?""Jag tror att om TV hade gjort ett program om skapelseberättelsen, skulle den historia jag berättade 

i dag vara själva huvuddragen. Nu behöver jag bara räkna ut hur de skulle göra fortsättningen.""Då blir det din nästa uppgift. I morgon vill jag höra mitten på berättelsen."

Fyra"Okej", sa jag. "Jag tror jag har klart för mig hur mitten och slutet på historien ska låta."Ismael nickade och jag satte i gång bandspelaren."Jag började med förutsättningen: Världen är skapad för människan. Sedan frågade jag mig hur jag 

skulle skriva berättelsen som ett vetenskapsprogram för TV. Det blev så här:Världen skapades för människan, men det tog lång, lång tid för henne att räkna ut det. I nästan tre 

miljoner år levde hon som om världen hade skapats för maneterna. Det vill säga, hon levde som om hon var precis som de andra djuren, som om hon var ett lejon eller ett pungdjur."

"Exakt vad betyder det att man lever som ett lejon eller ett pungdjur?""Det betyder... att man lever på världens villkor. Det betyder att man lever utan att ha kontroll över 

sin miljö." "Jag förstår. Fortsätt.""Okej. I den här situationen kunde människan inte vara människa fullt ut. Hon kunde inte utveckla 

ett verkligt mänskligt sätt att leva ­ ett liv som entydigt var människans. Under den tidigare delen av sin tillvaro ­ i själva verket den större delen av sin tillvaro ­ snubblade människan bara omkring utan att komma någon vart och utan att göra någonting.

Det fanns nämligen ett avgörande problem som måste lösas och det var det som tog mig så lång tid att räkna ut: vad problemet var. Människan kunde inte komma någonstans om hon levde så som lejon eller pungdjur gör, för att om man är ett lejon eller ett pungdjur... För att kunna göra någonting måste människan slå sig ner på en plats där hon kunde sätta i gång med arbetet, så att säga. Jag menar att det var omöjligt för henne att komma förbi en viss punkt i utvecklingen så länge som hon levde i det fria som jägare och samlare och alltid flyttade från ett ställe till ett annat på jakt efter mat. För att komma vidare måste hon bli bofast, måste hon ha en permanent bas där hon kunde börja behärska miljön.

Nå. Varför inte? Jag menar, vad var det egentligen som hindrade henne? Vad som hindrade henne var att om hon slog sig ner på ett ställe under längre tid än några veckor skulle hon bli utan mat. Som jägare och samlare skulle hon helt sonika rensa platsen ­ det skulle inte finnas någonting kvar att jaga och samla. För att kunna bli bofast måste människan lära sig en grundläggande manipulering. Hon måste lära sig att manipulera sin omgivning så  att det inte blev någon sådan matbrist. Hon måste manipulera den så att den åstadkom mer mänsklig föda. Hon måste med andra ord bli jordbrukare.

Detta var den avgörande punkten. Världen var skapad för människan, men hon kunde inte göra den till sin förrän detta problem var löst. Det lyckades hon slutligen lösa för omkring tiotusen år sedan, någonstans borta i tvåflodsområdet Mesopotamien i Mellanöstern. Det var ett enastående ögonblick ­ det största hittills i mänsklighetens historia. Äntligen var människan befriad från alla de hinder som... Jakt­   och   samlarlivets  begränsningar  hade   hållit  människan   bunden   i   tre   miljoner  år.   I   och  med jordbruket försvann dessa begränsningar,  och hon steg som ett stjärnskott  mot skyn.  Bosättningen medförde arbetsdelning. Arbetsdelning ledde till teknik. Teknikens uppkomst gav upphov till handel och affärer. Med handel och affärer följde matematik och läs­ och skrivkunnighet och vetenskap och allt annat. Äntligen hade alltihop kommit i gång, och resten är, som man säger, historia. Och det är mitten på berättelsen."

2

"Mycket imponerande", sa Ismael. "Jag är säker på att du inser att det 'stora ögonblick' som du just beskrivit i själva verket var er kulturs födelse?" 

"Jodå.""Det bör kanske ändå påpekas att föreställningen om att jordbruket spritt sig över världen från en 

enda utgångspunkt är klart föråldrad. Inte desto mindre är tvåflodsområdet jordbrukets legendariska födelseplats, åtminstone i Västerlandet, och detta har en speciell innebörd som vi ska studera längre fram."

"Okej.""Gårdagens del av berättelsen uppenbarade världens mening så som Tagarna uppfattar den: Världen 

är   ett   livsuppehållande  system för  människor,  en  maskin  som är   skapad   för  att  åstadkomma och underhålla mänskligt liv."

"Just det.""Dagens del av berättelsen tycks handla om människans öde. Det är uppenbarligen inte människans 

öde att leva som ett lejon eller ett pungdjur.""Verkligen inte.""Vad är då människans öde?""Hm", sa jag. "Tja. Människans öde... är att åstadkomma storverk.""Bland Tagarna har man en betydligt mer konkret uppfattning än så om människans öde.""Ja, jag antar att man kan säga att det är hennes öde att bygga upp civilisationen.""Tänk mytologiskt.""Jag tror inte jag vet hur man gör.""Jag ska visa dig. Hör på."Det gjorde jag.

3

"I   går   kom   vi   fram   till   att   skapelsen   inte   var   färdig   när   maneterna   framträdde   eller   när amfibiedjuren uppstod eller när reptilerna eller ens däggdjuren uppkom. Enligt er mytologi var den färdig först när människan framträdde." 

"Det är riktigt.""Varför   var   världen   och   universum   inte   färdiga   utan   människan?   Varför   skulle   världen   och 

universum behöva människan?""Jag vet inte.""Du kan ju tänka efter. Tänk på världen utan människor. Föreställ dig världen utan människan.""Okej", sa jag och blundade. En stund senare förklarade jag att jag föreställde mig världen utan 

människan."Hur ser den ut?""Jag vet inte. Det är bara världen.""Var är du?" "Vad menar du?" "Varifrån betraktar du den." "Åh. Uppifrån. Från rymden." "Vad gör du där uppe?" 

"Jag vet inte.""Varför är du inte nere på marken?""Jag vet inte. Utan människor... är jag bara en besökare, en främling.""Ja, men du kan väl bege dig ner på marken.""Okej." Men strax därefter sa jag: "Det var intressant. Jag vill helst inte bege mig dit.""Varför inte? Vad finns det därnere?"Jag skrattade. "Det är rena djungeln där nere.""Jag   förstår.  Du  menar   'Naturen  med  blodröd   tand  och  klo...   I   smutsen   drakar   går   och  sliter 

varandra i sår'.""Just det.""Vad skulle hända om du begav dig dit?""Det skulle bli mig som drakarna slet i sår."Jag  öppnade  ögonen  och  hann  precis   se   Ismael   nicka.   "Det  är  nu   som vi  börjar   urskilja   var 

människan passar in i den gudomliga planen. Gudarna hade ju inte tänkt sig att världen skulle förbli en djungel, eller hur?"

"I vår mytologi menar du? Absolut inte.""Alltså: utan människan var världen ofullbordad, den var bara naturen med blodröd tand och klo. 

Den var kaotisk, i ett tillstånd av ursprunglig anarki.""Helt rätt. Precis så är det.""Vad var det alltså som behövdes?""Det som behövdes var att någon kom dit och... redde upp det hela. Någon som skapade ordning.""Vad för slags person är det som reder upp saker och ting? Vad för slags person är det som tar tag i  

anarkin och skapar ordning?""Ja... en härskare. En kung.""Naturligtvis. Världen behövde en härskare. Den behövde människan.""Ja.""Nu har vi fått en tydligare uppfattning om vad den här berättelsen handlar om: Världen skapades 

för människan, och människan skulle styra den.""Javisst. Det är ju helt uppenbart. Alla vet det.""Och vad är det här?""Vadå?""Är detta ett faktum?" "Nej.""Så vad är det då?""Det är mytologi", sa jag."Som det inte fanns minsta spår av i er kultur?""Just det."Återigen stirrade Ismael buttert på mig genom glaset."Hördu", sa jag efter en stund. "Allt det här som du visar mig, det här du gör,  det är...  nästan 

ofattbart. Jag vet det. Men det är inte riktigt min stil att hoppa upp från stolen och slå mig för pannan och skrika 'Herregud, det är ju otroligt!'"

Han rynkade pannan fundersamt en stund innan han sa: "Vad är det för fel på dig då?"Han verkade så uppriktigt bekymrad att jag måste le."Bottenfrusen inuti", sa jag. "Ett isberg."

Han ruskade sorgset på huvudet.

4

"För att återgå till vårt ämne... Som du sa tog det människan lång, lång tid att komma underfund med att hon var ämnad till större saker än att leva som ett lejon eller pungdjur. Under cirka tre miljoner år var hon bara en del av anarkin, bara ett bland många djur som vältrade sig i smutsen."

"Just det.""Det var först för omkring tiotusen år sedan som hon äntligen insåg att hon inte hörde hemma där i 

smutsen. Hon måste lyfta sig ut ur smutsen och ta hand om världen och ordna upp den.""Precis.""Men världen underkastade sig inte människans styre utan vidare, eller hur?" "Nej.""Nej, världen bekämpade henne. Vad människan byggde upp revs ner av vind och regn. Fälten hon 

röjde   för   sina  åkrar  och  byar   försökte  djungeln  återta.   Säden   hon   sådde   plockade   fåglarna   bort. Plantorna som hon vårdade gnagde insekterna på. Skörden som hon lagrade plundrades av mössen. Djuren som hon födde upp och gödde stals av rävar och vargar. Bergen, floderna och haven låg på sina platser och släppte inte fram henne. Jordbävningen, översvämningen, orkanen, snöstormen och torkan försvann inte på hennes befallning."

"Så sant.""Världen underkastade sig inte människans styre utan vidare, och vad måste hon alltså göra?""Vad menar du?""Om en kung kommer till en stad som inte vill underkasta sig hans styre, vad måste han då göra?" "Han måste besegra den.""Naturligtvis. För att kunna bli världens härskare måste människan besegra den först.""Herregud", sa jag ­ och hoppade nästan upp ur stolen och slog mig för pannan och allt det där."Jaha?""Det hör  man ju femtioelva gånger om dagen. Man kan slå  på   radion eller TV:n och höra det 

varenda timme. Människan erövrar öknarna, människan erövrar haven, människan besegrar atomen, människan besegrar elementen, människan erövrar rymden."

Ismael log. "Du trodde mig inte när jag sa att den här berättelsen genomsyrar hela er kultur. Nu förstår du vad jag menar. Er kulturs mytologi surrar hela tiden i öronen på er så att ingen någonsin tänker   på   den.   Naturligtvis   erövrar   människan   rymden   och   atomen   och   öknarna   och   haven   och elementen. Enligt er mytologi är det just vad hon är född till att göra."

"Javisst, det är ju uppenbart nu."

5

Nu har  vi   fått   ihop de  två   första  delarna av berättelsen:  Världen skapades  för  människan och människan skapades för att erövra och styra den. Hur bidrar den här andra delen till att förklara hur allting blev som det blev?"

"Det måste jag fundera på en stund... Det verkar återigen som ett bakslugt sätt att skylla på gudarna. De skapade världen för människans skull och de skapade människan för att besegra och styra den ­ 

vilket hon så småningom gjorde. Det var på det viset allting blev som det blev.""Precisera det. Fördjupa det en aning."Jag blundade och funderade en bra stund, men ingenting dök upp.Ismael nickade mot fönstret. "Allt det här ­ alla era triumfer och tragedier, alla era underverk och 

allt ert elände ­ är en direkt följd av... vad?"Jag sög på det en stund, men jag kunde fortfarande inte räkna ut vart han ville komma."Försök så här", sa Ismael. "Saker och ting skulle väl inte vara på det här sättet om gudarna hade 

menat att människan skulle leva som lejon och pungdjur?""Nej, det skulle de inte.""Det var människans öde att erövra och styra världen. Alltså blev allting som det blev som en direkt 

följd av...?" "Av att människan fullbordade sitt öde." "Självklart. Och hon måste fullborda sitt öde, inte sant?" "Ja, naturligtvis.""Alltså finns det inget att bli särskilt upprörd över." "Det är så sant, så sant.""Enligt Tagarnas synsätt är det helt enkelt priset för att bli människa.""Hur menar du?""Det gick ju inte att bli verkligt mänsklig när man levde i smutsen bland drakarna, eller hur?""Nej."För att bli verkligt mänsklig måste människan lyfta sig ur smutsen. Och allt det här är resultatet. 

Enligt Tagarnas synsätt  gav gudarna samma val åt  människan som de gav åt  Akilles: ett kort  och ärofullt liv eller ett långt och händelselöst liv i obemärkthet. Och Tagarna valde det korta och ärofulla livet."

"Ja, det är precis så man ser saken. Folk rycker bara på axlarna och säger 'Tja, det är priset man måste betala  för  att  ha   indraget  vatten och centralvärme och  luftkonditionering och bilar  och allt annat.'" Jag såg undrande på honom. "Och vad är din uppfattning?"

"Min uppfattning är att det pris ni har betalat är inte priset för att bli människa. Det är inte ens priset  för  att   få  alla de saker du nyss räknade upp. Det är  priset för  att  gestalta en berättelse där människan framställs som världens fiende."

Fem"Nu  har   vi   fått   ihop   början   och   mitten   på   berättelsen",   sa   Ismael   när   vi   började   nästa   dag. 

"Människan börjar äntligen fullborda sitt öde. Världen är på god väg att bli erövrad. Och hur slutar berättelsen?"

"Jag skulle nog ha fortsatt med den i går. Det känns som om jag har tappat tråden.""Kanske hjälper det om du får höra hur andra delen slutar.""Bra idé", sa jag och spolade tillbaka bandet och lät det gå: "Äntligen var människan befriad från 

alla de hinder som... Jakt­ och samlarlivets begränsningar hade hållit människan bunden i tre miljoner år. I och med jordbruket försvann dessa begränsningar, och hon steg som ett stjärnskott mot skyn. Bosättningen   medförde   arbetsdelning.   Arbetsdelning   ledde   till   teknik.   Teknikens   uppkomst   gav upphov till handel och affärer. Med handel och affärer följde matematik och läs­ och skrivkunnighet och vetenskap och allt annat. Äntligen hade alltihop kommit i gång, och resten är, som man säger, historia."

"Just det", sa jag. "Alltså, människans uppgift var att besegra och styra världen, och det har hon också gjort ­ nästan. Hon har inte lyckats helt och hållet, och det verkar som om det håller på att bli hennes undergång. Problemet är att människans erövring av världen samtidigt föröder världen. Trots allt kunnande som vi uppnått har vi inte tillräckligt med kunnande för att hejda förödelsen av världen ­ eller att reparera den förödelse vi redan åstadkommit. Vi har hällt ut våra gifter i världen som om den vore ett bottenlöst hål ­ och vi fortsätter att hälla ut våra gifter. Vi har slukat oersättliga resurser som om de aldrig kunde ta slut ­ och vi fortsätter att sluka dem. Det är svårt att föreställa sig hur världen ska kunna överleva ytterligare ett århundrade av detta missbruk, men ingen gör egentligen något åt saken. Det är ett problem som våra barn får lov att lösa, eller deras barn.

Det finns bara en sak som kan rädda oss. Det är att öka vårt herravälde över världen. Alla de här skadorna beror på vår erövring av världen, men vi måste  fortsätta  att erövra den tills vårt styre är fullkomligt. Då, när vi har fullständig kontroll, kommer allting att bli bra. Då har vi fusionskraft. Inga föroreningar.  Vi  kan   sätta   i   gång och  stänga av   regnet.  Vi  kan  odla   fram en   skäppa  vete  på   en kvadratcentimeter   jord.   Vi   gör   haven   till   jordbruk.   Vi   kan   styra   vädret   ­   inga   fler   orkaner   eller virvelvindar, ingen mer torka, ingen oväntad frost. Vi får molnen att släppa ifrån sig vattnet på land i stället för att helt meningslöst ösa ner det i haven. Alla planetens livsprocesser kommer att befinna sig där de hör hemma ­ där gudarna hade tänkt att de skulle vara ­ i våra händer. Och vi kommer att kunna hantera dem på samma sätt som en programmerare hanterar sin dator.

Så är läget just nu. Vi måste fortsätta vår erövring. Genom att fortsätta den kommer vi antingen att föröda   världen   eller   förvandla   den   till   ett   paradis   ­   till   det   paradis   den   var   tänkt   att   bli   under människans styre.

Om vi lyckas med det ­ om vi till sist lyckas göra oss till fullkomliga härskare över världen ­ då kan ingenting hejda oss. Då kommer vi att träda in i science fiction­tillvaron. Människan drar ut i rymden för att erövra och styra hela universum. Och kanske är det människans slutgiltiga öde: att erövra och styra hela universum. Så fantastisk är hon."

2

Till min förvåning plockade Ismael upp en gren från högen vid sin sida och viftade entusiastiskt åt mig med den. "Verkligen, det var utomordentligt", sa han och bet av de översta bladen.

"Men du inser naturligtvis att om du hade berättat den här delen av historien för hundra år sedan ­ kanske  rent  av  för  bara   femtio  år   sedan   ­   skulle  du bara  ha pratat  om det  paradis   som väntade. Föreställningen att människans erövring av världen kunde vara annat än välgörande skulle ha varit otänkbar för dig. Fram till de tre eller fyra senaste årtiondena hyste människorna i er kultur inte det minsta tvivel på att saker och ting bara skulle bli bättre och bättre och bättre i evighet. Man kunde helt  enkelt inte föreställa sig att det fanns något slut."

"Javisst, så är det.""Men du har hoppat över en del i berättelsen, och det är den vi behöver för att er kulturs förklaring 

av hur allting blev som det blev ska bli fullständig.""Vilken del är det?""Jag tror nog att du kan räkna ut det. Hittills har vi kommit fram till detta: Världen skapades för att  

människan skulle erövra och styra den, och under människans styre är det meningen att den ska bli ett  paradis. Det här måste uppenbarligen följas av ett 'men'. Det har alltid åtföljts av ett 'men'. Det beror på att Tagarna alltid har upplevt att världen var långt ifrån det paradis den var tänkt att vara."

"Det stämmer. Låt mig se... Så här då: Världen skapades för att människan skulle erövra och styra den, men hennes erövring visade sig vara mer förödande än man väntat sig."

"Du   hör   inte   på.   Ordet   'men'   ingick   i   berättelsen   långt   innan   er   erövring   började   bli   globalt förödande. Ordet 'men' fanns där för att förklara alla felen med ert paradis  ­  krig och brutalitet och fattigdom och orättvisor och förtryck och tyranni. Det finns där än i dag för att förklara svält och förtryck och kärnvapenspridning och föroreningar. Det användes för att förklara andra världskriget och om det behövs kommer det även att förklara tredje världskriget."

Jag stirrade tomt på honom."Det är vardagsmat. En tredjeklassare vet det.""Du har säkert rätt, men jag kan inte urskilja det.""Tänk efter. Vad var det som gick fel? Vad är det som alltid har gått fel? Under människans styre 

skulle ju världen ha blivit ett paradis, men...""Men människor sjabblade till det.""Självklart. Varför sjabblade de till det?""Varför?""Gjorde de det för att de inte ville ha ett paradis?""Nej. Det man brukar säga är att... de var tvungna att sjabbla till det. De ville göra världen till ett 

paradis, men eftersom de var människor måste de sjabbla till det.""Men varför? Varför var de tvungna att sjabbla till det för att de var människor?""Det   beror   på   att   det   är   något   i   grunden  fel  med   människor.   Någonting   som   ofrånkomligen 

motverkar paradiset. Någonting som gör människor dumma och destruktiva och giriga och kortsynta.""Naturligtvis. Det här vet alla i er kultur. Människan föddes för att göra världen till ett paradis, men 

tyvärr   föddes   hon   full   med   fel.  Därför  har   hennes  paradis   alltid   fördärvats   av   dumhet,   girighet, destruktivitet och kortsynthet."

"Så är det."

3

En plötslig eftertanke fick mig att ge honom en lång och tvivlande blick. "Menar du att den här förklaringen skulle vara oriktig?"

Ismael ruskade på huvudet. "Det är meningslöst att argumentera med mytologin. En gång i tiden trodde man i er kultur att människans hem var universums mittpunkt. Det var ju för människans skull som universum över huvud taget hade skapats, och därför var det rimligt att hennes hemvist skulle vara centrum. Kopernikus anhängare ifrågasatte aldrig den saken. De pekade inte på folk och sa: 'Du har fel'. De pekade i stället mot skyn och sa: 'Titta på vad som faktiskt finns!' 

"Jag förstår inte riktigt vart du vill komma." "Hur kunde Tagarna komma fram till att det är något grundläggande fel med människor? Vad hade 

de för bevis för det?""Jag vet inte.""Jag tror du gör dig dum med flit. De tittade på bevisen från människans historia." "Det är klart.""Och när började människans historia?" "Ja... för tre miljoner år sedan."Ismael   såg   på   mig   med   avsmak.   "De   där   tre   årmiljonerna   har   ju   först   nyligen   hängts   på 

mänsklighetens historia, det vet du mycket väl. Innan dess var det allmänt känt att mänsklighetens historia började när?"

"Javisst ja, för bara ett par tusen år sedan.""Naturligtvis. Bland människorna i er kultur antog man faktiskt att hela mänsklighetens historia var 

er historia. Ingen hade den minsta aning om att människans liv sträckte sig bortom er tid.""Så var det.""När människorna i er kultur kom fram till att det är något grundläggande fel på mänskligheten, 

vad hade de då för bevis?""De tittade på de bevis som de fann i sin egen historia.""Just det. De tittade på en halv procent av bevisen, hämtad från en enda kultur. Knappast ett rimligt 

urval att ha till grund för en så omfattande slutsats.""Nej.""Det är egentligen inget grundläggande fel på människor. Ska de gestalta en berättelse där de lever i 

harmoni med världen så lever de i harmoni med världen. Men ska de gestalta en berättelse där de står i  motsättning till världen, som ni gör, då lever de i motsättning till världen. Har de en berättelse där de är världens herrar då handlar de som om de var världens herrar. Och ska de gestalta en berättelse där världen är en fiende som ska besegras, då kommer de att besegra den som en fiende ­ och en dag kommer deras fiende ofrånkomligen att ligga blödande till döds vid deras fötter, precis som världen gör nu."

4

"För några dagar sedan", sa Ismael, "beskrev jag er förklaring på hur allting blev som det blev som en mosaik. Det vi hittills har tittat på är bara själva skissen till mosaiken ­ de grova dragen i bilden. Vi kommer inte att fylla ut skissen här. Det är något du lätt kan göra för dig själv när vi är färdiga." 

"Okej.""Men en viktig del av skissen måste ritas dit innan vi kan gå vidare... Ett av de mest framträdande 

dragen   i   Tagarnas   kultur   är   dess   passionerade   och   eviga   beroende   av   profeter.   Inflytandet   från 

människor som Moses, Buddha, Konfucius, Jesus och Mohammed i Tagarnas historia är helt enkelt enormt. Det här känner du förstås till."

"Javisst.""Vad som gör det så anmärkningsvärt är att något liknande absolut inte finns bland Lämnarna ­ 

såvida det inte uppkommer som reaktion på en förödande kontakt med Tagarnas kultur. På så sätt har Wovoka och Spökdansen eller John Frumm och Kargokulten i Söderhavet uppstått. Bortsett från dem finns det ingen som helst tradition där profeter framträder hos Lämnarna för att ordna upp deras liv eller ge dem nya lagar eller principer att leva efter."

"Jag hade en vag aning om det. Det kanske alla har. Jag tror det är... jag vet inte.""Fortsätt.""Jag tror att man i allmänhet tänker att vad sjutton, vem bryr sig om de där folken? Jag menar, det 

är inte konstigt att vildarna inte har några profeter. Gud var ju egentligen inte intresserad av människan förrän de där trevliga vita stenåldersbönderna dök upp."

"Ja, det är en god iakttagelse. Men vad jag vill peka på just nu är inte frånvaron av profeter hos Lämnarna, utan det oerhörda inflytande som profeter har hos Tagarna. Miljoner människor har varit beredda att försvara sitt val av profet med sina egna liv. Varför är de så viktiga?"

"Det är en riktigt bra fråga, men jag tror inte jag kan svara på den.""Visst, men tänk så här: Vad var det profeterna försökte åstadkomma? Vad var det de skulle göra?""Du sa det ju själv för en stund sedan. De kom för att ta oss i kragen och tala om för oss hur vi 

borde leva.""Värdefulla upplysningar. Uppenbarligen värda att dö för.""Uppenbarligen.""Men varför? Varför behöver ni ha profeter för att tala om för er hur ni ska leva? Varför behöver ni 

över huvud taget någon som kan tala om för er hur ni ska leva?""Åh. Okej, jag förstår vart du vill komma. Vi behöver ha profeter för att tala om hur vi ska leva, 

annars skulle vi inte veta det.""Naturligtvis. Frågor om hur vi ska leva blir alltid till religiösa frågor hos Tagarna ­ och de slutar 

alltid som gräl mellan profeterna. När till exempel abort blev tillåtet här i landet behandlades det till en början som en rent privat frågeställning. Men när folk började tänka på saken vände de sig till sina profeter, och snart hade det blivit ett religiöst gräl där båda sidor samlade präster till stöd. På samma sätt diskuterar man nu om man ska legalisera sådana droger som heroin och kokain på rent praktiska grunder ­ men om det någonsin blir en reell möjlighet kommer människor med ett visst sinnelag säkert att gå igenom skrifterna för att se vad deras profeter har att säga om saken."

"Javisst, så är det. Det är en så automatisk reaktion att människor tar den för given.""För en stund sedan sa du att ni behövde profeter som förklarade för er hur ni skulle leva, för 

annars kunde ni inte veta det. Hur kan det komma sig? Varför kan ni inte veta hur ni ska leva utan profeter?"

"Det är en bra fråga. Jag skulle tro att det beror på... Titta på abortfrågan. Vi kan diskutera om den i tusentals år,  men det kommer aldrig att   finnas ett tillräckligt kraftfullt  argument för  att  få  slut  på debatten eftersom varje argument har ett motargument. Därför är det omöjligt att veta vad vi ska göra. Det är därför vi behöver profeter. Profeten vet."

"Ja, så är det nog. Men frågan kvarstår: Varför vet inte ni?""Jag tror att frågan kvarstår därför att jag inte kan besvara den.""Ni vet hur man klyver atomer, hur man skickar människor till månen, hur man manipulerar gener ­ 

men ni vet inte hur människor borde leva.""Det stämmer.""Hur kan det komma sig? Vad har Mor Kultur att säga om den saken?""Aha", sa jag och blundade. Efter en stund sa jag: "Mor Kultur säger att man kan ha säker kunskap 

om saker som atomer och rymdfärder och gener, men det finns absolut ingen säker kunskap om hur människor borde leva. Det finns bara inte och det är därför vi inte har det."

"Jag förstår. När du nu har lyssnat på Mor Kultur, vad säger du om saken?""I det här fallet skulle jag nog hålla med. Säker kunskap om hur människor borde leva finns bara 

inte.""Det bästa ni kan göra är med andra ord  ­  eftersom det 'bara inte' finns ­  att rådfråga insidan av 

skallen. Det är vad man gör i debatten om legalisering av olika droger. Båda sidor lägger fram sina argument för vad som är förnuftigt, och vilket val man än gör så vet man inte om man har gjort rätt."

"Precis så är det. Det är inte en fråga om att ta reda på vad som borde göras, eftersom det inte går att ta reda på. Det blir bara en fråga om att rösta."

"Du är verkligen helt säker på det här. Det finns helt enkelt inget sätt att få säker kunskap om hur människor borde leva."

"Fullkomligt säker.""Hur har du kunnat bli så övertygad?""Jag vet inte. Säker kunskap om hur man ska leva är... inte åtkomlig med de metoder vi använder 

för att få säker kunskap. Som jag sa, det finns bara inte.""Har någon av er någonsin sett efter?"Jag fnissade."Har någon någonsin sagt: 'Jaha, nu har vi säker kunskap om alla de här andra sakerna  ­  om vi 

skulle ta och se efter om man kan hitta sådan kunskap om hur man ska leva?' Har någon någonsin gjort det?"

"Det tvivlar jag på.""Verkar det inte konstigt? Med tanke på att det här är det allra viktigaste problem som människan 

har ­ som hon någonsin haft ­ borde det väl finnas en hel vetenskapsgren som ägnar sig åt just det. I stället visar det sig att inte en enda av er har någonsin undrat om det ens finns någon sådan kunskap att  få."

"Vi vet att den inte finns." "Innan ni sett efter, menar du." "Precis.""Inte något särskilt vetenskapligt tillvägagångssätt för ett så vetenskapligt folk." "Det är sant."

5

"Nu  vet   vi   två   ytterligt   viktiga   saker   om  människor",   sa   Ismael,   "åtminstone   enligt   Tagarnas mytologi. För det första att det är något i grunden fel på dem, och för det andra att de inte har någon säker kunskap om hur de borde leva ­ och att de aldrig kommer att få det. Det verkar som om det finns något samband mellan de där två sakerna."

"Javisst. Om människor visste hur de borde leva skulle de kunna ta hand om det som är fel med människans natur. Jag menar, att veta hur man ska leva måste ju också innebära att veta hur man ska 

leva med alla de här felen. Om det inte gjorde det skulle det ju inte vara den riktiga kunskapen, om du förstår vad jag menar."

"Jag tror det. Vad du egentligen säger är att om ni visste hur ni skulle leva skulle människans fel  kunna kontrolleras. Om ni visste hur ni skulle leva, skulle ni inte hålla på att förstöra världen. Kanske är de här båda sakerna i själva verket en och samma sak. Kanske är det just detta som är felet på  människan: att hon inte vet hur hon borde leva."

"Ja, det ligger något i det."

6

"Nu har vi fått ihop alla de viktigaste delarna av er kulturs förklaring på  hur allting blev som det  blev. Människan fick världen för att göra den till ett paradis, men hon sjabblar hela tiden till det för sig eftersom hon har ett grundläggande fel. Hon skulle kanske kunna göra något åt saken om hon visste hur hon borde leva, men det gör hon inte ­ och kommer aldrig att göra det, eftersom det inte går att få kunskap om den saken. Hur mycket människan än anstränger sig för att göra världen till ett paradis kommer hon förmodligen bara att fortsätta att sjabbla till det för sig." 

"Ja, så verkar det se ut.""Det är en sorglig berättelse ni har, en berättelse om hopplöshet och meningslöshet, en berättelse 

där det bokstavligen  inte går att göra något.  Det är fel på  människan och därför fortsätter hon att förstöra vad som egentligen skulle bli ett paradis, och det finns inget att göra åt saken. Ni vet inte hur ni ska leva för att sluta förstöra paradiset, och det finns inget att göra åt saken. Där befinner ni er alltså, huvudstupa på väg mot katastrofen, och det enda ni kan göra är att se på."

"Ja, så tycks det faktiskt vara.""När ni inte har något annat än den där sorgliga berättelsen att gestalta är det inte särskilt konstigt 

att så många av er tillbringar dagarna bedövade av knark eller sprit eller TV. Det är inte konstigt att så  många av er blir galna eller tar livet av sig.

"Det stämmer. Men finns det någon annan?""Någon annan vada?""Någon annan berättelse att delta i.""Ja. Det finns en annan berättelse att vara med i, men Tagarna gör sannerligen sitt bästa för att 

utplåna den tillsammans med allt annat."

7

"Har du ofta varit på sightseeing på dina resor?" Jag blinkade enfaldigt. "Sightseeing?" "Har du ansträngt dig för att titta på traktens sevärdheter?""Ja, det tror jag väl. Ibland.""Jag  är   säker  på   att  du har  märkt  att  det  bara  är   turister   som  tittar  på   traktens  sevärdheter.   I 

praktiken är sevärdheterna osynliga för lokalbefolkningen, eftersom de syns där hela tiden.""Ja, visst är det så.""Det är vad vi hittills har gjort på vår resa. Vi har gått omkring i er kulturs hemtrakter och tittat på 

sevärdheter som lokalbefolkningen aldrig ser. En besökare från en annan planet skulle tycka att de var 

anmärkningsvärda, rent av enastående, men i er kultur tar man dem för givna och lägger inte ens märke till dem."

"Det stämmer. Du måste hålla fast mitt huvud mellan händerna och vrida det åt ett visst håll och säga: 'Ser du inte det där?' Och jag skulle säga: 'Ser vadå? Där finns inget att se.'"

"I dag har vi ägnat mycket tid åt att titta på ett av era mest imponerande monument ­ ett axiom som säger att det inte finns något sätt att få säker kunskap om hur människor borde leva. Mor Kultur ber er acceptera detta som det är, utan bevis, eftersom det är obevisbart till sin natur."

"Det stämmer.""Den slutsats som ni drar från detta axiom är...?" "Att det därför inte är någon idé att söka efter sådan kunskap.""Just det. Enligt era kartor sammanfaller tankens värld med er kultur. Den slutar vid gränsen för er 

kultur, och om ni beger er utanför den gränsen ramlar ni helt enkelt av världens kant. Förstår du vad jag menar?"

"Jag tror det.""I morgon ska vi ta mod till oss och gå över gränsen. Som du kommer att få se ramlar vi inte över  

kanten på världen. Vi kommer att hamna i ett nytt territorium, ett territorium som aldrig utforskats i er kultur eftersom era kartor säger att det inte finns där ­ att det faktiskt inte kan finnas där."

Sex"Och hur känner vi oss i dag?" frågade Ismael. "Svettig om händerna? Pickar lilla hjärtat?"Jag såg fundersamt på honom genom glaset som skilde oss åt. Den här ironiska lekfullheten var 

något nytt, och jag var inte säker på att jag gillade det. Jag frestades att påminna honom om att han var en gorilla för Guds skull, men jag lät bli och muttrade:

"Relativt lugn, än så länge.""Bra. Du är med andra ord lik den som världens onda slag och stötar gjort så vred att han intet skyr 

att göra världen spe, för att tala med Shakespeare.""Exakt.""Då kan vi börja. Vi står inför en mur vid tänkandets gräns i er kultur. I går kallade jag den för ett 

monument, men jag tror inte någonting hindrar en mur från att också vara ett monument. Den här muren är i alla händelser ett axiom som säger att säker kunskap om hur människor ska leva inte står att finna. Jag förkastar detta axiom och klättrar över muren. Vi behöver inte profeter för att tala om för oss hur vi borde leva: vi kan ta reda på det själva genom att se efter vad som faktiskt finns."

Det fanns inget att svara på det, så jag ryckte bara på axlarna."Du är naturligtvis skeptisk. Enligt Tagarna kan man hitta mängder med användbar information i 

universum, men inte någon som handlar om hur människor borde leva. Genom att studera universum har ni lärt er att flyga, klyva atomer, skicka meddelanden till stjärnorna med ljusets hastighet och så vidare,   men   det   är   helt   omöjligt   att   studera   universum   för   att   få   den   mest   grundläggande   och nödvändiga kunskapen av dem alla: kunskapen om hur man bör leva."

"Det stämmer.""För ett århundrade sedan befann sig världens blivande flygare i exakt samma situation när det 

gällde konsten att flyga. Kan du förstå varför?""Nej, jag förstår inte vad flygarna har med saken att göra.""Det var ju inte alls säkert att den kunskap som dessa blivande flygare sökte efter verkligen fanns. 

En del sa att den bara inte fanns och därför  var det ingen idé  att söka efter den. Kan du urskilja likheten nu?"

"Ja, det tror jag.""Men  likheten  omfattar  mer  än  så.  Vid den här   tiden  fanns det  inte  någon enda kunskap  om 

flygning, ingen kunskap som kunde sägas vara säker. Alla hade sin egen teori. En kunde säga: 'Enda sättet att flyga är att härma fåglarna; man måste ha ett par flaxande vingar.' En annan kunde säga: 'Det räcker inte med ett par, man måste ha två.'  Och någon annan kunde säga: 'Struntprat.  Pappersplan flyger utan flaxande vingar; man behöver ett par styva vingar och en kraftkälla som skjuter en fram genom luften.' Och så vidare. De kunde argumentera om sina älsklingsidéer så mycket de hade lust, eftersom det inte fanns någon enda sak som var helt säker. Det enda de kunde göra var att gå vidare genom att pröva sig fram."

"Jaha...""Vad skulle de ha behövt för att gå vidare på ett effektivare sätt?""Ja, som du sa, de behövde förstås kunskap." "Men exakt vad för slags kunskap?" "Herregud... de behövde veta hur man skulle åstadkomma lyftkraft. De behövde veta att när luften 

passerar över ett bärplan...""Vad är det du försöker beskriva?""Jag försöker beskriva vad som händer när luft passerar över ett bärplan.""Du menar vad som alltid händer när luft passerar över ett bärplan?" "Just det.""Vad kallar man det? En utsaga som beskriver vad som alltid händer när vissa förutsättningar är 

uppfyllda." "En lag.""Javisst. De första flygarna kunde bara pröva sig fram för att komma någon vart, eftersom de inte 

kände till aerodynamikens lagar ­ de visste inte ens att det fanns lagar.""Okej, nu förstår jag vart du vill komma.""Människorna i er kultur befinner sig i samma situation när det gäller att lära sig hur man ska leva. 

De måste gå vidare genom att pröva sig fram, eftersom de inte känner till de relevanta lagarna ­ de vet inte ens att det finns lagar."

"Det håller jag med dem om", sa jag."Du är helt säker på att man inte kan upptäcka några lagar om hur människor borde leva.""Det stämmer. Naturligtvis finns det konstruerade lagar, som lagar mot knark, men de kan förändras 

genom omröstning. Du kan inte förändra aerodynamikens lagar genom omröstning ­ och det finns inga sådana lagar som gäller hur människor ska leva."

"Jag förstår. Det är vad Mor Kultur lär ut, och i det här fallet håller du med henne. Det går bra. Men du har åtminstone en tydlig bild av vad det är jag försöker åstadkomma: att påvisa en lag som du medger inte kan förändras genom omröstning."

"Okej. Jag är öppen för förslag, men jag kan inte föreställa mig att du på något vis skulle kunna åstadkomma det."

2

"Vad innebär tyngdlagen?" frågade Ismael, och överraskade mig återigen genom att till synes byta samtalsämne.

"Tyngdlagen? Ja, tyngdlagen innebär... att varje partikel i universum dras till varje annan partikel och att dragningskraften varierar med avståndet mellan dem."

"Och var kan man läsa den här formuleringen av lagen?""Vad menar du?""Man kom fram den till genom att undersöka vad?" "Ja... genom att undersöka materien, tror jag. Materiens beteende.""Man kom inte fram till den genom en noggrann studie av binas beteende?" "Nej.""Om man vill förstå binas vanor så studerar man bin, man studerar inte bergens uppkomst.""Det är klart.""Och om man har den märkliga föreställningen att det kan finnas lagar om hur man ska leva, var 

ska man leta efter dem?""Det vet jag inte." "Skulle man leta i skyn?" "Nej."

"Skulle man fördjupa sig i de subatomära partiklarnas värld?" "Nej.""Skulle man studera egenskaperna hos trä?" "Nej.""Kom med en riktigt vild gissning." "Antropologi.""Antropologi är ett forskningsområde, precis som fysik. Upptäckte Newton tyngdlagen genom att 

läsa en bok om fysik? Var det där lagen fanns beskriven?""Nej.""Var fanns den då?""I materien. I det materiella universum.""En gång till, då: Om det finns en lag som handlar om livet, var kan den finnas beskriven?""I människors beteende, antar jag.""Jag har en enastående nyhet åt dig: Människan år inte ensam på den här planeten. Hon ingår i ett 

kollektiv  som hon är   fullständigt  beroende av.  Har du någonsin haft  några misstankar  om att  det förhåller sig så?"

Det var första gången jag sett honom höja ena ögonbrynet."Du behöver inte vara sarkastisk", sa jag."Vad heter det här kollektivet där människan bara är en av medlemmarna?""Livets kollektiv.""Bravo. Verkar det rimligt att de lagar vi söker efter skulle kunna finnas i det kollektivet?" "Jag vet inte.""Vad säger Mor Kultur om saken?"Jag blundade och lyssnade en stund. "Mor Kultur säger att om det finns en sådan lag gäller den inte 

för oss." "Varför inte?""För att vi befinner oss så högt ovanför resten av kollektivet.""Jag förstår. Kan du komma på några andra lagar som inte gäller er därför att ni är människor?" "Hur menar du?""Jag menar att både kor och kackerlackor lyder under tyngdlagen. Gör inte ni det?" "Jo.""Är ni undantagna från aerodynamikens lagar?""Nejdå.""Genetikens?""Nej.""Termodynamikens?" "Nej.""Kan du komma på några naturlagar som inte gäller för människor?""Inte på rak arm.""Tala om det i så fall. Det vore verkligen en nyhet." "Okej.""Om det däremot råkar finnas en lag som styr beteendet i livets kollektiv, så skulle den inte gälla 

för människor." "Ja, det är vad Mor Kultur säger." 

"Vad säger du då?""Jag vet inte. Jag kan inte inse att en lag som gäller för sköldpaddor och fjärilar skulle vara särskilt 

relevant för oss. Jag förmodar att sköldpaddor och fjärilar lyder under den lag du talar om.""Javisst gör de det. Vad gäller relevansen så var väl aerodynamikens lagar inte alltid relevanta för 

er, eller hur?" "Nej.""När blev de relevanta?" "Tja... när vi ville flyga?""När man vill flyga blir aerodynamikens lagar relevanta." "Ja, så är det.""Och när man befinner sig på undergångens brant och vill leva en smula längre skulle man kunna 

tänka sig att de lagar som styr livet blir relevanta.""Jo, det skulle de nog kunna bli."

3

"Vad har tyngdlagen för effekter? Vad är tyngdlagen bra för?""Jag skulle vilja säga att tyngdlagen är det som organiserar saker och ting på makronivå. Det är den 

som håller ihop saker och ting ­ solsystemet, galaxen, universum."Ismael   nickade.   "Och   den   lag   vi   letar   efter   är   den   lag   som   håller   ihop   livets   kollektiv.   Den 

organiserar saker och ting på den biologiska nivån, på precis samma sätt som tyngdlagen organiserar saker och ting på makronivån."

"Jaha." Jag tror att Ismael märkte att det var något jag funderade över, eftersom han väntade på att jag skulle fortsätta. Det är svårt att tro att våra biologer inte skulle känna till den här lagen."

Rynkor av road förvåning visade sig i den blågrå huden i hans ansikte. "Tror du att Mor Kultur inte pratar med biologer?"

"Jo, det är klart.""Vad säger hon till dem då?""Att om det finns en sådan lag så gäller den inte för oss.""Naturligtvis.   Men   det   är   inget   riktigt   svar   på   din   fråga.   Era   biologer   blir   naturligtvis   inte 

överraskade av att   få  veta att  beteenden i  naturens kollektiv följer vissa mönster.  Tänk på  att  när Newton   formulerade   tyngdlagen   var   det   ingen   som   blev   förvånad.   Det   var   ingen   övermänsklig prestation att lägga märke till att föremål utan underlag faller mot jordens centrum. Det vet alla som är äldre än två år. Newtons prestation var inte att upptäcka tyngdlagens existens, det var att formulera det som en lag."

"Jag förstår.""På samma sätt kommer inget du får veta här om livet i kollektivet att förvåna någon, minst av alla 

naturvetenskapsmän eller biologer eller etologer. Min prestation, om jag lyckas, är att formulera det som en lag!"

"Okej. Jag fattar."

4

Skulle du vilja påstå att tyngdlagen handlar om flygning?"Jag   funderade en  stund på  det  och sa:  "Den handlar   inte  om  flygning,  men den är   förstås  av 

betydelse för flygning, eftersom den gäller för flygplan på samma sätt som för stenar. Den gör ingen skillnad mellan flygplan och stenar."

"Javisst, det var en bra formulering. Den lag vi söker efter fungerar ungefär på samma sätt när det gäller civilisationer. Den handlar inte om civilisationer, men den gäller för civilisationer på samma sätt som den gäller för fågelflockar eller rådjurshjordar. Den skiljer inte mellan mänskliga samhällen och bikupor. Den gäller för alla arter utan undantag. Det är en orsak till att den här lagen inte har blivit upptäckt i er kultur Enligt Tagarnas mytologi är människan per definition ett biologiskt undantag. Av alla miljoner arter är det bara en som är  slutprodukten.  Världen skapades inte för att  åstadkomma grodor  eller  vårtbitare  eller  hajar  eller  gräshoppor.  Den skapades   för  att  åstadkomma människan. Därför är människan ensam, unik och oändligt långt från allt det övriga." 

"Så är det."

5

De följande minuterna ägnade Ismael åt att stirra på en punkt ungefär en halvmeter framför sig, och jag började undra om han hade glömt bort mig. Sedan ruskade han på huvudet och kvicknade till. För första gången under vår bekantskap höll han något som liknade en mindre föreläsning.

"Gudarna har spelat Tagarna tre elaka spratt", sa han inledningsvis. "För det första satte de inte världen där Tagarna trodde att den hörde hemma, mitt i universum. De tyckte verkligen inte om att få veta det, men de vande sig vid det. Även om människans hem låg undangömd i utkanten kunde de ändå tro att hon var centralgestalten i skapelsedramat.

Gudarnas andra spratt var ännu elakare. Eftersom människan var skapelsens höjdpunkt, den varelse för   vars   skull   allt   annat   var   skapat,   borde   de   anständigtvis   ha   tillverkat   henne   på   ett   sätt   som motsvarade hennes värdighet och betydelse ­ i en avskild, särskild skapelseakt. I stället lät de henne utvecklas ur det gemensamma urslemmet, precis som fästingar och levermaskar. Det här  avskydde Tagarna att få veta, men de har börjat anpassa sig till det. Även om människan har utvecklats ur det gemensamma urslemmet är det alltjämt hennes gudomligt bestämda öde att styra världen, kanske rent av universum självt.

Men det sista av gudarnas spratt var det värsta av dem alla. Trots att Tagarna ännu inte vet om det, har gudarna inte undantagit  människan från den lag som styr maskar och fästingar och räkor och kaniner och mollusker och rådjur och lejon och maneter. De befriade henne lika lite från den lagen som de befriade henne från tyngdlagen, och det här kommer att bli det mest smärtsamma av alla de slag som drabbar Tagarna. Till gudarnas övriga spratt kunde de anpassa sig. Till det här är det omöjligt att anpassa sig."

Han satt stilla en stund, som ett berg av päls och kött, förmodligen för att låta sina ord göra verkan. Sedan fortsatte han. "Alla lagar har effekter, annars skulle man inte kunna urskilja att de är lagar. Effekterna av den lag vi söker efter är mycket enkla. Arter som lyder lagen får leva i evighet ­ så länge miljöns förutsättningar medger det. Jag hoppas att mänskligheten uppfattar det här som en god nyhet, ty   om   mänskligheten   lyder   lagen   kommer   den   också   att   få   leva   i   evighet   ­   eller   så   länge   som förutsättningarna medger det.

Men det är förstås inte den enda effekten av den här lagen. De arter som inte lyder lagen dör ut. Med   biologiska   tidsmått   sett   dör   de   ut   mycket   snabbt.   Och   det   är   en   mycket   dålig   nyhet   för 

människorna i er kultur ­ den sämsta de någonsin hört.""Jag hoppas", sa jag, "att du inte tror att något av det här visar mig var man ska leta efter den här 

lagen."Ismael funderade en stund och tog sedan en gren från högen vid sin sida, höll upp den så jag kunde 

se den och lät den sedan falla till golvet. "Det var den här effekten som Newton försökte förklara." Han visade med handen på världen utanför fönstret. "Det där är den effekt som jag försöker förklara. När man   tittar  ut   ser  man   en  värld   full   med  arter   som kommer   att   leva  i   evighet,   så   länge   miljöns förutsättningar medger det."

"Ja, det tror jag också. Men varför behöver det förklaras?"Ismael valde en annan gren från högen, höll upp den och lät den falla till golvet. "Varför behöver 

det här förklaras?""Jaha. Vad du menar är att det här fenomenet inte är resultatet av ingenting. Det är effekten av den 

här lagen. Det är en lag som verkar.""Just det. Det är en lag som verkar, och min uppgift är att visa dig hur den verkar. Just nu kan jag 

lättast   visa   dig   hur   den   fungerar   genom  att   jämföra   den   med   lagar   som   du   redan   känner   till   ­ tyngdlagen och aerodynamikens lagar."

"Okej."

6

"Du förstår ju att när vi sitter här bryter vi inte på något sätt mot tyngdlagen. Föremål utan underlag faller mot jordens centrum, och de ytor som vi sitter på är vårt underlag."

"Javisst.""Aerodynamikens lagar ger oss inte möjlighet att bryta mot tyngdlagen. Det tror jag nog att du 

förstår. De ger oss bara ett sätt att använda luften som underlag. En människa som sitter i ett flygplan är underkastad tyngdlagen på precis samma sätt som vi är det när vi sitter här. Men det är uppenbart att personen i flygplanet har en frihet som vi inte har: luftens frihet." 

"Just det.""Den   lag   vi   söker   efter   liknar   tyngdlagen:   det   går   inte   att   undkomma   den,   men   det   går   att 

åstadkomma en motsvarighet till flygning ­ en motsvarighet till luftens frihet. Det är med andra ord möjligt att skapa en civilisation som flyger."

Jag stirrade på honom en stund och sedan sa jag: "Okej.""Du minns hur Tagarna gick till väga för att åstadkomma flygförmåga. De började inte med insikter 

i  aerodynamikens  lagar.  De började   inte  med en   teori   som vilade på   forskning och välplanerade experiment. De byggde helt enkelt mackapärer, knuffade ut dem från en klippkant och hoppades på det bästa."

"Precis.""Nu skulle jag vilja att vi studerar ett av de här första försöken i detalj. Vi antar att det är ett försök 

som görs med en av de där fantastiska pedaldrivna mojängerna med flaxande vingar, som utgick från en felaktig föreställning om fåglarnas flykt."

"Bra.""När flygturen börjar är allting bra. Vår blivande flygare har knuffats ut från klippkanten och han 

trampar på och vingarna på hans flygplan flaxar frenetiskt. Han mår underbart, hänfört. Han upplever luftens frihet. Vad han däremot inte inser är att hans farkost är aerodynamiskt oförmögen att flyga. 

Den överensstämmer helt enkelt inte med de lagar som gör det möjligt att flyga ­ men han skulle skratta om du berättade det för honom. Han har aldrig hört talas om sådana lagar, känner inte till dem. Han skulle bara peka på sina flaxande vingar och säga: 'Titta! Precis som fåglarna!' Men vad han än tror så flyger han inte. Han är ett föremål utan underlag som faller mot jordens centrum. Han flyger inte, han befinner sig i fritt fall. Så långt kan du följa med?" 

"Jadå.""Lyckligtvis  ­  eller snarare olyckligtvis för vår flygare  ­  har han valt att starta sin farkost från en 

mycket hög klippa. Han kommer att hinna långt i tid och rum innan han får sina illusioner krossade. Där befinner han sig i fritt fall, han mår underbart och gratulerar sig själv till triumfen. Han påminner om mannen i den där roliga historien om en man som slår vad och hoppar ut från nittionde våningen. När han passerar tionde våningen säger han: 'Hittills har det gått bra!'

Från den här höjden kan vår flygare se flera kilometer åt alla håll, och han ser en sak som förbryllar honom: Dalens botten långt där nere är täckt med likadana farkoster som hans ­ de har inte störtat, de är helt enkelt övergivna. 'Varför', frågar han sig, ar inte de där flygmaskinerna i luften i stället för att stå där på marken? Vad är det för dårar som överger sina flygmaskiner när de skulle kunna njuta av luffens frihet?' Nåja, de egenartade beteendena hos mindre begåvade och jordbundna dödliga angår ju inte honom. Men när han tittade ner i dalen lade han också märke till något annat. Det verkar inte som om han behåller höjden. I själva verket tycks det som om jorden höjer sig mot honom. Nåja, han är inte särskilt oroad över det. Trots allt har ju hans flygtur varit en enastående framgång ända hittills och det finns ingen anledning till att den inte skulle fortsätta vara det. Han behöver bara trampa lite fortare, det är allt.

Hittills har det gått bra. Han sänder en road tanke till alla dem som förutskickade att hans flygtur skulle sluta med katastrof, brutna ben och döden. Här är han ju nu, han har kommit ända hit och han har inte ens fått ett blåmärke, än mindre brutit några ben. Men så tittar han ner igen, och det han ser gör honom verldigt bekymrad. Tyngdlagen hinner ikapp honom med en hastighet av  9,81  meter per sekund varje sekund  ­  allt snabbare. Marken rusar nu mot honom på  ett skrämmande sätt.  Han är bekymrad, men långt ifrån desperat. 'Min flygmaskin har tagit mig så här långt utan problem', intalar han sig, 'jag behöver bara fortsätta.' Alltså börjar han trampa allt vad han kan. Vilket förstås inte gör den   minsta   nytta,   eftersom  hans   farkost   helt   enkelt   inte   överensstämmer   med   de   aerodynamiska lagarna. Inte ens om han hade tusen mäns styrka i benen ­ eller tiotusen eller en miljon ­ skulle den där farkosten kunna flyga. Farkosten är dödsdömd ­ och det är även han om han inte överger den."

"Javisst, jag förstår vad du säger, men jag ser inte sambandet med det vi pratar om."Ismael nickade. "Sambandet ser ut så här. För tiotusen år sedan begav sig människorna i er kultur ut 

på en liknande flygtur: en civilisationens flygtur. Deras farkost var inte utformad efter någon särskild teori. Precis som vår tänkta flygare, hade de inte minsta aning om att det fanns en lag som måste åtlydas om en civilisation ska kunna flyga. De funderade inte ens på saken. De önskade sig luftens frihet, och därför kastade de sig ut i den första anordning de fick tag i: Tagarnas Åskvigg.

Till att börja med gick allting bra. Det gick i själva verket oerhört bra. Tagarna trampade på och vingarna på  deras farkost flaxade vackert.  De mådde härligt,  underbart.  De njöt  av  luftens  frihet: friheten från alla inskränkningar som binder och begränsar resten av livets kollektiv. Med friheten följde alla slags underverk ­ allt det du nämnde häromdagen: städer, teknik, läs­ och skrivkunnighet, matematik, vetenskap.

Deras flygtur skulle aldrig ta slut, den kunde bara bli härligare och härligare. De kunde ju inte veta, kunde inte ens ha gissat att de ­ i likhet med vår olyckliga flygare ­ befann sig i luften men att de inte 

flög. De befann sig i fritt fall, eftersom deras farkost helt enkelt inte överensstämde med de lagar som gör det möjligt att flyga. Men den stund de får sina illusioner krossade ligger långt in i framtiden, och därför trampar de på av hjärtans lust. Precis som vår flygare ser de konstiga saker medan de faller. De ser återstoderna av farkoster som påminner om deras ­ inte förstörda, bara övergivna ­ av Maya, av Hohokam, av Anasazi, av folket i Hopewell­kulten, för att bara nämna ett fåtal av dem som funnits i Nya världen. 'Varför', frågar de sig, 'befinner sig de där farkosterna på marken i stället för i luften? Varför skulle något folk föredra att stanna på marken när de kan njuta av luftens frihet, som vi?' Det är helt enkelt obegripligt, ett olösligt mysterium.

Men än sen, egendomligheterna hos dessa dårar är ointressanta för Tagarna. De trampar på och har det förträffligt. De tänker minsann inte överge sin farkost. De tänker njuta av luftens frihet i evighet. Men tyvärr finns det en lag som snart hinner ikapp dem. De vet inte ens om att det finns en sådan lag, men den  okunnigheten  skyddar  dem inte  mot   lagens  effekter.  Det  är  en   lika  oförsonlig   lag  som tyngdlagen, och den närmar sig dem på precis samma sätt som tyngdlagen närmade sig vår olyckliga flygare: med accelererande hastighet.

Vissa dystra  1800­talstänkare,   såsom Robert  Wallace och Thomas  Robert  Malthus,   tittade ner. Tusen år tidigare, kanske rent av femhundra år tidigare skulle de antagligen inte ha sett något. Men vad de nu ser skrämmer dem. Det ser ut som om marken rusar upp mot dem ­ som om de ska störta. De räknar efter lite och säger: 'Om vi fortsätter så här kommer vi att få stora problem inom en inte alltför avlägsen framtid.' De andra Tagarna rycker på axlarna åt deras förutsägelser. 'Vi har kommit så här otroligt långt och inte fått en enda skråma. Visst verkar det som om marken kommer upp mot oss, men det  betyder  bara   att   vi  måste  trampa  lite  mer.   Inget   att   oroa  sig   för.'  Men precis   i  enlighet  med förutsägelserna började hungersnöd snart bli en återkommande händelse i många delar av Åskviggen ­ och Tagarna måste trampa ännu fortare och effektivare än förut. Men det konstiga är att ju fortare och effektivare de  trampar, desto värre blir   förhållandena.  Peter Farb kallar det för  en paradox:  'Ökad produktion för att försörja en ökad befolkning leder till ännu större befolkningsökning.' 'Än sen', sa Tagarna.   'Vi   behöver   bara   avsätta   en   del   folk   för   att   trampa   fram   till   en   tillförlitlig   metod   för födelsekontroll. Sedan kommer Åskviggen att flyga i evighet.'

Men den sortens enkla svar räcker inte för att lugna folk i er kultur nuförtiden. Alla tittar ner och det är uppenbart att marken rusar upp mot er ­ och att den närmar sig med allt högre hastighet för varje år. Grundläggande ekologiska och globala system påverkas av Åskviggen och denna påverkan ökar i styrka för varje år. Grundläggande, oersättliga resurser slukas varje år ­ och de slukas allt girigare för varje år. Pessimisterna ­ eller de kanske är realister ­ tittar ner och säger: 'Tja, kraschen kanske ligger tjugo år framåt eller kanske rent av femtio år framåt. Den kan faktiskt komma när som helst. Ingen vet säkert.' Men det finns naturligtvis också optimister som säger: 'Vi måste lita på vår farkost. Den har ju trots allt fört oss så här långt i trygghet. Det är inte alls undergången som ligger framför oss, det är bara en liten kulle som vi kan ta oss förbi om vi bara trampar fortare. Sedan kommer vi att sväva ut i en underbar och evig framtid där Åskviggen för oss till stjärnorna och därefter kan vi erövra hela universum.'  Men farkosten kommer  inte att  kunna rädda er.  Tvärtom. Det  är  den som för  er  mot undergången. Fem miljarder av er som trampar på ­ eller tio miljarder eller tjugo miljarder ­ kan inte att få den att flyga. Den har befunnit sig i fritt fall ända från början och det fallet närmar sig nu sitt slut."

Äntligen   hade   jag   någonting   eget   att   tillägga.   "Det   värsta   med   allt   det   här",   sa   jag,   "är   att överlevarna, om det blir några, omedelbart kommer att göra alltihop en gång till, på precis samma sätt."

"Ja, jag tror nog att du har rätt.  Att  pröva sig fram är ingen dålig metod för att  lära sig bygga flygplan, men det kan vara rena katastrofen när man ska lära sig att bygga en civilisation."

Sju"Här har du en gåta att fundera på", sa Ismael. "Du befinner dig i ett avlägset land där du har 

hamnat   i   en   främmande   stad   som   är   isolerad   från   alla   andra.   Du   blir   genast   imponerad   av   de människor du möter där. De är vänliga, glada, friska, välmående, kraftfulla, fredliga och välutbildade, och de berättar att så har det varit så länge någon kan minnas. Du är förstås glad över att kunna göra ett avbrott i din resa här, och en familj erbjuder dig att få bo hos dem.

På kvällen bjuds du på en middag som smakar härligt, men obekant, så du frågar vad det är och de svarar: 'Det är ju B­kött, förstås. Det är det enda vi äter.' Du blir förstås förbryllad och frågar om de menar något sämre slags kött. De skrattar och tar dig med till fönstret. 'Där är några stycken B:n', säger de och pekar på grannarna i huset bredvid.

'Herregud!' utbrister du förfärat. 'Ni menar väl inte att ni äter människor!' De tittar förvånat på dig och säger: 'Vi äter B:n.''Så avskyvärt', svarar du. 'Är de alltså era slavar? Håller ni dem instängda?'Varför i hela friden skulle vi hålla dem instängda?' frågar dina värdar.'För att de inte ska rymma förstås!'Vid det här laget börjar dina värdar tycka att du är en smula konstig, och de förklarar att B:na aldrig 

skulle drömma om att rymma eftersom deras egen mat, A:na, bor på andra sidan gatan.Jag ska inte trötta dig med alla dina upprörda utrop och deras häpna förklaringar. Så småningom 

lyckas du pussla ihop hela det kusliga mönstret. A:na äts av B:na och B:na äts av C:na och C:na äts i sin tur av A:na. Det finns ingen hierarki mellan dessa matgrupper. C:na styr inte över B:na bara för att B:na är deras mat, eftersom de själva ju ändå är mat åt A:na. Det hela är ytterst demokratiskt och vänligt. Men för dig är det förstås ytterligt förfärligt, och du frågar dem hur de kan stå ut med att leva på det här laglösa sättet. Än en gång tittar de häpet på dig. 'Vad menar du med laglös?' undrar de. 'Vi har en lag och den följer vi utan undantag. Det är därför vi är så vänliga och glada och fredliga och allt annat som du tycker är så   trevligt här hos oss. Lagen är  själva grundvalen för vårt  framgångsrika levnadssätt och det har den varit ända från början.'

Nu kommer vi till den gåta jag nämnde förut. Utan att fråga dem, hur skulle du kunna få veta vad det är för en lag som de följer?"

Jag satt och funderade en stund. "Jag har ingen aning." "Tänk efter.""Jaa... uppenbarligen är lagen att A ska äta C och B ska äta A och C ska äta B."Ismael ruskade på huvudet. "Det är bara tycke och smak, det behövs ingen lag för det.""Då måste jag ha något mer att gå efter. Nu vet jag ju bara vad de tycker om för mat.""Det finns tre saker till som du vet. De har en lag, de följer den utan undantag och de har ett mycket 

framgångsrikt samhälle.""Det är fortfarande mycket oklart. Såvida det inte är något i stil med...'Ta't lugnt'.""Jag ber dig inte gissa vad det kan vara för lag. Jag ber dig räkna ut en metod för att upptäcka vad 

det är för lag."Jag   lutade  mig  bakåt   i   stolen,  knäppte  händerna  över  magen  och  stirrade   i   taket.  Efter  några 

minuter fick jag en idé. "Finns det något straff för att bryta mot lagen?""Döden."

"Då behöver jag bara vänta på en avrättning."Ismael log. "Fiffigt, men knappast någon vidare metod. Dessutom förbiser du att lagen följs utan 

undantag. Det har aldrig förekommit någon avrättning."Jag suckade och blundade. En stund senare sa jag: "Observation. Noggranna observationer under 

lång tid.""Nu börjar det likna något. Vad skulle du titta efter?""Vad de inte gjorde. Någonting som de aldrig gjorde.""Bra.  Men  hur   ska  du  kunna  bortse   från  sådant   som  inte  är   relevant?  Exempelvis  kanske du 

upptäcker att de aldrig sover stående på huvudet eller att de aldrig kastar stenar mot månen. Det kan finnas en miljon saker som de aldrig gör, men de behöver ju inte nödvändigtvis vara förbjudna av lagen."

"Det är sant. Hmm, få se... De har en lag, de följer den utan undantag, och enligt dem... jovisst. Enligt dem har de fått ett väl fungerande samhälle genom att följa den här lagen. Ska jag ta det också på allvar?"

"Javisst. Det ingår i hypotesen.""Då borde det undanröja flertalet irrelevanta fenomen. Att de inte sover stående på huvudet har 

inget att göra med att de har ett väl fungerande samhälle. Få se. I själva verket... vad jag egentligen skulle titta efter... jag skulle angripa problemet från två håll. Å ena sidan skulle jag fråga mig: 'Vad är det som gör att det här samhället fungerar?' Å andra sidan skulle jag fråga: "Vad är det de inte gör som får deras samhälle att fungera?'"

"Bravo. Eftersom du har räknat ut det här så elegant ska jag ge dig lite hjälp. Det blir trots allt en avrättning. För första gången i historien har någon brutit mot den lag som är grundvalen för deras samhälle. De är arga, förfärade och häpna. De fångar förbrytaren, hackar honom i småbitar och matar hundarna med honom. Det borde hjälpa dig att upptäcka vad det är för lag de har."

"Ja.""Jag ska spela rollen som din värd. Vi har just bevittnat avrättningen. Du kan få ställa frågor.""Okej. Vad gjorde den här figuren?""Han bröt mot lagen.""Ja, men exakt vad hade han gjort?"Ismael ryckte på axlarna. "Han följde inte lagen. Han gjorde saker som vi aldrig gör."Jag glodde surt på honom. "Det där är inte rättvist. Du svarar inte på mina frågor.""Jag kan tala om för dig, min unge vän, att hela den sorgliga historien är offentlig. Hans biografi,  

komplett in i minsta detalj, finns på biblioteket."Jag fnös."Hur tänker du nu använda den här biografin? Den visar inte hur han bröt mot lagen. Det är bara en 

fullständig redogörelse för hur han levde, och mycket av det måste förstås vara irrelevant.""Visst, men det ger mig i alla fall en ledtråd till. Nu har jag tre stycken: vad som får deras samhälle 

att fungera bra, vad de aldrig gör, och vad han gjorde som de aldrig gör."

2

"Mycket bra. Det är just de tre ledtrådar du har till den lag som vi söker efter. Livets kollektiv på den här planeten har fungerat utmärkt i tre miljarder år ­ har faktiskt fungerat utomordentligt. Det var detta kollektiv som Tagarna skräckslagna lämnade för att de ansåg att det var ett laglöst kaos med 

vildsint och skoningslös konkurrens, där alla varelser ständigt fruktar för sina liv. Men de av er art som verkligen lever i det här kollektivet håller inte med om det, och de vill hellre kämpa till döds än bli avskilda från det.

Det är i själva verket ett välordnat kollektiv. De gröna växterna är mat åt växtätarna som är mat åt rovdjuren, och några av dessa rovdjur är mat åt andra rovdjur. Vad som blir över är mat åt asätarna, vilka ger jorden tillbaka de näringsämnen som de gröna växterna behöver. Det är ett system som har fungerat förträffligt i miljarder år. Filmare tycker förstås om att visa bilder på blod och strid, men varenda naturvetare kan berätta att arterna inte på  något vis är i strid med varandra. Det är bara i Tagarnas   fantasier   som gasellen  och  lejonet  är   fiender.  Ett   lejon   som stöter  på   en  hjord  gaseller massakrerar dem inte, så som en fiende skulle gjort. Det dödar en, inte för att tillgodose sitt hat mot gasellerna, utan för att tillgodose sin mage. Och när den väl gjort det är gasellerna helt nöjda med att gå och beta runt omkring lejonet.

Allt det här beror på att det finns en lag som utan undantag följs i det här kollektivet, och utan den lagen skulle kollektivet verkligen befinna sig i kaos och skulle mycket snabbt upplösas och försvinna. Människans egen existens härrör från just den lagen. Om arterna i hennes omgivning inte hade följt den, skulle hon varken ha kunnat uppstå eller överleva.

Det är  en  lag som inte bara skyddar kollektivet som helhet,  utan också  arter och till  och med individer inom kollektivet. Förstår du?"

"Jag förstår ju vad du säger, men jag har ingen aning om vad det är för en lag.""Jag pekar på dess effekter." "Äh. Jaha.""Det är den fridskapande lagen, den lag som hindrar kollektivet från att bli det ylande kaos som 

Tagarna inbillar sig att det är. Det är en lag som främjar allas liv ­ liv för gräsen, liv för gräshoppan som lever av gräsen, liv för vakteln som lever av gräshoppan, liv för räven som lever av vakteln, liv för kråkorna som lever av den döda räven.

Kvastfeningarna   som   nosade   på   kontinenternas   stränder   uppstod   därför   att   hundra   miljoner generationer av liv före dem hade följt den här lagen, och några av dem blev amfibier genom att följa lagen. Några av amfibierna blev reptiler genom att följa lagen. Några av reptilerna blev fåglar och däggdjur genom att följa lagen. Några av däggdjuren blev primater genom att följa den här lagen. En gren av primaterna blev Australopithecus  genom att följa lagen.  Australopithecus  blev Homo habilis genom att följa lagen. Homo habilis blev Homo erectus genom att följa lagen. Homo erectus blev Homo sapiens genom att följa lagen. Homo sapiens blev Homo sapiens sapiens genom att följa den här lagen.

Men så för omkring tiotusen år sedan sa en gren av familjen Homo sapiens sapiens: 'Den här lagen gäller inte för människan. Gudarna hade aldrig tänkt att människan skulle vara bunden av den.' Och därför skapade de en civilisation som bryter mot den här lagen i alla avseenden, och efter femhundra generationer ­  ett ögonblick i biologins tidsskala ­  har denna gren av familjen Homo sapiens sapiens upptäckt att de fört hela världen till dödens rand. Och deras förklaring till detta missöde var... vad?" 

"Va?""Människan levde utan att skada den här planeten i cirka tre miljoner år, men Tagarna har fört hela 

världen till sammanbrottets gräns på bara femhundra generationer. Vad är deras förklaring till detta?""Jag förstår vad du menar. Deras förklaring är att det är något grundläggande fel med människan.""Inte  att  ni  Tagare skulle ha gjort  något  fel,  utan att  det är  något grundläggande fel  med den 

mänskliga naturen som sådan.""Just det."

"Hur uppfattar du den förklaringen nu?" "Jag börjar hysa vissa tvivel om den." "Bra."

3

"Vid den tidpunkt då Tagarna klampade in i Nya världen och började slå sönder allting höll de Lämnare som bodde där på att försöka hitta ett svar på den här frågan: 'Finns det något sätt att bli bofast och samtidigt följa den lag som vi har följt sedan tidens begynnelse?' Jag menar förstås inte att de medvetet hade formulerat den här frågan. De var inte mer medvetna om lagen än de första flygarna var medvetna om aerodynamikens lagar. Men de kämpade ändå med den: de byggde och övergav den ena civilisationsanordningen efter den andra, för att försöka hitta en som kunde flyga. När man går till väga på det här sättet tar det lång tid. Eftersom deras enda metod var pröva sig fram kunde det ha tagit dem ytterligare tiotusen år ­ eller kanske ytterligare femtiotusen år. De var uppenbarligen kloka nog att inse att de inte hade någon brådska. De var inte  tvungna  att bege sig upp i luften. Det kändes inte meningsfullt för dem att satsa på en civilisationsfarkost som uppenbarligen var på väg mot katastrofen, så som Tagarna har gjort."

Här hejdade sig Ismael, och när han inte fortsatte sa jag: "Och nu då?"Hans kinder rynkades i ett leende. "Nu går du härifrån och kommer tillbaka när du är beredd att  

tala om för mig vad det är för lag eller uppsättning lagar som har verkat i livets kollektiv ända från begynnelsen."

"Jag är inte säker på att jag är redo för det.""Det är vad vi har hållit på med hela den senaste veckan, om inte ända från början: att göra dig 

redo.""Men jag vet inte var jag ska börja.""Det vet du visst. Du har samma tre ledtrådar som när det gällde A, B och C. Den lag du söker efter 

har utan undantag åtlytts av livsgemenskapen i tre miljarder år." Han nickade mot världen utanför fönstret. "Och det är på detta sätt som allting blev som det blev.  Om denna lag inte hade åtlytts från begynnelsen   och   i   varje   generation   därefter   skulle   haven   vara   livlösa   öknar   och   landytan   skulle alltjämt vara damm som sveptes omkring av vinden. Alla de otaliga livsformer som du ser här uppstod genom att följa den här lagen, och genom att lagen åtföljdes uppstod också människan. Endast en gång under hela planetens historia har någon art försökt leva i motsättning till den lagen ­ och det var inte en hel art, det var bara ett folk, det som jag kallar Tagarna. För tiotusen år sedan sa detta folkslag: 'Nu räcker det. Människan är inte skapad för att följa denna lag' och började leva på ett sätt som bryter mot lagen   i   alla   avseenden.   Precis   allt   som  är   förbjudet   enligt   den   här   lagen   har   de   införlivat   i   sin civilisation som en grundläggande princip. Och nu, efter femhundra generationer, ska de få det straff som varje annan art måste få om den lever i motsättning till den här lagen."

Ismael slog ut med handen. "Det borde vara tillräcklig vägledning för dig."

4

Dörren stängdes bakom mig och där stod jag nu. Jag kunde inte gå tillbaka och jag ville inte gå hem, alltså stod jag bara där. Jag var helt tom i huvudet. Jag kände mig deprimerad. Utan någon rimlig 

anledning lyckades jag till och med känna mig avvisad.Där hemma hade allting samlats på hög. Jag låg efter med arbetet, och höll inte leveranstiderna. 

Dessutom hade Ismael nu gett mig ett uppdrag som jag inte kände någon entusiasm för. Det var dags att jag skärpte mig och tog mig själv på allvar, och därför gjorde jag något jag sällan gör: jag gick ut och tog en drink. Jag behövde prata med någon, och solodrinkare har det bra i det avseendet ­ de har alltid någon att prata med.

Alltså: vad låg bakom det obegripliga i att jag kände mig deprimerad och avvisad? Varför hade de känslorna dykt upp just den här dagen? Svaret var förstås att just den här dagen hade Ismael skickat iväg mig för att arbeta på egen hand. Han kunde ha besparat mig den undersökning som jag skulle genomföra, men han valde att inte göra det. Således: ett slags avvisande. Det var förstås barnsligt att uppfatta saken på det här viset, men jag har aldrig påstått att jag är perfekt.

Men det handlade också om något mer, eftersom jag fortfarande kände mig deprimerad. En andra whisky hjälpte mig att inse också det: jag gjorde framsteg. Just det. Det var det som gjorde att jag kände mig deprimerad.

Ismael hade en läroplan. Självklart, varför skulle han inte ha det? Han hade utarbetat sin läroplan under flera år, och han hade arbetat med den ena eleven efter den andra. Verkar ju vettigt. Man måste ha en plan. Man börjar här, går till den här punkten, går vidare till nästa och nästa och nästa och sedan, voilá! En vacker dag är man klar. Tack för din medverkan, ha ett bra liv och stäng dörren efter dig när du går.

Hur långt hade jag kommit just nu? Halvvägs? En tredjedel av vägen? En fjärdedel? Hur som helst innebar varje framsteg att jag kom ett steg närmare den dag då jag skulle lämna Ismaels liv.

Vilket kunde vara det lämpligaste otrevliga ordet för att beskriva den här situationen? Själviskhet? Ägandekänslor? Retlighet? Vad det än är står jag för det utan att be om ursäkt.

Jag måste inse sanningen: jag ville inte bara ha en lärare ­ jag ville ha en lärare för hela livet.

ÅttaSökandet efter den här lagen tog mig fyra dagar.En dag ägnade jag åt att intala mig att jag inte kunde göra det, två dagar gick åt till att göra det, och 

en dag använde jag för att bli säker på att jag verkligen hade klarat av det. Den femte dagen gick jag tillbaka. På väg till Ismaels kontor repeterade jag i tankarna vad jag skulle säga, nämligen: "Jag tror jag förstår varför du ville att jag skulle göra det själv."

Jag vaknade upp ur mina tankar och kände mig för ett ögonblick förvirrad. Jag hade glömt vad som väntade mig där: ett tomt rum, en ensam stol, en glasskiva med ett par glödande ögon där bakom.

Jag darrade fram ett fånigt hej i tomma luften.Då gjorde Ismael något han aldrig gjort förut. Till hälsning drog han upp överläppen och lät mig se 

en rad gyllengula tänder, lika kraftiga som armbågar.Jag skyndade till min stol och väntade som en skolpojke på hans nickning."Jag tror jag förstår varför du ville att jag skulle göra det själv", sa jag. "Om du hade gjort arbetet åt  

mig och pekat ut vad det är som Tagarna gör som aldrig görs i naturens kollektiv skulle jag ha sagt: 'Javisst, än sen, vad är det med det?'"

Ismael fnös. "Det självklara kan stundom vara upplysande när man upptäcker det på ett ovanligt sätt."

"Det är du verkligen duktig på." "Nog med småprat nu, fortsätt.""Okej.  Såvitt   jag förstår   finns det fyra saker som Tagarna gör  och som aldrig görs i   resten av 

kollektivet,  och alla sakerna är  grundläggande för  deras civilisation.  För  det första utrotar de sina konkurrenter, något som aldrig förekommer i naturen. I naturen försvarar djur sina territorier och sina byten, och de kan invadera sina konkurrenters revir och ta deras byten. En del arter räknar rent av sina konkurrenter till sitt byte, men de jagar aldrig konkurrenter bara för att döda dem, så som uppfödare och bönder gör med vargar och rävar och kråkor. Det de jagar, det äter de."

Ismael nickade. "Det är helt riktigt, men det bör också påpekas att djur kan döda i självförsvar, även när de bara känner sig hotade. Exempelvis kan babianer angripa en leopard som inte har angripit dem. Det man måste inse är dock att även om babianer ger sig ut för att söka efter föda, ger de sig aldrig ut för att söka efter leoparder."

"Nu förstår jag inte riktigt vad du menar.""Jag menar att har babianerna ingen mat så organiserar de sig för att hitta något att äta, men har de 

ingen leopard organiserar de sig aldrig för att hitta en leopard. Det är med andra ord som du säger: när djuren jagar ­ också så pass aggressiva djur som babianer ­ är det för att få mat, inte för att utrota  konkurrenter eller ens djur som jagar dem själva."

"Ja, nu förstår jag.""Hur kan du vara så säker på att den här lagen åtlyds utan undantag? Jag menar, bortsett från att 

man faktiskt aldrig observerar konkurrenter som utrotar varandra i det som du kallar naturen.""Om lagen inte åtlyddes utan undantag skulle, som du säger, saker och ting inte se ut som de gör. 

Om konkurrenterna  jagade varandra bara  för  att   ta  livet av varandra skulle det  inte  finnas  några konkurrenter. Det skulle bara finnas en art på varje konkurrensnivå: den starkaste."

"Fortsätt.""För det andra utrotar Tagarna systematiskt sina konkurrenters föda för att skapa plats för sin egen. 

Ingenting liknande förekommer i naturens kollektiv. Där är regeln att man tar vad man behöver och lämnar resten."

Ismael nickade."För det tredje begränsar Tagarna tillgången på föda för sina konkurrenter. I naturen är regeln att 

man kan hindra konkurrenterna från att komma åt det man själv äter, men man hindrar dem inte från att äta över huvud taget. Man kan med andra ord säga: 'Den här gasellen är min', men man kan inte säga: 'Alla gaseller är mina.' Lejonet försvarar sitt byte som om det var en ägodel, men det försvarar inte hela hjorden som sin ägodel."

"Jovisst, det stämmer. Men anta att man själv födde upp en hjord ända från början, så att säga. Skulle man kunna försvara den som en ägodel?"

"Jag vet inte. Jag skulle tro det, så länge man inte hade som princip att alla hjordar i hela världen var ens egna."

"Hur är det då med att hindra konkurrenter från att ta för sig av det man odlar?"Jaa... Vår princip är så här: Varenda kvadratmeter av den här planeten tillhör oss, och om vi odlar 

upp alltihop är det ju otur för våra konkurrenter eftersom de måste dö ut. Vår Princip är att beröva våra konkurrenter  all föda i hela världen,  och det är uppenbarligen något som inga andra arter gör." Bin hindrar dig från att komma åt honungen som de har i kupan, men de hindrar dig inte från att komma åt äpplena." 

"Just det.""Bra. Sedan säger du att det finns en fjärde sak som Tagarna gör och som aldrig görs i naturen, som 

du kallar det.""Ja. I naturen dödar lejonet en gasell och äter upp den. Den dödar inte ytterligare en gasell för att ha 

till nästa dag. Rådjuren äter gräset som växer. Det slår inte gräset för att spara det till vintern. Men det är vad Tagarna gör."

"Du verkar inte lika säker på den här punkten.""Nej, jag är mindre säker. Det finns arter som lagrar mat, precis som bina, men de flesta gör det 

inte.""I det här fallet har du förbisett det självklara. Alla levande varelser lagrar mat. De flesta gör det 

helt enkelt i sina kroppar, så som lejon och rådjur och människor gör. För andra är det olämpligt för deras anpassningsnivå, så de måste lagra mat utanför kroppen också."

"Jag förstår.""Det finns inget förbud mot att lagra mat i sig. Det vore omöjligt, eftersom det är lagringen som får 

hela systemet att fungera; växterna lagrar mat åt växtätarna, växtätarna lagrar mat åt rovdjuren och så vidare."

"Javisst, ja, det tänkte jag inte på.""Finns det något annat som Tagarna gör som aldrig görs i resten av livets kollektiv?""Inte som jag kan se. Inget som tycks vara relevant för att få kollektivet att fungera."

2

"Den lag som du så  utomordentligt har beskrivit  definierar gränserna för konkurrensen i  livets kollektiv. Man får konkurrera så mycket ens förmåga medger, men man får inte jaga sina konkurrenter, förstöra deras mat eller hindra dem från att få tag i mat. Man får med andra ord konkurrera, men man får inte föra krig."

"Just precis. Som du sa, är det en fredsfrämjande lag.""Och vad får lagen för effekter? Vad åstadkommer den?""Jaa... den skapar ordning.""Javisst,  men  just nu är   jag ute  efter  något annat.  Vad skulle ha hänt om den här   lagen hade 

förkastats för tio miljoner år sedan? Hur skulle kollektivet se ut då?""Återigen måste jag säga att det skulle bara ha funnits en livsform på varje konkurrensnivå. Om 

alla som konkurrerade om gräsen hade fört krig mot varandra i tio miljoner år förmodar jag att en överlägsen segrare borde ha framträtt vid det här laget. Kanske skulle det finnas en vinnare bland insekterna, en bland fåglarna, en bland reptilerna och så vidare. Likadant skulle det vara på alla andra nivåer."

"Alltså åstadkommer lagen vad?""Jaa... fred.""Tänk efter. Vad är det för skillnad mellan det kollektiv som du just beskrev och det kollektiv vi har 

nu?"Jag tror att det kollektiv jag beskrev bara skulle bestå av några dussin eller kanske några hundra 

olika arter. Det kollektiv vi har nu består av miljoner arter.""Alltså främjar lagen vad?""Mångfald.""Javisst. Vad är det för bra med mångfald?""Jag vet inte. Det är förstås mycket... intressantare.""Vad är det för fel med ett globalt kollektiv som inte består av något annat än gräs, gaseller och 

lejon? Eller ett globalt kollektiv som inte består av något annat än ris och människor?"Jag stirrade framför mig en stund. "Jag skulle tro att ett sådant kollektiv skulle vara ekologiskt 

ömtåligt. Det skulle vara oerhört sårbart. Minsta förändring av rådande förhållanden skulle få alltihop att kollapsa."

Ismael nickade. "Mångfald är en överlevnadsfaktor  för kollektivet som sådant.  Ett kollektiv med hundra miljoner arter kan överleva nästan vad som helst utom en total global katastrof. Bland dessa hundra miljoner finns det hundratusentals arter som kan överleva en global temperatursänkning med tjugo grader ­ vilket skulle vara betydligt mer förödande än det låter. Bland dessa hundra miljoner arter finns det hundratusentals som skulle överleva en global temperaturhöjning med tjugo grader. Men   ett   kollektiv   med   bara   några   hundra   arter   eller   tusen   arter   har   praktiskt   taget   inget överlevnadsvärde alls."

"Det stämmer. Och det är just mångfalden som angrips nu. Varje dag försvinner ett dussintal arter som en direkt följd av Tagarnas sätt att konkurrera utanför lagen."

"Nu när du vet att det finns en lag för det hela, gör det att du betraktar vad som pågår på något  annat sätt?"

"Ja. Jag betraktar inte längre det vi gör som ett misstag. Vi ödelägger inte världen för att vi är klumpiga. Vi ödelägger världen för att vi, bokstavligen och avsiktligen, ligger i krig med den."

3

"Som du konstaterade skulle   livets kollektiv  förödas om alla  arter  undantog sig själva  från de konkurrensregler som den här lagen fastställer. Men vad skulle hända om bara en art gjorde undantag för sin egen del?" 

"Du menar förutom människan?""Just det. Den måste naturligtvis ha en nästan mänsklig slughet och beslutsamhet. Tänk dig att du 

är en hyena. Varför skulle ni dela byte med de där lata och dryga lejonen? Det händer gång på gång: ni dödar en zebra och så kommer det ett lejon som kör bort er och tar för sig medan ni sitter runt omkring och väntar på resterna. Är det rättvist?"

"Jag trodde det var tvärtom ­ att lejonen dödade medan hyenorna var tjuvarna.""Lejon fäller förstås sitt eget byte, men de har absolut inget emot att lägga beslag på någon annans 

om de kan.""Jaha.""Nu är ni alltså trötta på dem. Vad tänker ni göra åt saken?""Utrota lejonen.""Vad får det för effekt?""Jaa... inget mer bråk.""Vad levde lejonen på?""Gaseller, zebror, bytesdjur.""Nu är lejonen borta. Hur påverkar det er?""Jag förstår vad du menar, nu har vi fler bytesdjur." "Och när ni får fler bytesdjur?" Jag stirrade tomt på honom."Okej. Jag utgick från att du kunde ekologins ABC. I naturens kollektiv är det så att när tillgången 

på föda ökar för en grupp så ökar gruppen i storlek. När gruppen ökar minskar tillgången på föda, och när tillgången på föda minskar så minskar gruppens storlek. Det här samspelet mellan tillgång på föda och gruppstorlek är det som håller allting i balans." 

"Jag visste det faktiskt. Jag tänkte bara inte." "Tja", sa Ismael med häpen min, "tänk då." Jag skrattade. "Alltså, när lejonen är borta finns det mer mat åt hyenorna och vår grupp ökar. Den 

ökar ända tills det börjar bli ont om byte, och då börjar den krympa.""Det skulle den göra under vanliga förhållanden, men nu har ni ändrat på förhållandena. Ni har 

bestämt att lagen om begränsad konkurrens inte gäller för hyenor.""Just det. Alltså slår vi ihjäl våra andra konkurrenter." "Låt mig inte dra det ur dig ett ord i taget. Jag vill att du berättar hela historien.""Okej. Få se nu. Sedan vi slagit ihjäl alla som konkurrerar om bytesdjuren... växer vår befolkning 

tills det börjar bli ont om bytesdjur. Nu finns det inte fler konkurrenter att slå ihjäl, och därför måste vi öka bytesdjurens antal... Jag har svårt att tänka mig att hyenor skulle börja med boskapsskötsel."

"Ni   har   slagit   ihjäl   konkurrenterna   om   födan,   men   era   bytesdjur   har   också   konkurrenter   ­ konkurrenter om gräset. De är era konkurrenter i nästa led. Döda dem så blir det mer gräs för era bytesdjur."

"Javisst. Mer gräs för bytesdjuren innebär fler bytesdjur, fler bytesdjur innebär fler hyenor, fler hyenor innebär... Finns det något kvar att döda?"

Ismael lyfte bara ena ögonbrynet mot mig. "Det finns inget mer att döda." "Tänk efter."Jag tänkte. "Okej. Vi har dödat våra omedelbara konkurrenter och våra konkurrenter i nästa led. Nu 

kan vi döda våra konkurrenter i andra led ­ växter som konkurrerar med gräsen om utrymme och 

solljus.""Just det. Då kommer det att finnas mer gräs för era bytesdjur och fler bytesdjur för er.""Märkligt... Det här anses nästan som ett heligt verk bland bönder och uppfödare. Döda allt som du 

inte kan äta. Döda allt som äter det du äter. Döda allting som inte ger näring till det du äter.""Det är ett heligt verk i Tagarnas kultur. Ju fler konkurrenter du undanröjer, desto fler människor 

kan du sätta till världen ­ och det är i stort sett det heligaste verk som finns. När man väl har ställt sig själv utanför lagen om begränsad konkurrens blir allting i hela världen till en fiende som måste utrotas, allting utom ens egen föda och födan för ens egen föda."

4

"Att en art undantar sig själv från lagen får, som du ser, i sista hand samma effekt som att alla arter gör undantag för sig själva. Det slutar med ett kollektiv där mångfalden i ökande takt ödeläggs för att främja en enda arts expansion."

"Just det. Då hamnar man där Tagarna har hamnat ­ man undanröjer hela tiden konkurrenter, ökar hela tiden tillgången på föda och grubblar hela tiden över vad man ska göra åt befolkningsexplosionen. Hur var det du formulerade det häromdagen? Något om att öka tillgången på  föda för att föda en växande befolkning."

"'Ökad produktion för att  försörja en ökad befolkning leder till  ännu större befolkningsökning.' Peter Farb skrev det i boken Humankind."

"Du sa att det var en paradox.""Nej, han sa att det var en paradox.""Varför det?"Ismael ryckte på axlarna. "Jag är säker på att han vet att varje art i naturen alltid växer i samma 

mån som tillgången på föda växer. Men som du vet säger Mor Kultur att en sådan lag inte gäller för människan."

"Det är sant."

5

"Det är en sak jag undrar", sa jag. "När vi har gått igenom allt det här har jag funderat på  om jordbruket i sig strider mot den här lagen. Jag menar, det verkar som om det definitionsmässigt strider mot lagen."

"Det   gör   det   ­   om   man   inte   har   någon   annan   definition   än   Tagarnas.   Men   det   finns   andra definitioner. Jordbruk måste inte vara ett krig mot allt liv som inte understöder ens egen tillväxt."

"Jag   tror  att  det   ser  ut   som ett  problem för  mig,   eftersom det  biologiska kollektivet   ju  är   en ekonomi, inte sant? Jag menar, om man börjar plocka åt sig mer för sin egen del, måste det ju bli mindre för någon annan, för något annat. Är det inte så?"

"Jovisst. Men vad är det för mening med att ta mer för sin egen del? Varför skulle man göra det?""Ja, men det är väl grunden för att vara bofast? Man kan inte bli bofast om man inte har jordbruk.""Är du säker på att det är vad ni vill?" "Vad skulle vi annars vilja?""Vill ni öka i tillväxt tills ni kan erövra hela världen och odla upp varenda kvadratmeter och tvinga 

alla levande varelser att bli jordbrukare?""Nej.""Du   vet   ju   att   det   är   vad   Tagarna   har   gjort   ­   och   fortfarande   gör.   Det   är   det   som   deras 

jordbrukssystem är avsett att främja: inte bara bosättning ­ tillväxt. Obegränsad tillväxt.""Javisst. Men jag vill bara bli bofast.""Då behöver du inte ställa till med krig.""Men problemet kvarstår. Om jag ska kunna bli bofast måste jag ha mer än jag hade förut, och detta 

mer måste ju komma någonstans ifrån.""Javisst är det så, och jag förstår ditt problem. För det första är bosättning verkligen inte något unikt 

för människan. På rak arm kan jag inte komma på någon art som är  fullkomligt nomadiserande. Det finns alltid ett territorium, ett revir, en yngelplats, ett bo, ett näste, en kula, en lya, en håla, ett gryt. Det finns varierande grad av bosättning bland djuren och även bland människor. Inte ens jägare­samlare är fullständiga nomader, och det finns stadier mellan dem och folk som är helt igenom jordbrukare. Det finns jägare­samlare som ägnar sig åt intensivt samlande, som samlar och lagrar matöverskott så att de kan bli   lite mer bofasta. Sedan finns det halvjordbrukare som odlar  lite grann och samlar ganska mycket. Vidare finns det nästan­jordbrukare som odlar mycket och samlar lite grann och så vidare."

"Men det berör inte den centrala frågan", sa jag. "Det gör det faktiskt, men du är fixerad vid att bara se problemet på ett enda sätt och inget annat. 

Vad du förbiser är att när Homo habilis uppträdde på scenen ­ när den särskilda anpassningsform som vi kallar Homo habilis uppträdde på scenen ­ måste någonting stiga åt sidan. Jag menar inte att några andra arter måste dö ut. Jag menar bara att från sin allra första tugga konkurrerade Homo habilis med någonting.  Inte bara med en enda sak, utan med tusen saker ­ som alla måste minskas i någon liten utsträckning om Homo habilis skulle kunna leva. Det gäller för varenda art som någonsin har uppstått på planeten."

"Javisst. Men jag förstår ändå inte vad det har att göra med bosättning.""Du hör inte på. Bosättning är en biologisk form av anpassning som i viss utsträckning tillämpas av 

alla  arter, inklusive människan.  Varje  anpassningsform tillgodoser sina behov i konkurrens med de omgivande anpassningsformerna. Med andra ord är människors bosättningar inte mot konkurrensens lagar, de är underkastade konkurrensens lagar."

"Åh. Javisst, nu förstår jag."

6

"Vad har vi alltså kommit fram till?""Vi har kommit fram till att varje art som ställer sig utanför konkurrensens lagar kommer att föröda 

kollektivet för att kunna främja sin egen expansion.""Varje art? Inklusive människan?""Javisst, det är uppenbart. Det är i själva verket det som pågår här.""Du inser alltså att det här ­ åtminstone det här ­ inte är någon obegriplig ondsinthet som finns 

inneboende   i  människans  släkte.  Det  är   inte  något  ofattbart   fel  hos  mänskligheten  som har  gjort människorna i er kultur till världens ödeläggare."

"Nej. Samma sak skulle hända med varje annan art, åtminstone hos arter som är starka nog att kunna genomföra det. Förutsatt att varje ökning i tillgången på föda bemöts med befolkningsökning."

"Med växande tillgång på föda kommer varje slags grupp att växa i storlek. Det gäller alla arter, 

inklusive   människan.   Tagarna   har   bevisat   det   i   tiotusen   år.   I   tiotusen   år   har   de   hela   tiden   ökat produktionen av födoämnen för att föda den växande befolkningen, och varje gång de gjort det har befolkningen ökat ännu mer."

Jag satt där och tänkte en stund. Sedan sa jag: "Det håller inte Mor Kultur med om.""Förvisso inte. Jag är säker på att hon har de mest ihärdiga invändningar. Vad säger hon?""Hon säger att vi har förmåga att öka matproduktionen utan befolkningsökning.""Varför? Varför skulle man öka matproduktionen?""För att ge mat åt de svältande miljonerna.""Och när de får mat så avkräver man dem också ett löfte om att inte föröka sig?""Mnja... det ingår inte i planen."Vad händer alltså när man ger mat åt de svältande miljonerna?""De förökar sig så att befolkningen ökar." "Ofelbart. I tiotusen år har man i er kultur utfört det här experimentet vartenda år, med fullständigt 

förutsägbara resultat. Växande matproduktion för att föda en växande befolkning leder till ytterligare befolkningsökning. Uppenbarligen måste det bli så, och att förutsäga något annat är att hänge sig åt biologiska och matematiska fantasier."

"Men ändå..." Jag funderade lite till. "Mor Kultur säger att om det skulle bli så kan problemet lösas med födelsekontroll."

"Javisst. Om du någonsin är dum nog att ge dig in i en diskussion om de här sakerna med dina vänner, kommer du att se hur de suckar av lättnad när de kommer ihåg det här argumentet. 'Oj! Jag klarade mig!'  Det är  precis som alkoholisten som lovar att  sluta dricka innan han förstört  sitt   liv. Global befolkningskontroll är alltid något som ska ske i framtiden. Det var något som skulle hända i framtiden när ni var tre miljarder 1960. Nu är ni fem miljarder och det är fortfarande något som ska inträffa i framtiden."

"Det stämmer. Men det är ändå något som skulle kunna inträffa.""Säkert   ­  men inte så   länge ni  gestaltar   just den här  berättelsen.  Så   länge ni gestaltar den här 

berättelsen  kommer  ni   att   fortsätta   att   bemöta   svält  med  ökande  matproduktion.  Du  har  väl   sett annonserna från grupper som vill skicka mat till svältande människor jorden runt?"

"Javisst.""Har du någonsin sett annonser från grupper som vill skicka preventivmedel någonstans?""Nej.""Aldrig. Mor Kultur talar med dubbla tungor i den här frågan. När man säger befolkningsexplosion 

till henne svarar hon med global födelsekontroll, men när man säger hungersnöd till henne svarar hon med ökad matproduktion.  Men ökad matproduktion är händelsevis något som pågår varje år, medan global födelsekontroll är något som aldrig inträffar."

"Det stämmer.""Inom er kultur som helhet finns det faktiskt ingen betydelsefull satsning på global födelsekontroll. 

Det man måste inse är att någon sådan satsning  aldrig  kommer att inträffa så länge ni gestaltar en berättelse som säger att gudarna skapade världen för att människan skulle kunna använda den som hon behagar. Så länge ni gestaltar den berättelsen kommer Mor Kultur att kräva ökad matproduktion i dag ­ och lova födelsekontroll i morgon."

"Ja, det förstår jag. Men jag skulle vilja fråga en sak.""Fråga.""Jag vet vad Mor Kultur säger om hungersnöd. Men vad säger du?"

"Jag? Jag säger ingenting, förutom att er art inte är undantagen de biologiska realiteter som gäller för alla andra arter."

"Men vad innebär det när det gäller hungersnöd?""Hungersnöd är inget speciellt för människor. Alla arter möter det överallt i världen. När en art har 

tillväxt så att den överskridit tillgången på matresurser kommer den att minska tills den återigen är i balans med resurserna. Mor Kultur säger att den processen inte ska gälla för människor, så när hon upptäcker en befolkning som överskridit sina resurser störtar hon dit med mat så att hon kan vara säker på att det finns ännu fler av dem som kan svälta i nästa generation. Eftersom befolkningen aldrig tillåts minska till den punkt där den kan överleva på sina egna resurser, blir hungersnöd ett kroniskt inslag i människornas tillvaro."

"Så är det. För några år sedan läste jag om en ekolog som Påpekade samma sak på någon konferens om hungersnöd. Gissa om han blev påhoppad. Han blev praktiskt taget anklagad för mord."

"Ja, det kan jag tänka mig. Hans kolleger världen runt förstod mycket väl vad han sa, men de är  förnuftiga   nog   att   inte   säga   emot   Mor   Kultur   mitt   i   hennes   överflöd.   Om   det   finns   fyrtiotusen människor på ett område som bara kan försörja trettiotusen är det inte särskilt kärleksfullt att ta dit mat utifrån för att se till att de fortsätter att vara fyrtiotusen. Det gör bara att man kan vara säker på att hungersnöden fortsätter."

"Javisst. Men det är i alla händelser svårt att bara sitta och titta på hur de svälter ihjäl."Ismael mullrade vulkanlikt. "Vem har sagt något om att sitta och titta på? Om man kan föra dit mat, 

kan man väl också föra ut människor, eller?""Ja, det antar jag.""Flytta tiotusen av dem till någon del av världen där det finns överflöd på mat. Italien. Hawaii. 

Schweiz. Nebraska. Oregon. Wales.""Jag tvivlar på att det är ett förslag som skulle bli särskilt uppskattat.""Ni vill hellre utöva er människokärlek genom att behålla de fyrtiotusen i ett tillstånd av kronisk 

svält." "Jag är rädd för att det förhåller sig så." "Så var det med den välviljan."

7

"Som du ser har jag lagt en bok bredvid din stol", sa Ismael. Det var The American Heritage Book of Indians.

"Apropå födelsekontroll, så finns det en karta där över stammarnas olika områden, kanske kan den vara upplysande för dig." Sedan jag studerat kartan en stund frågade han vad jag fick ut av den.

"Jag visste inte att det fanns så många. Så många olika folk.""Alla fanns inte där under samma tid, men de flesta gjorde det. Vad jag skulle vilja att du funderade 

på är vad som bidrog till att begränsa deras tillväxt.""Hur ska den här kartan kunna hjälpa mig med det?""Jag ville att du skulle se att det här absolut inte var någon tom kontinent. Födelsekontroll var inte 

en lyx, det var en nödvändighet.""Jaha.""Några förslag?""Av att titta på kartan, menar du? Nej, jag tror inte det."

"Säg mig en sak: Vad gör människorna i er kultur när de tröttnar på att bo i de överfyllda nordöstra delarna?"

"Det är enkelt. De flyttar till Arizona, New Mexico, Colorado. .. de tomma, vida vidderna.""Och vad tycker Tagarna som bor där om den saken?""De tycker inte om det. De sätter upp dekaler på bilarna med orden: 'Om du gillar New Mexico, åk 

hem igen'.""Men de åker inte hem.""Nej, de bara fortsätter att komma.""Varför   kan   inte   Tagarna   i   de   här   områdena   hejda   strömmen?   Varför   kan   de   inte   begränsa 

befolkningstillväxten i nordost?""Jag vet inte. Jag förstår inte hur det skulle gå till.""Vad vi har här är alltså en överflödande ström av tillväxt i en del av landet, en ström som ingen 

försöker stänga av, eftersom överflödet alltid kan rinna ut i de tomma, vida vidderna i väster.""Det stämmer.""Men varje delstat har ju en gräns. Varför kan inte gränserna hålla dem utanför?""Därför att de bara är tänkta gränser.""Just det. Allt ni behöver göra för att förvandla er till Arizonabor är att passera den där tänkta 

gränsen och slå er ner. Men vad man ska ha klart för sig är att runt vart och ett av Lämnar­folken där på   kartan   fanns  en  gräns   som definitivt   inte  var   tänkt:   en  kulturell  gräns.  Om Navajoindianerna började känna sig trångbodda kunde de inte säga: 'Hopifolket har gott om tomma, vida vidder. Vi flyttar dit och blir Hopi­indianer.' Något sådant var helt enkelt otänkbart  för dem. Kort sagt, New York­bor kan lösa sina befolkningsproblem genom att bli Arizonabor, men Navajoindianerna kunde inte lösa sina befolkningsproblem genom att bli Hopi­indianer. De kulturella gränserna var gränser som ingen frivilligt korsade."

"Det stämmer. Å andra sidan kunde Navajoindianerna korsa Hopifolkets territioriella gränser utan att korsa deras kulturella gränser."

"Du menar att de kunde invadera Hopi­indianernas område. Ja, naturligtvis. Men det förändrar inte min iakttagelse. Om man gick in på  deras område fick man inte ett formulär att fylla i,  man blev ihjälslagen.   Det   fungerade   utmärkt.   Det   gav   människor   ett   kraftfullt   skäl   till   att   begränsa   sin befolkningstillväxt."

"Ja, det kan man säga.""De begränsade   inte   sin   tillväxt  av  hänsyn   till  mänskligheten  eller  miljön.  De  begränsade  sin 

befolkning eftersom det i de flesta fall var lättare än att dra ut i krig mot grannarna. Det fanns förstås de som inte gjorde stora ansträngningar att begränsa sin tillväxt, eftersom de inte hade så mycket emot att dra ut i krig mot grannarna. Jag vill inte påstå att det här var en utopisk dröms fridfulla rike. I en värld där ingen Storebror övervakar allas beteenden och beskyddar allas äganderätt är det till stor nytta att ha rykte om sig att vara orädda och vildsinta ­ och ett sådant rykte får man inte genom att skicka barska meddelanden till grannarna. Man vill ju att de ska veta exakt vad de ger sig in på om de inte begränsar sin tillväxt och håller sig på sitt territorium."

"Jag förstår. De begränsade varandra.""Men   inte   bara   genom   att   skapa   geografiska   gränser   som   inte   kunde   korsas.   De   kulturella 

gränserna måste också vara omöjliga att ta sig över. Den övertaliga befolkningen hos Narragansetfolket kunde inte bara packa sina saker och flytta västerut för att bli Cheyenner. De måste stanna där de var och begränsa sin befolkning."

"Javisst. Det är ytterligare ett fall där mångfald verkar fungera bättre än homogenitet."

8

"För en vecka sedan", sa Ismael, "när vi pratade om lagar, sa du att det bara fanns ett slags lag om hur människor ska leva ­ det slag som kan ändras genom omröstning. Vad anser du nu? Kan de lagar som styr konkurrensen förändras genom omröstning?"

"Nej, men de är inte absoluta, så som aerodynamikens lagar är. Man kan bryta mot dem.""Kan man inte bryta mot aerodynamikens lagar?""Nej. Om man inte bygger sitt flygplan i enlighet med de lagarna så flyger det inte.""Men om man skickar iväg det från en klippa så stannar det i luften en stund, inte sant?" "En stund, jo.""Samma sak gäller med en civilisation som inte bygger på lagen om begränsad konkurrens. Den 

stannar i luften en stund, och sedan störtar den och kraschar. Är inte det vad människorna i er kultur står inför? En krasch?"

"Jovisst.""Jag kan ställa frågan på ett annat sätt. Är du säker på att varje art som har till princip att ställa sig 

själv utanför lagen om begränsad konkurrens till sist kommer att föröda kollektivet för att främja sin egen expansion?" 

"Ja.""Vad har vi alltså upptäckt?""Vi har hittat en bit säker kunskap om hur människor ska leva. Måste leva, i själva verket.""Kunskap som du för en vecka sedan påstod inte gick att få.""Javisst, men..." "Ja?""Jag förstår inte hur... Vänta ett tag." "Ta tid på dig.""Jag förstår inte hur man kan göra det här till en generell kunskap. Jag menar, jag förstår inte hur 

man ska kunna tillämpa den här kunskapen generellt på några andra frågor.""Visar aerodynamikens lagar hur man ska laga skadade gener?""Nej.""Vad är de då bra för?""De är bra för... de gör att vi kan flyga.""Den lag vi har ritat upp här gör att arterna kan leva – gör att olika arter kan överleva, inklusive 

människan. Den säger ingenting om lämpligheten i att legalisera sinnesförändrande droger. Den säger inte om det är bra eller dåligt med sex före äktenskapet. Den säger inte om dödsstraffet är fel eller rätt. Vad den  faktiskt  säger är hur man ska leva om man inte vill dö ut, och det är den första och mest grundläggande kunskap man behöver."

"Det är sant. Men ändå...""Ja?""Men människorna i min kultur kommer ändå inte att acceptera den.""Du menar att människorna i er kultur inte kommer att acceptera det du har fått lära dig här.""Just det.""Vi bör kanske göra helt klart för oss vad de accepterar och inte accepterar. Lagen i sig kan inte 

ifrågasättas. Den finns där, ordentligt rotad i livets kollektiv. Vad Tagarna förnekar är att den gäller för människorna."

"Det stämmer.""Det kommer knappast som någon överraskning. Mor Kultur kunde acceptera att människans hem 

inte är  universums centrum. Hon kunde acceptera att  människan utvecklats från det gemensamma urslemmet.   Men   hon   kommer   aldrig   att   acceptera   att   människan   inte   är   undantagen   den fredsbevarande lagen i livets kollektiv. Att acceptera det vore detsamma som att göra slut på henne."

"Vad menar du då? Att det hela är hopplöst?" "Inte alls. Det är uppenbart att Mor Kultur måste få ett slut om ni ska kunna överleva, och det är 

något människorna i er kultur kan klara av. Hon finns inte utanför era tankar. När ni väl slutar lyssna på henne upphör hon att finnas."

"Det är sant. Men jag tror inte folk går med på det."Ismael ryckte på axlarna. "Då kommer lagen att göra det åt dem. Om de vägrar att lyda den här 

lagen   kommer   de   helt   enkelt   inte   att   få   leva.   Man   skulle   kunna   säga   att   det   är   en   av   lagens grundläggande   funktioner:  de   som hotar   kollektivets   stabilitet   genom att   bryta   mot   lagen  utrotar automatiskt sig själva."

"Det kommer Tagarna aldrig att acceptera.""Om de accepterar det eller ej har inget med saken att göra. Man kan lika gärna diskutera om en 

person som klivit ut från en klippkant accepterar tyngdlagen eller ej. Tagarna håller på att utrota sig själva, och när de gjort det kommer kollektivets stabilitet att återställas och den skada ni åstadkommit kan börja repareras."

"Det är sant.""Å andra sidan tror jag att du är orimligt pessimistisk i den här frågan. Jag tror att det finns en hel 

del människor som vet att tiden är knapp och som är beredda att lyssna på något nytt ­ som vill höra något nytt, precis som du."

"Jag hoppas du har rätt."

9

"Jag är inte helt nöjd med vår formulering av den här lagen", sa jag. "Inte?""Vi talar om den som en lag, men det är egentligen tre lagar. Jag beskrev den i alla fall som tre 

lagar.""De tre lagarna är grenarna. Det du frågar efter är stammen, som är något i stil med 'Ingen art får 

göra världens liv till sitt'.""Ja det är vad konkurrensreglerna åstadkommer.""Det är ett sätt att formulera lagen. Man kan också säga så här ­ 'Världen skapades inte för en enda 

art.'""Javisst. Då var människan heller inte skapad för att erövra och styra den.""Det är ett för stort språng. I Tagarnas mytologi behöver världen en härskare eftersom gudarna har 

misslyckats. Vad de skapade var en djungel, ett ylande kaos, en anarki. Men var den egentligen det?""Nej, allting var i förträfflig ordning. Det var Tagarna som införde oordningen i världen.""Den här lagens styre var och är fullt tillräcklig. Människan behövdes inte för att skapa ordning i 

världen."

"Det stämmer."

10

"Människorna i er kultur håller med fanatisk ihärdighet fast vid föreställningen om att människan är något särskilt. De är desperat angelägna om att uppleva en djup klyfta mellan människan och resten av skapelsen. Den här mytologin om människans överlägsenhet rättfärdigar att de gör vad de vill med världen, på exakt samma sätt som Hitlers mytologi om arisk överlägsenhet rättfärdigade att han gjorde vad han ville med Europa. Men när det kommer till kritan kan den mytologin inte ge någon djupare tillfredsställelse. Tagarna är i grund och botten ett ensamt folk. För dem är världen ett fiendeland och överallt   lever  de  som en  ockupationsarmé,   främmande  och   isolerade  på  grund  av  sin   enastående särskildhet."

"Det stämmer. Men vart vill du komma med det?"I stället för att besvara frågan, sa Ismael: "Bland Lämnarna är det ytterst sällsynt med brottslighet, 

mentalsjukdornar självmord och drogmissbruk. Hur förklarar Mor Kultur det?""Jag skulle tro att det beror på... Mor Kultur säger att det är för att Lämnarna helt enkelt är för 

primitiva för att ha sådana saker.""Med andra ord är brottslighet, mentalsjukdomar, självmord och drogmissbruk kännetecken på en 

utvecklad kultur.""Det stämmer. Ingen uttrycker det förstås på det sättet, men det är så man uppfattar det. Det är 

utvecklingens pris.""Det finns en nästan rakt motsatt  åsikt som har blivit  mycket spridd i  er kultur sedan ungefär 

hundra år. En motsatt förklaring till varför de där sakerna är så ovanliga bland Lämnarna."Jag funderade en stund. "Du menar teorin om den ädle vilden. Jag kan inte säga att jag är särskilt 

förtrogen med den." "Men du har en generell föreställning om den." "Jadå.""Det är vad som har fått spridning i er kultur ­ inte detaljerad kunskap om teorin, utan en generell 

föreställning om den.""Sant. Det är en föreställning om att människor som lever nära naturen blir goda. Det handlar om 

att  uppleva alla de där   solnedgångarna och orkanerna.   Jag vet  inte  riktigt.  Man kan inte betrakta solnedgången och sedan ge sig iväg och tända eld på grannens tipi. Att leva nära naturen är bra för ens mentala hälsa."

"Jag hoppas du förstår att jag inte hävdar någonting i den vägen.""Jodå, men vad är det då du säger?""Vi  har   studerat  den  berättelse   som Tagarna  har  gestaltat  här  under  de   senaste   tiotusen  åren. 

Lämnarna gestaltar också en berättelse. Deras historia finns inte berättad, men den finns gestaltad.""Vad menar du?""Om du beger dig till de olika folken i er kultur ­ om du besöker Kina och Japan och Ryssland och 

England och Indien ­ så  kommer varje folkslag att ge dig helt olika skildringar av sig själva, men likafullt gestaltar de alla en enda grundberättelse och det är Tagarnas berättelse."

"Okej.""Likadant är det hos Lämnarna. Bushmännen i Afrika, Alawafolket i Australien, Kreen­Akore i 

Brasilien och Navajo­indianerna i USA skulle alla ge olika skildringar av sig själva, men också de 

gestaltar en enda grundberättelse och det är Lämnarnas berättelse.""Jag förstår vad du menar. Det är inte den historia man berättar som räknas, det är hur man faktiskt 

lever.""Det är riktigt. Den berättelse som Tagarna har gestaltat här under de senaste tiotusen åren är inte 

bara en katastrof för mänskligheten och världen, den är i grunden osund och otillfredsställande. Det är en storhetsvansinnig fantasi, och genom att gestalta den har Tagarna fått en kultur som är hemsökt av girighet, grymhet, mentalsjukdomar, brottslighet och drogmissbruk."

"Ja, så ser det faktiskt ut."Den   berättelse   som   Lämnarna   har   gestaltat   här   under   de   senaste   tre   årmiljonerna   är   inte   en 

berättelse om erövring och herravälde. Det ger dem ingen makt att gestalta den. Genom att gestalta dem får de liv som är tillfredsställande och meningsfulla för dem själva. Det är vad som visar sig om man lever bland dem. De är inte fyllda av vantrivsel och uppror, de grälar inte oupphörligt om vad som ska tillåtas och vad som ska förbjudas, de anklagar inte ständigt varandra för att inte leva på rätt sätt,  de   lever   inte   i   skräck   för   varandra,   de   blir   inte   vansinniga   för   att   deras   liv   tycks   tomma   och meningslösa, de behöver inte bedöva sig med droger för att orka igenom dagen, de hittar inte på en ny religion varje vecka för att få något att ty sig till, de söker inte ständigt efter något att göra eller något att tro på som gör livet värt att leva. Och ­ jag upprepar ­ det beror inte på att de lever nära naturen eller  saknar  formell   regering eller  för  att  de  är  ädla  från födseln.  Det beror  helt  enkelt  på  att  de gestaltar en berättelse som fungerar väl för människor ­ en berättelse som fungerat väl i tre miljoner år och som alltjämt fungerar väl på de platser där Tagarna inte lyckats utrota den."

"Bra. Det låter underbart. När kommer vi fram till den berättelsen?""I morgon. Vi kan i alla fall börja i morgon."

NioNär jag kom dit nästa dag upptäckte jag ett helt nytt arrangemang: Ismael befann sig inte längre på 

andra sidan glaset, han var på min sida, utsträckt på några kuddar en halvmeter från min stol. Jag hade tidigare inte insett hur viktig den där glasrutan hade varit för vår relation: uppriktigt sagt kände jag ett ängsligt fladder i magen. Jag blev omtumlad av att han var så nära och så enorm, men utan att tveka mer än bråkdelen av en sekund slog jag mig ner i stolen och nickade som vanligt till honom. Han nickade tillbaka, men jag tyckte mig ana en glimt av försiktig undran i hans blick, som om min närhet oroade honom lika mycket som hans närhet oroade mig.

"Innan vi fortsätter", sa Ismael efter en kort stund, "vill jag reda ut ett missförstånd." Han sträckte fram ett ritblock med ett diagram på.

Inte någon särskilt svårtolkad bild. Den föreställer Lämnarnas berättelse", sa han. "Ja, det förstår jag."Han ritade något mer på bilden och höll fram den.

"Den här grenen som börjar cirka 8000 f.Kr. föreställer Tagarnas berättelse." "Javisst.""Och vad  föreställer  den här  punkten?"   frågade han och pekade med pennan på  punkten som 

betecknades 8000 f.Kr. "Jordbruksrevolutionen.""Inträffade den händelsen vid en bestämd tidpunkt eller under en längre tidsperiod?""Jag antar att den pågick under en längre tid.""Då föreställer den här punkten vid 8000 f.Kr. vad?""Inledningen till den revolutionen."

"Var ska jag sätta en punkt för att visa när den slutade?""Åh" sa jag enfaldigt. "Det vet jag faktiskt inte. Den måste ha pågått några tusen år.""Vilken händelse markerade slutet på den revolutionen?""Det vet jag heller inte. Jag känner inte till någon särskild händelse som skulle ha utmärkt den.""Inga smällande champagnekorkar?""Jag vet inte.""Tänk efter."Jag tänkte efter och sa efter en stund: "Okej. Det känns konstigt att man inte undervisar om det. Jag 

minns att jag fick lära mig om jordbruksrevolutionen, men det här kommer jag inte ihåg.""Fortsätt.""Den slutade inte. Den bara spred sig. Den har spritt sig ända sedan den började för tiotusen år 

sedan.  Den   spred   sig  över  den  amerikanska  kontinenten  under  1700­  och  1800­talen.  Den  håller alltjämt på att sprida sig över delar av Nya Zeeland och Afrika och Sydamerika i dag."

"Naturligtvis. Du förstår alltså att jordbruksrevolutionen inte är en händelse av samma slag som Trojanska kriget, isolerad i ett avlägset förflutet utan särskild relevans för våra liv i nuet. Det arbete som inleddes av stenåldersbönderna i Mellanöstern har förts vidare från en generation till nästa utan minsta avbrott, ända fram till den dag som i dag är. Det är grundvalen för er vidsträckta civilisation i dag på precis samma sätt som den var grunden till den allra första bondbyn."

"Ja, jag förstår det.""Det bör göra det lättare att förstå varför den historia som ni berättar för era barn om världens 

mening, om gudarnas avsikter med världen och om människans öde är av så oerhörd betydelse för människorna   i   er   kultur.   Den   är   manifestet   för   den   revolution   som   er   kultur   vilar   på.   Den   är grundtexten för alla era revolutionära doktriner och det slutgiltiga uttrycket för er revolutionära anda. Den förklarar varför revolutionen var nödvändig och varför den måste föras vidare till varje pris."

"Ja" sa jag. "Det är ganska tankeväckande."

2

För ungefär tvåtusen år sedan", fortsatte Ismael, "inträffade en ytterligt ironisk händelse i er kultur. Tagarna ­ åtminstone en stor del av dem ­ tillägnade sig en berättelse som tycktes dem fylld med mening och mysterium. Den kom till dem från ett Tagarfolk i Mellanöstern som berättat den för sina barn i otaliga generationer ­ i så många generationer att den blivit ett mysterium också för dem. Vet du varför?"

"Varför den hade blivit ett mysterium? Nej.""Den hade blivit ett mysterium därför att de som först berättade den här historien ­ deras urtida 

förfäder ­ inte var Tagare, utan Lämnare."Jag satt en stund och stirrade på honom. Sedan frågade jag om han hade lust att ta om alltihop."För ungefär tvåtusen år sedan gjorde Tagarna till sin egen en berättelse som hade sitt ursprung 

bland Lämnarna många århundraden tidigare.""Jaha. Vad är det ironiska i det?""Det  ironiska är  att  det var en berättelse som en gång berättats bland Lämnarna om Tagarnas 

ursprung." "Verkligen?""Tagarna gjorde till sin egen en berättelse som Lämnarna skapat om deras ursprung." 

"Jag tror inte jag förstår.""Vad för slags historia skulle ett Lämnarfolk berätta om hur Tagarna kom in i världen?""Herregud, det har jag ingen aning om."Ismael kikade uggleaktigt på mig. "Det verkar som om du glömde att ta ditt hjärnpiller i morse. 

Men jag kan berätta en egen historia för dig så förstår du nog.""Okej."Ismael placerade sitt berg till kropp i en ny ställning pa kuddarna och jag kunde inte låta bli att 

blunda och tänka: Om någon råkade öppna dörren och komma in i rummet just nu, vad i hela världen  skulle han tro?

3

"Det finns en högst speciell  kunskap som man måste ha om man ska kunna styra världen", sa Ismael. "Det är jag säker på att du förstår."

"Uppriktigt sagt har jag aldrig tänkt på saken.""Tagarna äger förstås den här kunskapen ­ de tror åtminstone det ­ och de är mycket, mycket stolta 

över den. Det är den mest grundläggande kunskapen, och den är absolut oundgänglig för dem som ska styra världen. Vad tror du att Tagarna upptäcker när de kommer till Lämnarna?"

"Jag förstår inte vad du menar.""De upptäcker att Lämnarna inte har den här kunskapen. Är inte det fantastiskt?" "Jag vet inte.""Tänk på saken. Tagarna har en kunskap som gör att de kan styra världen, och Lämnarna har det 

inte.  Det  är  vad missionärerna  upptäckte  vart  de  än kom bland Lämnarna.  De  blev själva   riktigt förvånade, eftersom de var av den uppfattningen att den här kunskapen var så gott som självklar."

"Jag vet inte ens vad det är för kunskap du talar om.""Det är den kunskap som behövs för att man ska kunna styra världen.""Jaha, men exakt vad för kunskap är det?""Det får du veta av den här historien. Det jag pekar på just nu är vilka som har den här kunskapen.  

Jag  har  berättat  att  Tagarna har  den och det verkar   ju   rimligt,   inte  sant?  Tagarna  är   ju  världens härskare, eller hur?"

"Javisst.""Och Lämnarna har den inte, och det är väl också rimligt?""Ja, det tror jag.""Säg mig nu en sak: Vilka mer har den här kunskapen, förutom Tagarna?""Ingen aning.""Tänk mytologiskt.""Jaha... Gudarna skulle väl ha den.""Naturligtvis. Det är det som min historia handlar om: Hur gudarna fick den kunskap de behövde 

för att styra världen."

4

En dag (så började Ismael) funderade gudarna på världens skötsel som vanligt och en av dem sa: 

"Här finns ett ställe som jag har funderat på ett tag ­ en stor och trevlig savann. Vi kan väl skicka en stor mängd gräshoppor till det landet. Då kommer livets eld att brinna med kraft i dem och i fåglarna och i ödlorna som lever av dem och allting blir underbart."

De andra funderade en stund på saken och sedan sa en av dem: "Det är förvisso sant att om vi  skickar gräshoppor till det här landet så kommer livets eld att flamma i dem och i alla de varelser som lever av dem ­ men på bekostnad av alla andra djur som lever där." De andra frågade vad han menade med det och han fortsatte: "Förvisso skulle det vara ett stort brott att beröva alla de andra djuren livets eld så att gräshopporna och fåglarna och ödlorna kan frodas för en tid. Ty gräshopporna kommer att lägga landet öde, och rådjuren och gasellerna och getterna och kaninerna kommer att hungra och dö. Och när bytesdjuren försvinner kommer lejonen och vargarna och rävarna också att dö snart. Kommer de inte att förbanna oss och kalla oss för brottslingar som gynnar gräshoppor och fåglar och ödlor framför dem?"

Det här blev gudarna tvungna att klia sig i huvudet för, eftersom de aldrig hade sett saken på det  här sättet förut. Men till sist var det en av dem som sa: "Jag kan inte inse att det är något särskilt problem. Vi gör det helt enkelt inte. Vi skapar inte en mängd gräshoppor för att skicka in dem i det här landet, och då kommer allting att vara som förut och ingen har anledning att förbanna oss."

De flesta gudarna tyckte förstås att det lät förnuftigt, men en av dem hade invändningar. "Förvisso är detta ett lika stort brott som det förra", sa han. "Lever inte gräshopporna och fåglarna och ödlorna i våra händer precis som alla de andra? Kommer det aldrig att bli tid för dem att frodas i mängd, så som de andra gör?"

Medan gudarna diskuterade den här frågan kom en räv fram för att jaga och de sa: "Vi kan väl skicka räven en vaktel att leva av." Men knappt var dessa ord uttalade förrän en av dem sa: "Förvisso skulle det vara ett brott att låta räven leva på vaktelns bekostnad. Vakteln har sitt liv som vi har gett den, och den lever i vår hand. Det vore skändligt att kasta den i rävens käftar!"

Då  sa en annan: "Titta där! Vakteln smyger på en gräshoppa! Om vi inte ger vakteln till räven kommer den att äta gräshoppan. Har inte gräshoppan också det liv som vi har gett den, och lever inte den i vår hand precis som vakteln? Förvisso vore det ett brott att  inte  ge vakteln till räven, så  att gräshoppan får leva."

Som du kan tänka dig stönade gudarna oerhört över detta och visste inte vad de skulle göra. Medan de grunnade över det kom våren och bergens snö började fylla bäckarna och en av dem sa: "Förvisso vore det ett brott att låta dessa strömmar svämma över landet, ty otaliga varelser kommer då att möta sin död." Men en annan sa: "Förvisso vore det ett brott att inte låta strömmarna svämma över landet, ty utan vattnet kommer dammarna och träsken att torka ut och alla varelser som lever i dem kommer att dö." Och återigen hamnade gudarna i stort bryderi.

Slutligen var det en av dem som tyckte sig ha hittat en bra idé. "Det är uppenbart att vad vi än gör så  är det bra för några och dåligt för andra, och därför gör vi ingenting alls.  Då  kan ingen av de varelser som lever i vår hand kalla oss för brottslingar."

"Struntprat", fräste en annan. "Om vi inte gör något alls kommer också det att vara bra för somliga och dåligt för andra, inte sant? De varelser som lever i vår hand kommer att säga: 'Vi lider och gudarna gör inget!'"

Medan gudarna trätte sinsemellan svärmade gräshopporna ut över savannen, och gräshopporna och fåglarna och ödlorna hyllade gudarna medan bytesdjuren och rovdjuren dog ut medan de förbannade gudarna. Och eftersom vakteln fick leva åt den upp gräshoppan, och gräshoppan dog med förbannelser mot  gudarna.  Och eftersom gudarna  till   sist bestämde sig  för  att  dämma upp vårens svämmande 

strömmar,   torkade   dammarna   och   träsken   ut   och   alla   tusentals   varelser   som   levde   där   dog   och förbannade gudarna.

När gudarna hörde alla dessa förbannelser stönade de. "Vi har gjort vår trädgård till en fasans plats, och alla som lever där hatar oss som tyranner och brottslingar. Däri har de rätt, ty genom att handla eller inte handla ger vi dem det goda ena dagen och det onda nästa dag utan att veta vad vi bör göra. Savannen som gräshopporna ödelagt ekar av förbannelser och vi har  inget svar att ge. Räven och gräshoppan förbannar oss för att vi lät vakteln leva, och vi har inget svar att ge. Förvisso förbannar hela världen den dag vi skapade den,  ty vi är  brottslingar som sänder det goda och det onda om vartannat, fastän vi redan när vi handlar förstår att vi inte vet vad som borde ha gjorts."

Gudarna försjönk sannerligen i misströstans träsk, när en av dem såg upp och sa: "Hörni, skapade vi inte i trädgården ett särskilt träd vars frukt är kunskapen på gott och ont?"

"Jovisst", utbrast de andra. "Vi letar reda på det trädet och äter av dess frukt och lär känna denna kunskap." Och när gudarna hade hittat trädet och smakat dess frukt öppnades deras ögon och de sa: "Nu har vi sannerligen den kunskap vi behöver för att sköta trädgården utan bli brottslingar och utan att förtjäna förbannelser från alla som lever i våra händer."

Medan de talade sålunda gick ett lejon ut på jakt och gudarna sa till varandra: "I dag är det lejonets tur att gå hungrigt, och det rådjur det skulle ha slagit får leva till en annan dag." Lejonet missade sitt byte och när det återvände i hunger till sin lya, började det förbanna gudarna. Men de sa: "Var stilla, ty vi vet hur världen ska styras, och i dag är det din dag att gå hungrig." Och lejonet var stilla.

Nästa dag gick lejonet ut för att jaga och gudarna skickade det rådjur som hade skonats förra dagen. Och när rådjuret kände lejonets käkar runt sin nacke började det förbanna gudarna. Men de sa: "Var stilla, ty vi vet hur världen ska styras, och i dag är det din dag att dö likaväl som det i går var din dag att leva." Och rådjuret var stilla.

Sedan sa gudarna till varandra: "Förvisso är kunskapen om gott och ont en mäktig kunskap, ty den låter oss styra världen utan att bli brottslingar. Om vi igår hade låtit lejonet gå hungrigt utan denna kunskap, då skulle det sannerligen ha varit ett brott. Och om vi i dag hade skickat rådjuret i lejonets käftar utan denna kunskap hade också detta förvisso varit ett brott. Men med denna kunskap har vi gjort båda dessa saker vilka tycks stå i motsats till varandra, utan att begå något brott."

Nu råkade det hända sig så  att  en av gudarna hade varit  borta  i ett ärende när  de andra åt  av kunskapens träd, och när han återvände och fick höra vad gudarna hade gjort i fråga om lejonet och rådjuret sa han: "När ni gjorde båda dessa saker har ni förvisso begått ett brott i det ena eller andra fallet, ty dessa båda saker är motsatta varandra och det ena måste ha varit rätt att göra och det andra fel. Om det var gott att lejonet gick hungrigt den första dagen, då var det ont att skicka rådjuret till det nästa dag. Eller om det var bra att skicka rådjuret till lejonet den andra dagen, då var det ont att låta det gå hungrigt den första."

De andra nickade och sa: "Ja, precis så skulle vi ha tänkt innan vi åt av kunskapens frukt.""Vad är det för kunskap?" frågade guden, som nu såg trädet för första gången."Smaka dess frukt", sa de andra till honom. "Då vet du exakt vad det är för kunskap."Därmed smakade guden på frukten och hans ögon öppnades. "Ja, jag förstår", sa han. "Detta är 

sannerligen rätt kunskap för gudarna, kunskapen om vem som ska leva och vem som ska dö."

5

"Några frågor än så länge?" undrade Ismael. jag hoppade till över avbrottet i berättelsen. "Nej. Det 

är fascinerande." Ismael fortsatte.

6

När gudarna såg att Adam vaknade sa de till sig själva: "Här har vi en varelse som liknar oss så mycket att han nästan kan vara en av oss. Vilken livslängd och vilket öde ska vi skapa åt honom?"

En av dem sa: "Han är så  fager, låt honom få  ett  liv som är  lika långt som den här planetens livslängd. I hans barndoms dagar må vi vårda honom så som vi vårdar alla andra i vår trädgård, så att han lär känna hur ljuvt det är att leva i våra händer. Men i ungdomstiden kommer han helt visst att börja förstå att han förmår långt mer än andra varelser och bli rastlös. Ska vi då föra honom till det andra trädet i trädgården, Livets träd?"

Men en annan sa: "Att föra Adam som ett barn till Livets träd innan han ens börjat söka efter det på egen hand skulle beröva honom en stor uppgift, som kunde ge honom viktig visdom och låta honom pröva vad han duger till. Liksom vi vill ge honom den vård han behöver som barn, bör vi också ge honom den uppgift han behöver som ung. Låt oss göra sökandet efter Livets träd till den uppgift som hör till hans ungdomstid. På så vis får han själv upptäcka hur han kan få leva lika länge som planeten lever."

De andra samtyckte till denna plan, men en av dem sa: "Vi bör tänka på att det kan bli ett långt och besvärligt sökande för Adam. Ungdomen är otålig, och efter några tusen års letande kanske han tvivlar på att han kan finna Livets träd. Om det skulle hända frestas han kanske att äta av Kunskapens träd på gott och ont i stället."

"Struntprat", svarade de andra. "Du vet mycket väl att frukten av detta träd enbart kan nära gudarna. Det kan inte nära Adam mer än oxarnas gräs. Han kan ta det i sin mun och svälja det, men det skulle  passera genom hans kropp utan att göra någon nytta. Ingalunda tror ni väl att han faktiskt skulle kunna få vår kunskap genom att äta av detta träd?"

"Naturligtvis inte", svarade den förste. "Risken är inte att han skulle få vår kunskap, utan snarare att han kanske tror att han erhållit den. När han har ätit av frukten från detta träd, kanske han säger till sig själv: 'Jag har ätit av gudarnas eget träd, kunskapens träd, och därför vet jag nu lika bra som de hur världen ska styras. Jag kan göra som jag vill. ' "

"Det här är ju löjligt", sa de andra gudarna. "Hur skulle Adam någonsin kunna vara så dåraktig att han inbillar sig att han hade den kunskap som gör att vi kan styra världen och göra det vi gör? Ingen av våra varelser kommer någonsin att erövra kunskapen om vem som ska dö  och vem som ska leva. Denna kunskap tillhör oss allena, och om Adam så växer i visdom till dess han överskuggar universum är den lika avlägsen från honom som den är nu."

Men den andre var inte övertygad av hans argument. "Om Adam skulle äta av vårt träd", sa han envist, "kan man aldrig veta i hur hög grad han kan bedra sig själv. Utan kännedom om sanningen kanske han säger sig: 'Allt jag kan rättfärdiga är gott att göra och allt jag inte kan rättfärdiga är ont.' "

Men de andra fnös däråt och sa: "Detta är inte kunskapen om gott och ont.""Naturligtvis inte", sa den andre, "men hur ska Adam kunna veta det?"De andra ryckte på  axlarna. "I sin barndom kanske Adam kan tro att han är klok nog att styra 

världen, men än sen? En sådan uppblåst dårskap går över med växande mognad.""Aha", sa den andre, "men besatt av denna uppblåsta dårskap, kommer Adam då att överleva tills 

han mognar? När han tror sig vara vår like, kan han företa sig vad som helst. I sin arrogans kanske han ser sig omkring i trädgården och säger sig: 'Allt detta är fel. Varför ska jag dela livets eld med alla 

dessa varelser? Titta bara, lejonen och vargarna och rävarna tar de bytesdjur jag själv skulle ha tagit. Det   är   av   ondo.   Jag   ska   döda   alla   dessa   varelser,   och   det   är   gott.   Titta   bara,   kaninerna   och gräshopporna och sparvarna tar markens frukter som jag skulle ha haft för mig själv. Det är av ondo. Jag ska döda alla dessa varelser, och det är gott. Men se här, gudarna har fastställt en gräns för min tillväxt precis som de satt en gräns för alla andras tillväxt. Det är av ondo. Jag ska växa utan gräns och införliva all den livets eld som strömmar genom denna trädgård i mig själv, och då är det gott.' Säg mig nu ­ om detta skulle hända, hur länge skulle Adam leva innan han hade uppslukat hela världen?"

"Om detta skulle hända", sa de andra, "då skulle Adam uppsluka världen på en enda dag, och vid slutet av den dagen skulle han uppsluka sig själv."

"Alldeles riktigt", sa den andre, "om han inte lyckades undkomma från den här världen. Då skulle han   uppsluka   hela   universum   precis   som   han   uppslukat   sig   själv.   Men   likväl   skulle   hans   slut ofrånkomligen bli att han uppslukar sig själv, precis som allting som växer utan gräns måste göra."

"Detta vore sannerligen ett fruktansvärt slut för Adam" sa en annan. "Men skulle hans slut inte kunna bli likadant även om han inte åt av Kunskapens träd på gott och ont? Skulle han inte frestas av sin längtan efter tillväxt att själv ta livets eld i sina egna händer utan att ens inbilla sig att det var av godo?"

"Det kanske han gör",  medgav de andra.   "Men vad skulle  det  få   till   följd?  Han skulle  bli  en brottsling,   ställd   utanför   lagen,   en   livstjuv,   en   som   mördade   varelserna   i   sin   omgivning.   Utan föreställningen att det han gjorde var gott ­ och att det därför måste göras till varje pris ­ skulle han snart tröttna på brottslingens liv. Faktum är att detta kommer att hända under hans sökande efter Livets träd. Men om han skulle äta av trädet med vår kunskap skulle han ruska av sig sin trötthet. Han skulle säga: 'Vad spelar det för roll att jag är trött på det liv där jag mördar allt liv omkring mig? Jag vet vad som är gott och ont, och detta sätt att leva är gott. Därför måste jag leva så här, trots att jag är intill  döden trött, trots att jag föröder världen och även mig själv. Gudarna skrev i världen in en lag som alla måste följa, men den kan inte gälla för mig eftersom jag är deras like. Därför ämnar jag leva utanför denna lag och föröka mig utan gräns.  Att  vara begränsad är  av ondo.  Jag ska stjäla  livets eld ur gudarnas händer och samla det för att själv förökas, och då är det gott. Jag ska föröda dem som inte tjänar min förökning, och då är det gott. Jag ska slita trädgården ur gudarnas händer och ge den en ny ordning så att den endast främjar min förökning, och då är det gott. Eftersom detta är gott, måste det göras till varje pris. Det kan hända att jag ödelägger trädgården och gör den till en öken. Det kan hända att min avkomma kommer att svärma likt hoppor över jorden och lägga den öde till dess de drunknar i sin egen orenhet och avskyr varandras blotta åsyn och blir vansinniga. Likväl måste de fortsätta, ty att föröka sig utan gräns är gott och att acceptera lagens gränser är ont. Och om någon säger: "Låt oss lämna brottslingens tunga lott och återigen leva i gudarnas händer", ska jag döda dem, ty vad de säger är ont. Och om någon säger: "Låt oss lämna vårt  elände och söka efter det andra trädet", ska jag döda dem, ty vad de säger är ont. Och när trädgården till sist är underkastad min användning och alla släkten som inte tjänar min förökning har förkastats och all livets eld strömmar genom min avkomma, måste jag alltjämt förökas. Till människorna i detta land ska jag säga: "Föröka er,  ty det är gott", och de kommer att föröka sig. Och till  människorna i  nästa land ska jag säga: "Föröka er,  ty det är  gott",  och de kommer att   föröka sig.  Och när  de inte kan föröka sig  längre kommer människorna i detta land att vända sig mot människorna i nästa för att mörda dem, så att de kan föröka sig än mer. Om om veropen från min avkomma fyller luften över hela världen, säger jag till  dem: "Ni måste uthärda era lidanden, ty ni lider för det godas skull. Se hur härliga vi blivit! Med hjälp av kunskapen om gott och ont har vi gjort oss till världens herrar och gudarna har ingen makt över oss. 

Även om era verop fyller luften, är det väl ändå ljuvligare att leva efter vår egen styrka än i gudarnas händer?'""

När gudarna hörde detta insåg de att av alla träden i trädgården var det bara Kunskapens träd på gott och ont som kunde krossa Adam. Och därför sade de till honom: "Av alla träd i trädgården kan du äta,  men  inte   av  Kunskapens   träd på   gott  och ont,   ty  den  dag  du  äter  av det   trädet kommer du sannerligen att döden dö."

7

Jag satt förstummad en stund, men sedan slog det mig att jag sett en bibel någonstans i Ismaels märkliga boksamling. Det fanns i själva verket tre. Jag hämtade dem och efter några minuters studium såg jag upp och sa: "Ingen av dem har någon förklaring till varför det här trädet skulle vara förbjudet för Adam."

"Hade du väntat dig det?""Tja... jo.""Det   är   Tagarna   som   skriver   kommentarerna,   och   den   här   berättelsen   har   alltid   varit   ett 

ogenomträngligt mysterium för dem. De har aldrig kunnat räkna ut varför kunskapen om gott och ont skulle vara förbjuden för dem. Förstår du inte varför?"

"Nej.""Eftersom den här kunskapen är den bästa kunskapen av alla, enligt Tagarna ­ den som är bäst för 

människan att äga. Men varför skulle i så fall gudarna förbjuda henne den?""Bra fråga.""Kunskapen om gott och ont är i grund och botten den kunskap som världens herrar måste kunna 

tillämpa, eftersom varje handling som de utför är till godo för några men till ondo för andra. Det är ju själva innebörden i att härska, inte sant?"

"Jovisst.""Och människan var ju född att styra världen, eller hur?" "Jo, enligt Tagarnas mytologi.""Men varför skulle gudarna då hålla inne med just den kunskap som människan behövde för att 

kunna fullfölja sitt öde? Sett ur Tagarnas synvinkel är det helt orimligt.""Det stämmer.""Katastrofen inträffade när människorna i er kultur sa: 'Vi lika kloka som gudarna och kan styra 

världen lika bra som de kan.' När de för sin egen del tog makten över liv och död på jorden var deras undergång ofrånkomlig."

"Javisst, eftersom de i själva verket inte är lika visa som gudarna.""Gudarna styrde världen i miljarder år och det gick bra. Efter några tusen år av människans styre 

befinner sig världen på dödens rand.""Det stämmer. Men Tagarna kommer aldrig att ge sig."Ismael ryckte på axlarna. "Då kommer de att dö så som det är förutsagt. Författarna till den här 

berättelsen visste vad de talade om."

8

"Nu säger du att den här berättelsen skrevs ur Lämnarnas synvinkel?""Just det. Om den hade skrivits ur Tagarnas synvinkel skulle kunskapen om gott och ont inte ha 

varit förbjuden för Adam, den skulle ha kastats på honom. Gudarna skulle ha kommit och sagt: 'Skärp dig, Människa, ser du inte att du inte är någonting utan den här kunskapen? Sluta leva av vårt överflöd som ett lejon eller ett pungdjur. Ta för dig av den här frukten så kommer du genast att förstå att du är naken ­ lika naken som ett lejon eller en pungbjörn: naken och maktlös i världen. Sätt i gång nu, ät av  den här frukten och bli en av oss. Sedan kan du känna dig lycklig och lämna den här trädgården och teva i ditt anletes svett, så som det är meningen att människor ska göra.' Om människorna med din kulturs läggning hade författat historien skulle den inte ha kallats för Syndafallet utan för Upphöjelsen eller som du tidigare sa, Befrielsen."

"Mycket sant... men jag är inte riktigt klar över hur det här passar ihop med allt det andra.""Vi ökar din förståelse för hur allting blev som det blev.""Jag hänger inte med.""För en minut sedan sa du att Tagarna aldrig kommer att avstå från sitt tyranni över världen, oavsett 

hur eländigt allt blir. Hur blev de sådana?"Jag bara glodde på honom."De blev sådana därför att de alltid trodde att vad de gjorde var rätt ­ och att det därför måste göras 

till varje pris. De har alltid trott att de, precis som gudarna, vet vad som är rätt att göra och vad som är fel att göra, och vad de gör är rätt. Kan du se på vilket sätt de bevisar det jag säger?"

"Inte direkt.""Det har de bevisat genom att tvinga alla i hela världen att göra som de gör, att leva på deras sätt. 

Alla måste tvingas att leva som Tagarna eftersom Tagarnas sätt var det enda rätta sättet."Jaha, nu förstår jag vad du menar.""Många   folkslag   bland   Lämnarna   bedrev   jordbruk,   men   de   var   aldrig   fixerade   vid 

vanföreställningen om att vad de gjorde var  rätt,  att alla i hela världen måste bedriva jordbruk, att varenda kvadratmeter på hela planeten måste ägnas åt det. De sa inte till människorna i sin omgivning: 'Ni får inte längre leva på att jaga och samla. Det är fel. Det är ont och vi förbjuder det. Odla upp er mark, annars utrotar vi er.' I stället sa de: 'Jaså, ni vill vara jägare och samlare? Gärna för oss. Utmärkt. Vi vill vara jordbrukare. Ni kan vara jägare och samlare så är vi jordbrukare. Vi låtsas inte veta vilket sätt som är det rätta ­ Vi vet bara vilket sätt vi föredrar.'"

"Jag förstår.""Och om de tröttnade på att vara jordbrukare, om de upptäckte att de inte trivdes med vad det ledde 

till i deras utformning, då kunde de sluta med det. De sa inte till sig själva: 'Jaha det här måste vi hålla på med även om det tar livet av oss, eftersom det är det rätta sättet att leva.' Det fanns exempelvis ett folkslag som byggde ett omfattande nätverk av bevattningskanaler för att odla öknarna i det som nu är sydöstra  Arizona.  De  skötte  de  här  kanalerna   i   tretusen  år  och byggde  upp en  ganska  avancerad civilisation, men till sist kunde de ändå säga: 'Det här är ett slitsamt och otillfredsställande sätt att leva, åt helvete med det.' De lämnade helt enkelt alltihop och struntade så fullkomligt i det att vi inte ens vet vad de  kallade   sig  själva.  Det  enda  namn vi  har   för  dem är  det   som Pima­indianerna  gav  dem: Hohokam ­ de som försvann.

Men det kommer inte att bli så lätt för Tagarna. Det kommer att bli svårt som tusan för dem att ge upp, eftersom det som de gör är  rätt.  Och de måste fortsätta göra det, även om det innebär att man förstör världen och mänskligheten med den."

"Ja, så ser det faktiskt ut."

"Att ge upp skulle innebära... vad?""Att ge upp skulle innebära... Det skulle innebära att de hade haft fel hela tiden. Det skulle innebära 

att de aldrig hade vetat hur man skulle styra världen. Det skulle innebära... att de skulle avstå från sina pretentioner på att vara gudalika."

"Det skulle innebära att man spottade ut frukten från Kunskapens träd och återlämnade styrandet av världen till gudarna."

"Just det."

9

Ismael nickade mot traven med biblar vid mina fötter "Enligt författarna till den där berättelsen hade   människorna   som   levde   mellan   floderna   Eufrat   och   Tigris   ätit   av   gudarnas   eget   träd   med Kunskapens frukt. Var tror du att de fick den idén ifrån?"

"Vad menar du?""Vad kan ha gett författarna till den här berättelsen föreställningen att människorna som bodde i 

tvåflodsområdet hade ätit av Kunskapens träd? Tror du att de såg det med egna ögon? Tror du att de befann sig på plats när jordbruksrevolutionen började?"

"Jag antar att det är möjligt.""Tänk efter. Om de hade kunnat se det med egna ögon, vilka skulle de då ha varit?""Åh... javisst. De skulle ha varit människorna i Syndafallet. Det skulle ha varit Tagare.""Och om de hade varit Tagare skulle de ha berättat historien på ett annat sätt.""Javisst.""Alltså var författarna till den här berättelsen inte på plats för att se det med egna ögon. Hur kunde 

de då veta vad som hade hänt? Hur visste de att Tagarna hade tagit på sig rollen som gudar i världen?""Hur ska jag kunna veta det?""Vilka var författarna till den här berättelsen?""Jaa... israeliterna?"Ismael ruskade på huvudet. "Hos det folkslag som kallas israeliter var det här redan en uråldrig 

berättelse ­ och en obegriplig historia. Israeliterna kom in i historien som Tagare och de ville inget hellre än att bli som sina Tagar­grannar. Det var ju faktiskt därför som deras profeter alltid skällde på dem."

"Det stämmer.""De bevarade alltså berättelsen, trots att de inte längre förstod den. För att hitta dem som förstod 

berättelsen måste vi hitta dess författare. Vilka var de?""Jaa... de var israeliternas förfäder.""Ja, men vilka var de?""Det tror jag faktiskt inte att jag vet."Ismael muttrade. "Du, jag kan inte förbjuda dig att säga 'Jag vet inte', men jag kräver att du tar 

några sekunder på dig för att tänka innan du säger det."Jag ägnade några sekunder åt det, bara för att vara artig, och sedan sa jag: "Jag är ledsen, men min 

kunskap om forntidens historia är uppriktigt sagt försumbar.""Israeliternas urtida förfäder var semiterna.""Äh.""Det visste du, inte sant?" 

"Jo, jag tror det. Jag bara..." "Du bara tänkte inte." "Det stämmer."Ismael flyttade på sig, och för att vara helt uppriktig drog magen ihop sig på mig när ett halvt ton 

gorilla passerade min stol. Den som inte vet hur gorillor förflyttar sig från ett ställe till ett annat kan ju besöka en djurpark eller hyra något videoband från National Geographie; ingenting jag säger kan göra det synligt.

Ismael lunkade eller lufsade eller hasade bort till bokhyllan och återvände med en historisk atlas, som han räckte mig uppslagen vid en karta över Europa och Mellanöstern  8500  f.Kr. En figur som liknade  en   skära   avskilde  klart  och   tydligt   arabiska  halvön   från den  övriga  omgivningen.  Orden Begynnande jordbruk  visade att skäran omfattade tvåflodsområdet. Ett antal prickar visade var man hittat tidiga jordbruksredskap.

"Jag är rädd att den här kartan ger ett felaktigt intryck", sa Ismael, "även om det inte är gjort med avsikt. Den ger intrycket av att jordbruksrevolutionen skedde i en folktom värld. Det är därför jag föredrar min egen karta." Han öppnade sitt ritblock och visade mig."Som du ser visar den här kartan situationen femhundra år senare, jordbruksrevolutionen är i full gång. Det område där man bedriver jordbruk markeras av de här kråkfötterna." Med pennan pekade han på området mellan Eufrat och Tigris. "Det här är förstås landet mellan floderna, Tagarnas födelseplats. Och vad tror du att alla de här prickarna står för?"

"Lämnarfolk?""Just det. De ska inte ses som en utsaga om befolkningstäthet Det är inte heller meningen att de ska 

ge föreställningen att all tillgänglig mark var bebodd av något Lämnarfolk. Vad de visar är att det här var allt annat än en tom värld. Förstår du vad jag vill visa?"

"Ja, det tror jag. Syndafallets land låg inom tvåflodsområdet och var omgiven av icke­jordbrukande folkslag."

"Ja, men jag påpekar också att vid den här tiden, vid jordbruksrevolutionens inledning, var de första Tagarna, er kulturs grundare, okända, isolerade och obetydliga. Nästa karta i den historiska atlasen visar hur det ser ut 4000 år senare. Vad skulle du vänta dig att få se på den?"

"Jag räknar med att Tagarna har förökat sig."Han nickade och visade att  jag skulle vända blad. Där  fanns en färgad oval med beteckningen 

Kalkolitiska kulturer med Mesopotamien i mitten. Ovalen omslöt hela Mindre Asien och allt land norr 

och öster därom ända till Kaspiska havet och Persiska viken. Söderut sträckte den sig ända till början av Arabiska halvön, som nu var ett streckat område betecknat Semiter.

"Här", sa Ismael, "har vi några vittnen.""Hur då?""Semiterna var inte ögonvittnen till de händelser som beskrivs i Första Moseboks tredje kapitel." 

Han ritade en liten oval i mitten av tvåflodsområdet. "Dessa händelser som tillsammans går under namnet Syndafallet skedde här, hundratals kilometer norr om semiterna, bland ett helt annat folkslag. Förstår du vilka det är?" 

"Enligt kartan var de kaukasier.""Men nu, 4500 f.Kr., är semiterna ögonvittnen till en händelse på  sin egen gårdsplan: Tagarnas 

expansion." "Jag förstår.""På  fyratusen år har jordbruksrevolutionen som började i landet mellan floderna spritt  sig över 

Mindre Asien till väster och till bergen i norr och öster. Söderut tycks det hindras av vad?""Av semiterna, uppenbarligen.""Varför? Varför skulle semiterna hindra den?""Jag vet inte.""Vad var semiterna? Var de jordbrukare?""Nej. Kartan visar tydligt att de inte ingick i det som pågick bland Tagarna. Alltså utgår jag från att 

de var Lämnare.""Ja,  de var Lämnare,  men de var  inte   jägare och samlare   längre.  De hade utvecklat  en annan 

anpassningsform som sedan skulle bli tradition bland semitiska folkslag.""Javisst, ja. De var herdar.""Naturligtvis. Herdar." Han pekade på gränsen mellan Tagarnas kalkolitiska kultur och semiterna. 

"Vad händer nu?" "Jag vet inte."Ismael nickade mot högen med biblar vid mina fötter. "Läs historien om Kain och Abel i Första 

Mosebok så vet du."Jag tog den som låg överst och slog upp kapitel fyra. Några minuter senare mumlade jag: "Åh, 

herregud."

10

Efter  att  ha   läst berättelsen  i  alla  tre versionerna,   tittade  jag upp och sa:  "Vad som hände vid gränsen var att Kain slog ihjäl Abel. Jordens brukare vattnade sina fält med de semitiska herdarnas blod."

"Självklart. Vad som hände här var det som alltid händer vid gränserna för Tagarnas expansion: Lämnarna blir ihjälslagna så att mer land kan odlas upp."

Ismael tog fram sitt ritblock och slog upp sin egen karta över den här perioden. "Som du ser har jordbrukarnas kråkfötter översvämmat hela området ­ utom det territorium som semiterna håller. Här, vid gränsen som skiljer jordens brukare från de semitiska herdarna, möter Kain och Abel varandra."

Jag   studerade  kartan  en   liten   stund   och   skakade   sedan   på   huvudet.   "Och  det  här   förstår   inte bibelforskarna?"

"Jag kan naturligtvis inte säga att inte en enda forskare någonsin har förstått det här. Men de flesta 

ser det som att berättelsen utspelas i något slags historiskt drömland, som i någon av Aisopos fabler. Det skulle knappast falla dem in att uppfatta den som en bit semitisk krigspropaganda."

"Det är ju precis vad det är. Jag vet att det alltid har varit obegripligt varför Gud accepterade Abel och hans offer, men avvisade Kain och hans offer. Här är förklaringen. Med den här berättelsen sade semiterna   till   sina  barn:   'Gud är  på  vår   sida.  Han älskar  oss  herdar,  men hatar  de  där  mordiska jordbrukarna från norr.'"

"Det stämmer. Om man läser den som en berättelse vilken har sitt  ursprung bland din kulturs förfäder så blir den obegriplig. Den blir begriplig först när man inser att den har sitt ursprung bland fienderna till din kulturs anfäder."

"Javisst." Jag satt och blinkade en liten stund och sedan tittade jag på Ismaels karta igen. "Om jordbrukarna från norr var kaukasier", sa jag, "då är Kains märke det här." Jag pekade på mitt eget vita ansikte.

"Det är möjligt. Naturligtvis kan vi aldrig veta säkert vad berättelsens författare hade i tankarna."

"Men den blir  rimlig på  det här viset", envisades jag. "Märket sattes på Kain som en varning för alla  andra:   'Lämna den här  mannen  i   fred.  Han är  en  farlig  man som utkräver  sjufaldig  hämnd.' Uppenbarligen är det många människor i världen som fått lära sig att det inte lönar sig att bråka med folk med vita ansikten."

Ismael ryckte på axlarna; har var inte övertygad eller kanske bara ointresserad.

11

"På den förra kartan ritade jag faktiskt ut hundratals prickar för att markera de Lämnarfolk som bodde i Mellanöstern när jordbruksrevolutionen började. Vad tror du hände med de här folken mellan tiden för den kartan och tiden för den här kartan?"

"Jag skulle vilja påstå att antingen blev de besegrade och assimilerade eller också började de med jordbruk precis som Tagarna."

Ismael nickade. "Säkert hade många av de här tolken sina egna berättelser om den revolutionen, sina egna metoder för att förklara hur folken från tvåflodsområdet kom att bli som de blev, men bara en av dessa berättelser överlevde ­ den som semiterna berättade för sina barn om Adams Syndafall och om  hur   Kain   mördade   sin   bror   Abel.   Den   överlevde   därför   att   Tagarna   aldrig   lyckades   besegra semiterna, och för att semiterna vägrade att börja med jordbruk. Också deras slutliga ättlingar bland Tagarna, israeliterna, som bevarade berättelsen utan att klart förstå den, kunde aldrig få någon större entusisasm   för   bondens   liv.   Sålunda   kom   det   sig   att   med   kristendomens   utbredning   av   Gamla testamentets  berättelser  gjorde  Tagarna   till   sin  en  historia   som fienden  en  gång berättade   för  att fördöma dem."

12

"Alltså   återkommer   vi   till   den   här   frågan:   Varifrån   fick   semiterna   föreställningen   att   folket   i tvåflodsområdet hade ätit av gudarnas träd med Kunskapens frukt?"

"Åh", sa jag, "förmodligen genom något slags rekonstruktion. De betraktade människorna de stred mot och frågade sig: 'Herregud, hur har de kunnat bli så här?'"

"Och vad svarade de?"Jaa... "Vad är det  för fel  på de här människorna? Vad är det för fel med våra bröder från norr? 

Varför gör de så här mot oss? De beter sig som...' Låt mig få fundera ett tag." "Ta tid på dig.""Alltså" sa jag en stund senare, "jag tror att det antagligen skulle se ut så här för semiterna: 'Här 

händer något helt nytt. Det här är inga vanliga rövarband. De är inte heller människor som drar en gräns och visar tänderna mot oss för att vara säkra på att vi vet var vi har dem. De här typerna säger... Våra bröder från norr säger att vi måste dö. De säger att Abel måste utrotas. De säger att vi inte ska  tillåtas leva. Det här är något helt nytt, och vi förstår det inte. Varför kan de inte bo där borta och vara bönder och låta oss bo här och vara herdar? Varför måste de mörda oss?

Det måste ha hänt någonting väldigt egendomligt där borta som har gjort dem till mördare. Vad kunde det ha varit? Vänta ett tag... Titta på hur de lever. Aldrig förr har någon levt på det sättet. De säger inte bara att vi måste dö. De säger att allting måste dö. Det är inte bara oss de dödar, de dödar allting. De säger: "Okej, lejon, det är slut med er. Vi är trötta på er. Ni ska bort härifrån." De säger: 

"Okej, vargar, vi är trötta på er också. Ni ska bort härifrån." De säger... "Ingen mer än vi ska äta. All  den här maten tillhör oss och ingen annan får något utan vår tillåtelse." De säger: "Det vi vill ska leva får leva och det vi vill ska dö måste dö."

Så är det! De beter sig som om de är gudar själva. De handlar som om de har ätit av gudarnas eget visdomsträd, som om de var lika kloka som gudarna och kunde sprida liv och död vart de önskar. Så måste det vara. Det är förstås det som har hänt där borta. De här människorna har hittat gudarnas eget visdomsträd och stulit av dess frukter.

Just det! De är ett förbannat folk! Det ser man ju på en gång. När gudarna fick veta vad de hade gjort, sa de: "Aha, ni förtappade varelser, detta är slutet för er. Nu tar vi inte längre hand om er. Ni ska bort. Vi bannlyser er från trädgården. I stället för att leva av vårt överflöd måste ni i fortsättningen försörja er från marken i ert anletes svett." Det var på det viset som de förbannade jordbrukarna kom att jaga oss och vattna sina åkermarker med vårt blod."

När jag slutat såg jag att Ismael förde samman sina händer i en tyst applåd.Jag svarade med ett självbelåtet leende och en avmätt bugning.

13

"Ett  av de  tydligaste  tecknen på  att  de här  båda berättelserna  inte författats av er egen kulturs förfäder är att jordbruket inte framställs som ett angenämt val som man gör av fri vilja, utan snarare som en förbannelse. Det var bokstavligen otänkbart för författarna till de här berättelserna att någon skulle kunna föredra att leva i sitt anletes svett. Den fråga de ställde sig var alltså inte: 'Varför har de här människorna valt det här slitsamma levnadssättet?' I stället var det: 'Vilket fruktansvärt illdåd kan de ha begått för att förtjäna detta straff? Vad har de gjort för att gudarna skulle undanhålla från dem det överflöd som gör det möjligt för oss andra att leva utan bekymmer?'"

"Ja, det syns tydligt nu. I vår kulturhistoria är jordbruket inledningen till upphöjelsen. I de här berättelserna är jordbruket de fallnas lott."

14

"Jag har en fråga", sa jag. "Varför beskrev de Kain som Adams förstfödde och Abel som Adams andre son?"

Ismael nickade. "Innebörden är snarare mytologisk än kronologisk. Jag menar att det här är ett motiv som man hittar i alla folksagor: När man har en far med två söner där den ena är präktig och den  andra är värdelös, är den värdelöse sonen nästan alltid den dyrkade förstfödde, medan den präktige sonen är den andre ­ med andra ord den som är i underläge i berättelsen."

"På så vis. Men varför skulle de alls betrakta sig som Adams avkomma?""Du får inte blanda ihop metaforiskt tänkande med biologiskt tänkande. Semiterna betraktade inte 

Adam som sin biologiske förfader.""Hur vet du det?"Ismael funderade en stund. "Vet du vad Adam betyder på hebreiska? Vi kan inte veta vad semiterna 

gav honom för namn, men rimligen hade det samma innebörd.""Det betyder människa!'"Naturligtvis. Mänskligheten. Tror du kanske att semiterna ansåg mänskligheten som sin biologiska 

förfader?" "Nej, det gjorde de förstås inte.""Just det. Relationen i berättelsen måste uppfattas metaforiskt, inte biologiskt. Enligt deras synsätt 

delade syndafallet mänskligheten i två grupper ­ onda och goda, jordbrukare och herdar, där de förra var inriktade på att mörda de senare."

"Då så", sa jag.

15

"Men dess värre har jag en fråga till." "Det är inget att be om ursäkt för. Det är därför du är här." "Okej. Min fråga är: vad har Eva för roll i allt det här?" "Vad betyder hennes namn?" "Enligt fotnoterna betyder det liv." "Inte kvinna?" "Inte enligt fotnoterna.""Med det namnet har berättelsens författare gjort klart att Adams frestelse inte var sex eller begär 

eller att han löd sin hustru. Adam var frestad av livet.""Jag förstår inte.""Tänk efter: Hundra män och en kvinna innebär inte hundra barn, men en man och hundra kvinnor 

gör det." "Och?""Jag påvisar att vad gäller befolkningsökningen har män och kvinnor helt olika roller. De är inte på 

något vis lika i det avseendet.""Nej visst. Men jag förstår ändå inte.""Jag   försöker   få  dig  att   tänka som man gör  hos ett   icke­jordbrukande  folk,  ett   folk  för  vilket 

befolkningskontroll alltid är ett svårt problem. Rakt på sak: En grupp herdar som består av femtio män och en kvinna riskerar inte att drabbas av en befolkningsexplosion, men en grupp som består av femtio kvinnor och en man möter stora problem. Eftersom människor är som de är kommer de här femtioen herdarna att bli hundra på kort tid."

"Det är sant. Men jag förstår ändå inte vad det har för samband med berättelsen i Första Mosebok.""Tålamod.   Vi   återvänder   till   berättelsens   författare,   herdefolket   som   pressas   ut   i   öknen   av 

jordbrukarna från norr. Varför pressade deras bröder från norr på?""För att de ville odla upp herdarnas mark.""Javisst, men varför?""Aha, nu förstår jag. De ökade matproduktionen för att försörja en växande befolkning.""Självklart.   Nu  kan   du   fortsätta   rekonstruktionen.   Du   ser   att   jordbrukarna   inte   känner   någon 

återhållsamhet när det gäller tillväxt. De kontrollerar inte sin befolkning; när det inte finns tillräckligt med mat odlar de helt enkelt upp mer land."

"Just det.""Alltså: Vem var det som de här människorna sade Ja till?""Hmm. Ja, jag tror jag förstår. Såsom i en spegel, dunkelt.""Tänk så här: I likhet med de flesta icke­jordbrukande folk, måste semiterna vara på sin vakt mot 

obalans mellan könen. För många män hotade inte befolkningens stabilitet, men den hotades i högsta 

grad om det fanns för många kvinnor. Det förstår du?""Jadå.""Men vad semiterna kunde iaktta hos sina bröder från norr var att det spelade ingen roll för dem. 

Om deras befolkning blev ohanterligt stor bekymrade de sig inte, de odlade bara upp mer land.""Ja, det förstår jag.""Vi kan också säga så här: Adam och Eva tillbringade tre miljoner år i trädgården där de levde av 

gudarnas   överflöd   och   deras   tillväxt   var   synnerligen   blygsam.   Det   var   så   det  måste  vara   med Lämnarnas   levnadssätt.  Precis   som Lämnare  över  hela  världen  hade  de   inget  behov  av  att  utöva gudarnas beslutanderätt över vem som ska leva och vem som ska dö.

Men när Eva kom till Adam med den här kunskapen sa han: 'Ja, nu förstår jag. Med detta behöver vi inte längre vara beroende av gudarnas överflöd. Med frågan om vem som ska leva och vem som ska dö i våra egna händer kan vi skapa ett överflöd som bara finns till för oss, och det innebär att jag kan säga Ja till Livet och växa utan gräns.' Vad du måste ha klart för dig är att säga Ja till Livet och att acceptera kunskapen om gott och ont är två sidor av samma sak, och det är så berättelsen framställs i Första Mosebok."

"Ja, det är svårfångat, men jag tror jag förstår. När Adam accepterade frukten av det här trädet gav han efter för frestelsen att leva utan gräns ­ och därför kallas den person som erbjöd honom frukten Liv."

Ismael nickade. "Varje gång en Tagar­familj talar om hur trevligt det skulle vara att ha en stor familj återskapar de scenen vid Kunskapens träd på gott och ont. De säger till sig själva: 'Naturligtvis har vi rätt att fördela livet här på planeten som vi själva vill. Varför hejda oss vid fyra eller sex barn? Vi kan ha femton om vi vill.  Det enda vi behöver göra är  att odla upp ytterligare några hundra tunnland regnskog ­ och vem bryr sig om ifall ett dussin andra arter försvinner på köpet?'"

16

Det var fortfarande något som inte riktigt passade ihop, men jag kunde inte räkna ut hur jag skulle formulera det.

Ismael sa att jag skulle ta tid på mig. Sedan jag slitit med det en stund, sa han: "Räkna inte med att kunna få berättelsen att passa ihop 

med den kunskap vi nu har om världen. Semiterna var vid den här tiden helt isolerade på den arabiska halvön, på alla sidor hejdade av havet eller av Kains folk. Inte annat än de visste var de och deras bröder från norr bokstavligen hela mänskligheten, de enda människorna på jorden. Det var utan tvivel så de själva uppfattade berättelsen. De kunde inte gärna ha vetat att det bara var i det här lilla hörnet av världen som Adam hade ätit av gudarnas träd; de kunde inte gärna ha vetat att tvåflodsområdet bara var en av de många platser där man börjat med jordbruk; de kunde inte gärna veta att över hela världen fanns det alltjämt människor som levde som Adam hade gjort före Syndafallet."

"Det stämmer", sa jag. "Jag försökte få det hela att passa ihop med all information vi har nu, och det går naturligtvis inte."

17

"Jag tror att man lugnt kan säga att berättelsen om Adams Syndafall utan vidare är världens mest 

kända historia.""Åtminstone i Västerlandet", sa jag."Nej, den är lika välkänd i öster, efter att ha förts till varje hörn av världen med kristna missionärer. 

Den har en oerhörd dragningskraft på Tagare överallt.""Ja.""Varför är det så?""Jag tror det beror på att den förklarar vad som gick på tok." "Vad var det då som gick på tok? Hur uppfattar människor berättelsen?""Adam, den första människan, åt frukten från det förbjudna trädet.""Och vad anses det innebära?""Uppriktigt sagt vet jag inte det. Jag har aldrig hört någon förklaring som verkar rimlig.""Och kunskapen om gott och ont?""Inte heller i den frågan har jag stött på någon förklaring som känns begriplig. Jag tror att de flesta 

uppfattar det som att gudarna ville pröva Adams lydnad, genom att förbjuda honom något och att det inte spelade så stor roll vad det var. Det var vad Syndafallet egentligen handlar om ­ olydnad."

"Inget som egentligen hade att göra med kunskapen om gott och ont.""Nej. Men å andra sidan tror jag att det finns människor som anser att kunskapen om gott och ont 

bara är en symbol för... jag vet inte riktigt vad. De betraktar Syndafallet som ett fall från oskuld.""Och oskuld betyder i det här sammanhanget ungefär detsamma som lycklig okunnighet.""Jaa... Ungefär så här: Människan var oskuldsfull tills hon upptäckte skillnaden mellan gott och 

ont. När hon inte längre var oskuldsfull i det avseendet blev hon en fallen varelse.""Jag är rädd att det inte säger mig någonting.""Faktiskt inte mig heller.""Men om man läser berättelsen ur en annan synvinkel förklarar den precis vad som gick på tok, inte 

sant?" "Javisst.""Men människorna i  er kultur har aldrig kunnat förstå den förklaringen,  eftersom de alltid har 

utgått från att berättelsen skapats av människor av deras eget slag ­ människor som tog för givet att världen var skapad för människan och att människan skulle erövra och härska över den, människor för vilka   den   bästa   kunskapen   i   världen   var   kunskapen   om   gott   och   ont,   människor   som   betraktar jordbruket   som  det   enda   ädla  och   mänskliga   sättet   att   leva.  Läser   man  berättelsen   som om  den författats av någon med deras eget synsätt är det helt omöjligt att begripa den." 

"Det stämmer.""Men läser man den på ett annat sätt blir förklaringen helt rimlig: Människan kan aldrig få den 

visdom med vilken gudarna styr världen, och om hon försöker ta till sig den visdomen leder det inte till upplysning, utan till döden."

"Javisst", sa jag, "det är helt uppenbart ­ det är vad berättelsen betyder. Adam var inte stamfar till vårt släkte, han var upphovsman till vår kultur."

"Det är därför han alltid har varit en så betydelsefull gestalt för er. Även om berättelsen i sig inte var begriplig för er kunde ni identifiera er med Adam som dess huvudperson. Ända från början kände ni att han var en av er."

TioHelt oväntat dök en släkting upp i staden och förväntade sig att bli underhållen. Jag trodde att det 

skulle ta en dag; det visade sig ta två och en halv. Jag märkte att jag gick och utstrålade dessa tankar mot honom: "Är det inte dags för dig att resa vidare? Har du inte hemlängtan än? Skulle du inte hellre vilja utforska staden på  egen hand? Det faller dig aldrig in att jag kunde ha annat att göra?" Han märkte ingenting.

Några minuter innan jag körde honom till flygplatsen fick jag ett samtal med ultimatum från en beställare:  Inga fler ursäkter,  inte ett enda ord ­  gör  jobbet nu eller skicka tillbaka förskottet. Jag svarade att jag skulle göra jobbet nu. Sedan tog jag min släkting till flygplatsen, kom hem och slog mig ner vid ordbehandlaren. Det var inget stort arbete, sa jag till mig själv ­ meningslöst att åka ner till centrum bara för att tala om för Ismael att jag inte kunde komma på några dagar.

Men innerst inne i benen och i magen kände jag en darrning av ängslan.

Jag sköter mina tänder med böner ­ gör inte alla det? Inte har jag tid med tandtråd. Så där är det. Håll ut, säger jag till dem, jag ska ta hand om er innan det är för sent. Men nästa natt var slutet inne för en kindtand långt, långt bak i munnen. Nästa morgon hittade jag en tandläkare som var beredd att ta ut den och ge den en anständig begravning. När jag satt där i stolen medan han gav mig den ena sprutan efter den andra och knåpade med sina instrument och kollade mitt blodtryck tänkte jag: "Hörnu, jag har inte tid med det här ­ ryck ut den bara och låt mig gå." Men det visade sig att han visste vad han gjorde. Oj, oj, oj vilka rötter den tanden hade ­ den verkade sitta närmare ryggraden än munnen. Vid ett tillfälle frågade jag om det inte skulle vara lättare att försöka göra arbetet bakifrån.

När det hela var klart visade han en annan sida av sin personlighet. Han blev Tandpolisen, och jag hade verkligen förbrutit mig. Han skällde ut mig så att jag kände mig liten, oansvarig och omogen. Jag nickade och lovade och nickade och lovade och tänkte: Snälla polisen, ge mig bara en chans till, släpp  mig fri på eget ansvar.  Så småningom gjorde han det, men när jag kom hem skakade händerna och rullarna med gasbinda som jag hade i munnen såg inte vackra ut. Dagen gick åt till att stoppa i mig smärtstillande tabletter och antibiotika och att bedöva mig med whisky.

På morgonen fortsatte jag med arbetet, men det fanns fortfarande en darrning av ängslan i mina nerver.

"En dag till", sa jag till mig själv. "Jag kan lägga det här på posten i kväll, och en dag till spelar ingen roll."

Spelaren som sätter sin sista hundring på  udda och ser hur bollen slutgiltigt lägger sig till ro i nummer 18 kan berätta att han visste att det var en felsatsning i samma stund som han släppte markern ifrån sig. Han visste det, kände det. Men om den hade gjort ett skutt till och landat på nr 19 skulle han gladeligen ha medgett att sådana föraningar ofta visar sig vara fel.

Min var det inte.Från början av korridoren kunde jag se en stor städmaskin stå parkerad utanför Ismaels dörr. Innan 

jag hann dit kom en medelålders man i grå uniform ut ur dörren och började låsa den. Jag ropade att han skulle vänta.

"Vad är det ni gör?" frågade jag en smula oartigt när jag kom så pass nära att man kunde tala normalt.

Det var inget som egentligen förtjänade svar och han gav mig heller inget."Hör på", sa jag, "jag vet att det inte angår mig, men skulle ni vilja berätta vad som pågår här?"Han tittade på mig som om jag var en kackerlacka han var säker på att han dödat för en vecka 

sedan. Till sist öppnade han verkligen munnen en smula och släppte fram några ord. "Gör i ordning för en ny hyresgäst."

"Aha", sa jag. "Men, eh, vad hände med den förra?"Han ryckte ointresserat på axlarna. "Blev väl vräkt, antar jag. Hon betalade inte hyran.""Hon betalade inte?" Jag hade för stunden glömt bort att Ismael inte skötte sin egen ekonomi.Han gav mig en undrande blick. "Trodde ni kände damen.""Nej, jag kände... eh... eh..." Han bara stod och stirrade på mig. "Hör på", sa jag trevande, "det finns 

antagligen ett meddelande till mig eller något därinne.""Finns inget alls därinne nu, mer än dålig lukt." "Skulle jag kunna få titta själv?"Han vände sig tillbaka mot dörren och låste den. "Prata med förvaltningen om den saken, va? Jag 

har annat att göra."

2

"Förvaltningen", i form av en receptionist, kunde inte föreställa sig något skäl till att jag skulle få komma in på det kontoret eller få något annat, inklusive information av något slag om något som helst ämne utöver vad jag redan visste: nämligen att hyresgästen inte hade betalat hyran och följaktligen blivit vräkt. Jag försökte ruska om henne med att berätta sanningen, men hon avvisade föraktfullt mitt påstående om att en gorilla skulle ha använt lokalen.

"Inget sådant djur har någonsin funnits ­ eller kommer att finnas ­ i någon lokal som sköts av det här företaget."

Jag sa att hon kunde åtminstone berätta om det var Rachel Sokolow som varit hyresgästen ­ det kunde väl inte vara till någon skada?

Hon sa: "Det hör inte hit. Om ni hade haft legitima skäl för era förfrågningar hade ni vetat vem hyresgästen var."

Det här var ingen vanlig receptionist; om jag någonsin skulle behöva en själv hoppas jag hitta en som hon.

3

Det fanns ett halvdussin Sokolow i telefonkatalogen, men ingen som hette Rachel. Det fanns en Grace, med rätt sorts adress för att vara änka efter en rik judisk handelsman. Tidigt nästa morgon tog jag bilen och for dit och bedrev en smula diskret hemfridsbrott för att se om det fanns en paviljong på tomten; det gjorde det.

Jag  tvättade bilen,  putsade mina affärsskor och dammade av den kostym jag håller mig med i händelse av bröllop eller begravningar. Sedan väntade jag med mitt besök till klockan två för att inte riskera att komma till lunch eller te.

Klassisk arkitektur uppskattas inte av alla, men jag råkar gilla den när den inte tror sig vara en bröllopskrokan. Sokolows residens såg svalt och majestätiskt ut, men ändå med en anings nyckfullhet, 

som kungligheter på picknick. Sedan jag ringt på hade jag gott om tid att studera ytterdörren som var ett konstverk i sig, en bronsskulptur föreställande Europas bortrövande eller Roms grundande eller något liknande. Efter en stund öppnades dörren av en man som jag skulle ha valt till utrikesminister enbart på grund av hans klädsel, hans utseende och hans hållning. Han behövde inte ens säga "Jaha?" eller "Nå?" Han frågade om mitt ärende enbart genom en ryckning på ögonbrynet. Jag sa att jag ville träffa mrs Sokolow. Han frågade om jag hade avtalat om ett möte, väl medveten om att jag inte hade det. Jag förstod att det här inte var en person som jag kunde klara av genom att säga att det var ett personligt ärende ­ det vill  säga att det inte angick honom. Jag beslöt mig för att  berätta mer för honom.

"Sanningen att säga försöker jag få tag i hennes dotter."Hans blick vandrade förstrött över mig. "Ni är inte en av hennes vänner", sa han till sist."Nej, det är jag faktiskt inte.""Om ni vore det skulle ni veta att hon dog för nästan tre månader sedan."Hans ord sköljde över mig som en skopa isvatten.Han ryckte i ett annat ögonbryn, vilket betydde: "Något mer?"Jag beslöt mig för att berätta ännu mer. "Arbetade ni för mr Sokolow?"Han rynkade pannan för att visa mig att han betvivlade skäligheten i min fråga."Orsaken till att jag undrar... får jag fråga vad ni heter?"Han betvivlade skäligheten i också  den frågan men bestämde sig för att vara vänlig. "Jag heter 

Partridge.""Då så, mr Partridge, anledningen till att jag frågar är, kände ni... Ismael?"Hans blick smalnade."För att vara helt uppriktig är det inte Rachel jag söker, jag försöker hitta Ismael. Jag förstår att 

Rachel mer eller mindre hade hand om honom sedan hennes far dog.""Hur har ni kunnat förstå det?" frågade han utan att avslöja någonting."Mr Partridge, om ni vet svaret på det hjälper ni mig antagligen", sa jag, "och om ni inte vet det 

kommer ni antagligen inte att göra det."Det var en elegant vändning och han bekräftade den med en nickning. Sedan frågade han varför jag 

sökte efter Ismael."Han finns inte längre på sitt... vanliga ställe. Tydligen har han blivit vräkt.""Någon måste ha flyttat honom. Hjälpt honom.""Ja", sa jag. "Jag tror inte han gick över till Hertz och hyrde en bil."Partridge tillät sig inte höra mitt skämt. "Jag kan ärligt säga att jag tyvärr inte vet någonting." "Mrs Sokolow?""Om hon visste något skulle jag veta det först." Jag trodde honom, men frågade: "Vet ni var jag kan börja leta?""Jag vet inte något ställe att börja på nu. Inte nu när miss Sokolow är död."Jag stod där en stund och grubblade. "Vad dog hon av?" "Kände ni henne inte alls?""Inte det minsta.""Då är det verkligen inget som angår er", sa han utan illvilja, bara som ett självklart faktum.

4

Jag funderade på att hyra en privatdetektiv. Sedan gick jag i tankarna igenom det samtal som skulle behövas för att sätta i gång och beslöt mig för att låta bli. Men eftersom jag bara inte kunde ge upp, ringde jag till närmaste djurpark och frågade om de råkade ha en gorilla på lager. Det hade de inte. Jag sa att jag händelsevis hade en som jag behövde bli av med och ville de kanske ha den men de sa, nej, faktiskt inte. Jag frågade vad de skulle göra om de absolut måste bli av med en gorilla. De sa att det kanske fanns ett eller ett par laboratorier som skulle kunna ta emot den som försöksdjur, men jag märkte att de egentligen inte tänkte efter.

En sak var uppenbar: Ismael hade några vänner som jag inte kände till ­ kanske tidigare elever. Jag kunde inte komma på något annat sätt att få kontakt med dem än det sätt han förmodligen använt för att få kontakt med dem ­ genom en annons under Personligt:

ISMAELS VÄNNER: Ytterligare en vän har förlorat kontakten. Ring och berätta var han finns.

Det var ett misstag att sätta in annonsen, eftersom det gav mig anledning att stänga av hjärnan. Jag väntade på att den skulle komma in, jag väntade på att den skulle vara inne en vecka, jag väntade ytterligare några dagar på ett samtal som aldrig kom ­ och på det viset gick det två veckor utan att jag lyfte ett finger.

När jag slutligen erkände för mig själv att jag inte skulle få några svar på annonsen måste jag börja på en ny tråd, och det tog mig ungefär tre minuter att hitta den. jag ringde kommunen och fick snart prata med den som utfärdade tillstånd för kringresande föreställningar om det kom någon som ville slå upp sina tält på en ödetomt under en vecka.

Fanns det någon i staden just nu?Nej.Hade det funnits någon den senaste månaden?Ja, Darryl Hicks Carnival, med nitton olika åkturer, tjugofyra lotteristånd och en utställning, hade 

varit här och rest iväg för några veckor sedan.Ett menageri kanske?Minns inte om det fanns med i förteckningen. Ett djur eller två på utställningen? Vet inte. Möjligt. Nästa anhalt på turnén? Ingen aning.Det   spelade   ingen   roll.  Ett  dussin  samtal   senare   spårade   jag nöjesfältet   till   en  stad  sjuttiofem 

kilometer norrut, där det hade stannat en vecka innan det reste vidare. Jag antog att turnén fortsatte norrut, och med nästa samtal fick jag veta var det fanns just nu. Mycket riktigt, man skröt nu med att kunna visa upp "Gargantua, världens mest kända gorilla" ­ ett djur som jag personligen visste var dött sedan ungefär fyrtio år tillbaka.

För någon som har en någotsånär modern maskin skulle Darryl Hicks Carnival bara ha legat nittio minuter bort, men min Plymouth kom ut samma år som Dallas började och därför tog det två timmar. När jag kom dit var det ett nöjesfält. Nöjesfält är precis som busstationer: en del är större än andra, men de är   likadana allihop.  Darryl  Hicks var  två   tunnland av det  vanliga skräpet som föreställde underhållning, fullt med otrevliga människor, oväsen och stanken av öl, sockervadd och popcorn. Jag 

vadade igenom alltihop för att hitta utställningen.Jag har för mig att utställningar av det slag jag minns från min barndom (eller från min barndoms 

filmer) är så gott som utdöda i nutidens nöjesfält; i så fall hade Darryl Hicks struntat i att följa med sin tid. När jag kom dit höll en utropare på att demonstrera en eldslukare, men jag brydde mig inte om att titta på.  Det fanns mängder att  se därinne ­  den vanliga samlingen av monster och missfoster,  en flaskätare, en levande nåldyna, en tatuerad tjock dam, allt det vanliga som jag struntade i.

Ismael befann sig i ett mörkt hörn, så långt från ingången som möjligt, med två tioåringar som åskådare.

"Jag slår vad om att han skulle kunna slita ut de där gallren om han ville", sa den ena."Ja", sa den andra. "Men han vet inte om det."Jag   stod  där  och   stirrade   ilsket  på   honom,  och  han   satt  där   fridfullt   och  brydde   sig   inte  om 

någonting tills pojkarna gick vidare.Det gick några minuter, jag fortsatte att stirra och han fortsatte att låtsas att jag inte fanns. Till sist 

gav jag upp och sa: "Säg mig en sak. Varför bad du inte om hjälp? Jag vet ju att du kunde ha gjort det. Folk blir inte vräkta från en dag till nästa."

Han visade inget tecken på att han hört mig. "Hur fan ska vi nu få ut dig härifrån?"Han fortsatte att se rakt igenom mig som om jag bara var luft.Jag sa: "Ismael, hör på, är du sur på mig eller något?"Äntligen gav han mig en blick, men den var inte vidare vänlig. "Jag har inte bett dig om beskydd, 

så var vänlig avstå från att beskydda mig.""Du vill att jag ska sköta mina egna affärer.""Kort sagt, ja."Jag såg mig hjälplöst omkring. "Du menar att du verkligen vill stanna här?"Än en gång blev Ismaels ögon kalla. "Bra, bra", sa jag. "Men jag då?" "Vad är det med dig?" "Ja, vi var ju inte färdiga, eller hur?" "Nej, det var vi inte.""Vad tänker du göra då? Ska jag bara bli ditt femte misslyckande, eller?"Han satt och glodde tjurigt en eller två minuter. Sedan sa han: "Nej, du behöver inte bli mitt femte 

misslyckande. Vi kan fortsätta som förut."Just då  kom en familj på  fem personer för att  titta på  världens mest berömda gorilla: mamma, 

pappa, två flickor och en parvel som sov i sin mors armar."Jaså,   vi   kan   bara   fortsätta   som   förut?"   sa   jag,   och   inte   viskade   jag   heller.   "Verkar   det 

genomförbart, tycker du?"Besökarna tyckte plötsligt att jag var betydligt intressantare än "Gargantua" som faktiskt bara satt 

där och såg sur ut.Jag sa: "Var ska vi börja? Minns du var vi slutade?"Besökarna vände sig förvånade om för att se vad Ismael skulle svara på det. När svaret kom var det 

förstås bara jag som kunde höra det."Håll tyst.""Hålla tyst? Men jag trodde vi skulle fortsätta som förut?"Med en morrning lufsade han iväg till bortre änden av buren och visade oss bara ryggen. Efter 

cirka en minut ansåg besökarna att jag förtjänade en sur blick; de gav mig den och traskade iväg för att titta på mumien av en man som blev skjuten i Mojave vid slutet av inbördeskriget.

"Låt mig få ta dig tillbaka", sa jag."Nej tack", svarade han. Han vände sig om men kom inte fram till burens framsida. "Även om det 

förefaller ofattbart för dig vill jag hellre leva så här än på någon annans välvilja, inte ens din.""Det vore bara välvilja tills vi kommit på något annat.""Och vad skulle det vara? Sketcher i TV­shower? Uppträda på nattklubb?""Hör på. Om jag kan få tag i de andra, kanske vi kan komma på någonting tillsammans.""Vad i helvete pratar du om?""Jag pratar om de som hjälpte dig att komma hit. Du gjorde det väl inte på egen hand heller?"Han stirrade dystert på mig från skuggorna. "Gå din väg", morrade han. "Ge dig bara iväg och låt 

mig vara ifred."

5

Jag hade inte planerat för det här ­ eller för något annat heller, i själva verket ­ så jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tog in på det billigaste motell jag kunde hitta och gick ut för att ta en biff och några drinkar och tänka på saken. Klockan nio hade jag ännu inte kommit någon vart, så jag gick tillbaka till nöjesfältet för att se efter vad som hände där. Jag hade tur, kan man säga ­ en kallfront var  på väg och ett otrevligt lätt regn skickade hem alla nöjeslystna med humöret avkylt.

Jag hittade en jobbare i 8o­årsåldern som höll på att stänga utställningen. Jag erbjöd honom tio dollar för privilegiet att få kommunicera med naturen i form av en gorilla som inte var mer Gargantua än jag var. Han verkade inte bry sig nämnvärt om sakens moraliska sida, utan fnyste bara påtagligt åt mutans storlek. Jag gav honom tio till,  och han lunkade iväg och lämnade en lampa tänd bredvid buren. Det fanns fällstolar borta vid scenen för uppträdandena, och jag släpade fram en och slog mig ner.

Ismael såg på mig några minuter och frågade sedan var vi hade slutat."Du hade just visat mig att berättelsen i Första Mosebok, den som börjar med Syndafallet och 

slutar med mordet på Abel, inte är vad den vanligen uppfattas vara av människorna i min kultur. Det är berättelsen om jordbruksrevolutionen berättad av några av de första offren för den revolutionen."

"Och vad tror du att vi har kvar?""Jag vet inte riktigt. Kanske vad som behövs för att få alltihop att bli till en helhet för mig. Jag vet 

inte vad alltihop leder fram till än.""Ja, det stämmer nog. Låt mig fundera en stund."

6

"Exakt vad är kultur egentligen?" frågade Ismael slutligen. "Så som ordet vanligen används, inte i den betydelse vi har använt det under de här samtalen."

Det kändes som en orimlig fråga att ställa när man sitter i ett utställningstält på ett nöjesfält, men jag gjorde mitt bästa för att fundera på den. "Jag skulle vilja säga att det är totalsumman av allt som gör ett folk till ett folk."

Han nickade. "Hur uppkommer den här totalsumman då?"

"Jag förstår inte riktigt vart du vill komma. Den uppstår genom människors liv.""Sparvar har ju också ett liv, men de har ingen kultur.""Då förstår jag vad du menar. Det är en ansamling. Totalsumman är en ansamling.""Men du förklarar inte hur den ansamlingen uppstår.""Nej, det är sant. Alltså, ansamlingen är den totalsumma som förs från en generation till nästa. Den 

uppkommer när... När en art når en viss grad av intelligens börjar en generation föra över information och metoder till nästa. Nästa generation tar den här samlingen, lägger till sina egna upptäckter och förbättringar och för över den totalsumman till nästa."

"Och den här samlingen är det som kallas kultur." "Ja, det är så jag menar.""Det är förstås totalsumman av allt som förts vidare, inte bara information och metoder. Det är 

föreställningar,   antaganden,   teorier,   vanor,   legender,   sånger,  historier,   danser,   skämt,  vidskepelser, fördomar, smaker, attityder. Allt."

"Just det.""Märkligt nog behövs det inte någon särskilt hög intelligens för att den här ansamlingen ska kunna 

uppkomma. Schimpanser i det fria överför kunskaper om att tillverka och använda redskap till sina barn. Jag märker att det överraskar dig."

"Nej. Ja... jag tror det förvånade mig att du använder schimpanser som exempel." "I stället för gorillor?" "Just det."Ismael mulnade. "Sanningen att säga har jag avsiktligt undvikit alla fältrapporter om gorillors liv. 

Det är ett område som jag inte har lust att studera."Jag kände mig dum och kunde bara nicka."Men om redan schimpanser har börjat samla kunskap om vad som fungerar bra för schimpanser, 

när tror du att människor började samla kunskap om vad som fungerar bra för människor?""Det måste väl ha börjat samtidigt med människorna.""Det skulle era paleontologer hålla med om. Människans kultur började med människans liv, det 

vill säga med Homo habilis. De människor som var Homo habilis överförde allt de hade lärt sig till sina barn, och allt eftersom varje generation bidrog med sin skärv uppstod denna ansamling av kunskap. Vilka var det som ärvde den här ansamlingen?"

"Homo erectus?""Det stämmer. De människor som utgjorde  Homo erectus  förde den här  kunskapen vidare från 

generation till generation, och var och en bidrog med sin skärv till helheten. Vilka var det då som ärvde den här samlingen?"

"Homo sapiens.""Naturligtvis. Arvingarna till Homo sapiens var Homo sapiens sapiens som förde samlingen vidare 

generation efter generation där var och en bidrog med sin skärv till helheten. Och vilka var det då som ärvde den här ansamlingen?"

"Det måste förstås vara de olika Lämnarfolken som ärvde den.""Inte Tagarna? Hur kommer det sig?""Hur det kommer sig? Jag vet inte. Jag skulle tro att det beror på... Uppenbarligen skedde det en 

fullständig brytning med det förflutna vid tiden för jordbrukets revolution. Det skedde ingen brytning med det förflutna hos de folk som flyttade till de amerikanska kontinenterna vid samma tidpunkt. Det förekom heller ingen brytning hos de olika folkslag som bebodde Nya Zeeland eller Australien eller 

Polynesien.""Hur kan du påstå det?" "Jag vet inte. Det är ett intryck jag har." "Javisst, men vad har du för grundval för ett sådant intryck?""Jag tror att det är så här: Jag vet inte vad det är för berättelse som alla de här folkslagen gestaltar, 

men jag kan se att de gestaltar samma berättelse. Jag kan ännu inte redogöra för den, men det är uppenbart att den finns där ­ till skillnad från den berättelse som människorna i min kultur gestaltar. Var vi än träffar på dem gör de alltid ungefär samma sak, lever ungefär samma slags liv ­ på samma sätt som var vi än stöter på  oss så gör vi alltid ungefär samma sak, lever alltid ungefär samma sorts liv."

"Men   vad   finns   det   för   samband   mellan   detta   och   överföringen   av   den   samlade   kultur   som människan gjorde under mänsklighetens första tre miljoner år?"

Jag funderade på det här en stund och sa sedan: "Så här ser sambandet ut: Lämnarna förmedlar fortfarande den här kunskapssamlingen i den form som de erhöll den. Men det gör inte vi, eftersom vår kulturs grundare för tiotusen år sedan sa: 'Allt det här är skräp. Det är inte så här människor ska leva', och så  gjorde de sig av med det. Det är tydligt att de  lyckades  bli av med det, för när deras ättlingar stiger in i historien finns det inga spår av de attityder och föreställningar man möter bland alla Lämnarfolk. Och dessutom..." 

"Ja?""Det här är intressant. Det har jag aldrig sett förut... Lämnarfolk är alltid medvetna om att de har en 

tradition   som går   tillbaka   till   urtiden.   Vi   har   inga  sådana   tankar.   För  det   mesta   är  vi   helt   'nya' människor. Varje generation är på sätt och vis ny, ännu grundligare avskärmade från det förflutna än den föregående."

"Vad säger Mor Kultur om den här saken?""Åh", sa jag och blundade. "Mor Kultur säger att det är som det ska vara. Det finns inget för oss i  

det förflutna. Det förgångna är värdelöst. Det förflutna är något vi ska lägga bakom oss, något att undfly."

Ismael nickade. "Då ser du det nu: Så här gick det till när ni drabbades av kulturell minnesförlust.""Hur menar du?""Ända tills Darwin och paleontologerna kom för att hänga tre miljoner år av mänskligt liv på er 

historia, antog man i er kultur att människans födelse och er kulturs födelse inträffade samtidigt ­ att de i själva verket var  samma händelse. Vad jag menar är att folket i er kultur trodde att människan skapades   som  en   av   er.  Man   antog   att   jordbruk   var   lika   naturligt   för   människan   som honungsproduktion är för bina."

"Ja, så ser det faktiskt ut.""När människorna i er kultur stötte på jägare och samlare i Afrika och Amerika trodde man att det 

var människor som hade degenererat från det naturliga jordbrukarstadiet, människor som hade förlorat det kunnande de hade fötts med. Tagarna hade ingen aning om att de betraktade vad de själva hade varit innan de blev jordbrukare. Inte annat än Tagarna visste, fanns det inget 'innan'. Skapelsen hade skett blott några tusen år tidigare, och jordbrukaren Människan hade omgående tagit itu med att bygga upp civilisationen."

"Javisst.""Förstår du hur det här gick till?" "Hur vad gick till?"

"Hur det gick  till  att  minnesförlusten av den förrevolutionära  perioden blev så   fullständig ­  så fullständig att ni inte ens visste att den fanns."

"Nej, det vet jag inte. Det känns som att jag borde veta det, men det gör jag inte.""Det var din uppfattning att Mor Kultur förklarar att  det förflutna är  värdelöst, något man bör 

skynda bort från.""Ja.""Det jag påpekar är att det här tydligen är något hon har lärt ut ända från början.""Javisst. Nu börjar jag få ihop det. Jag påstod att bland Lämnarna hade man alltid en känsla av att 

man var ett folk med ett förflutet som sträckte sig tillbaka till tidens begynnelse. Bland Tagarna har man en känsla av att vara ett folk med ett förflutet som sträcker sig tillbaka till 1963."

Ismael nickade, men fortsatte sedan: "Samtidigt bör man ha klart för sig att det forntida är högt uppskattat i er kultur ­ så länge det bara gäller uppskattning. Sålunda vill engelsmännen att alla deras institutioner ­ och all pomp och ståt som omger institutionerna ­ ska vara så ålderdomliga som möjligt (även om de inte är det). Men själva lever de däremot inte som de forntida britterna gjorde och har inte minsta lust att göra det. Ungefär samma sak kan sägas om japanerna. De uppskattar värderingarna och traditionerna hos sina kloka och ädla förfäder och beklagar deras försvinnande,  men de har  inget intresse   av   att   leva   som  de   kloka   och   ädla   förfäderna   levde.   Kort   sagt   är   gamla   seder   fint   för institutioner, ceremonier och högtider, men Tagarna vill inte införa dem i sitt vardagsliv."

"Det är sant."

7

"Men Mor Kultur förklarade förstås inte att  allting  ur det förflutna skulle förkastas. Vad skulle bevaras? Vad hade man faktiskt bevarat?"

"Jag skulle vilja påstå att det var information om hur man tillverkar och hur man utför saker och ting."

"Allt som hade med produktion att göra sparades naturligtvis. Och det var så  allting blev som det blev."

"Just det.""Naturligtvis bevarar Lämnarna också information om produktion, även om produktion för sakens 

skull sällan förekommer hos dem. Bland Lämnarna har man inte kvoter för hur många krukor som ska skapas under veckan eller hur många pilspetsar som ska tillverkas. De är inte sysselsatta med att öka produktionen av handyxor."

"Det är sant.""Så trots att de bevarar information om produktionsmetoder handlar större delen av den information 

de bevarar om andra saker. Hur skulle du vilja beskriva den informationen?""Det är en fråga som du själv svarade på för en stund sedan. Den handlar om vad som fungerar väl  

för dem." "För dem? Inte för alla?""Nej. Jag vet inte så mycket om antropologi, men jag har läst tillräckligt mycket för att veta att 

Zunifolket inte tror att deras liv är rätt liv för alla andra, och att Navajoindianerna inte tror att deras liv är rätt liv för alla andra. Var och en av dem har ett sätt som fungerar väl för dem."

"Och det som fungerar väl för dem är det som de lär ut till sina barn.""Javisst. Och vad vi lär ut till våra barn är hur man tillverkar saker. Hur man gör fler och bättre 

saker.""Varför lär ni dem inte vad som fungerar väl för människor?""Jag tror att det beror på att vi inte vet vad som fungerar väl för människor. Varje generation måste 

hitta på sin egen version av vad som fungerar väl för människor. Mina föräldrar hade sin version, som var ganska oanvändbar, och deras föräldrar hade sin version som var ganska oanvändbar, och vi arbetar nu med vår version som förmodligen verkar ganska oanvändbar för våra barn."

8

"Jag har låtit samtalet gå omvägar", sa Ismael buttert och bytte ställning så att hela vagnen gungade på fjädringen. "Vad jag ville att du skulle inse är att varje Lämnarkultur är en ansamling av kunskap som sträcker sig i en obruten kedja till början av människornas tillvaro. Det är därför inte så konstigt att de alla har hittat ett levnadssätt som fungerar väl. Vart och ett har prövats och förbättrats under tusentals generationer."

"Jaha. Det slår mig en sak.""Låt höra.""Vänta  ett   tag.  Det  här  har   att  göra  med...  att   kunskapen  om hur  människor  bör   leva  inte  är 

tillgänglig." "Ta den tid du behöver.""Jo", sa jag en liten stund senare. "I början när jag sa att det inte finns någon säker kunskap om hur 

människor bör leva, menade jag just detta: Säker kunskap är kunskap om det enda rätta sättet. Det är det vi vill ha. Det är det som Tagarna vill ha. Vi vill inte lära känna ett sätt att leva som fungerar väl.  Vi vill få veta det enda rätta sättet. Och det är det vi får av profeterna. Det är det våra lagstiftare ger oss. Låt mig tänka en stund... Efter fem­ eller åttatusen års minnesförlust, visste Tagarna egentligen inte alls hur man ska leva. De måste  verkligen ha vänt ryggen till det förflutna för plötsligt kommer Hammurabi,  och alla säger:  'Vad är det här?' och  Hammurabi  säger:  'Det här, mina barn, är  lagar!'  'Lagar? Vad är lagar?' Och Hammurabi säger: 'Lagar är något som talar om vad som är det enda rätta sättet att leva.' Vart vill jag komma?"

"Jag vet inte riktigt.""Kanske det här. När du började prata om vår kulturella minnesförlust trodde jag att du talade i 

liknelser. Kanske att du överdrev lite för att få fram vad du ville ha sagt, eftersom du ju inte alls kunde veta hur de där stenåldersbönderna tänkte. Men så här är det i alla fall: Efter några tusen år började ättlingarna till de där stenåldersbönderna att klia sig i huvudet och säga: 'Jag grunnar faktiskt på hur människor borde leva.' Men samtidigt hade Lämnarna i världen  inte  glömt hur man skulle leva. De visste det  fortfarande,  men människorna  i  min kultur  hade glömt det;  hade avskurit   sig   från den tradition som förklarade för dem hur de skulle leva. De  behövde  en  Hammurabi  som talade om för dem hur de skulle leva. De  behövde  en Drakon och en Solon och en Moses och en Jesus och en Muhammed. Det gjorde inte Lämnarna eftersom de hade ett sätt ­ hade faktiskt en hel mängd olika sätt att... Vänta ett tag, jag tror jag har det." 

"Ta det lugnt.""Alla   de   olika   levnadssätt   som   Lämnarna   utvecklade   uppkom   via   evolution,   genom   en 

prövningsprocess som började redan innan människor hade ord för den. Ingen sa: 'Okej, nu bildar vi en kommitté som skriver några lagar vi kan följa.' Ingen av de här kulturerna var uppfinningar. Men det är vad alla våra lagstiftare har gett oss ­ uppfinningar, konstruktioner. Inte något som har prövats under 

tusentals generationer, utan tämligen godtyckliga uttalanden om det enda rätta sättet att leva. Så här är det fortfarande. De lagar som skrivs i Washington fästs inte på pränt för att de fungerar väl ­ de fästs på pränt för att de representerar det enda rätta sättet att leva. Man kan inte få göra abort om inte fostret hotar moderns liv eller kommit till genom våldtäkt. Det finns många som vill att lagen ska tolkas på  det sättet. Varför? För att det är det enda rätta sättet att leva. Man får gärna supa ihjäl sig, men om vi upptäcker att du röker marijuana blir det fängelse på direkten, eftersom det är  det enda rätta sättet.  Ingen är  det minsta  intresserad av om lagarna fungerar väl.  Det är  inte det saken gäller...  Jag vet fortfarande inte vart jag vill komma."

Ismael muttrade. "Det kanske inte bara är en enda sak du håller på med. Du bearbetar ett mycket djupt idékomplex, och du kan inte räkna med att komma till botten på tjugo minuter."

"Det är klart.""Men det finns en sak jag hade bestämt att vi skulle klara av innan vi går vidare, och det vill jag 

gärna göra." "Visst.""Du vet nu att Tagarna och Lämnarna ansamlat två helt olika sorters kunskap.""Javisst. Tagarna samlar kunskap om vad som fungerar väl för saker. Lämnarna samlar kunskap om 

vad som fungerar väl för människor.""Men   inte   för  alla  människor.   Varje  Lämnarfolk   hade   ett   system som  fungerade  väl   för  dem 

eftersom det hade  utvecklats  bland dem; det var anpassat till landskapet de levde i, för klimatet de levde   i,   till   det   biologiska   kollektiv   de   levde   i,   till   deras   särskilda   smak,   önskemål   och världsuppfattning."

"Ja.""Och detta slags kunskap kallas vad?" "Jag förstår inte vad du menar.""Någon som vet vad som fungerar väl för människor har vad?""Tjaa... vishet?""Naturligtvis. Nu vet du att kunskap om vad som fungerar väl för produktion är vad som värdesätts 

i er kultur. På samma sätt är det kunskap om vad som fungerar väl för människor det som värdesätts i Lämnarnas kulturer. Varje gång Tagarna utrotar en Lämnarkultur innebär det att en vishet som prövats sedan mänsklighetens födelse oåterkalleligen försvinner från jorden, likväl som varje gång de utrotar en art försvinner en livsform som prövats sedan livets början oåterkalleligen från jorden."

"Otäckt", sa jag."Ja," sa Ismael, "det är otäckt."

9

Efter ha kliat  sig  i  huvudet och dragit  sig  i  örsnibben en stund, skickade Ismael  iväg mig för kvällen.

"Jag är trött", sa han. "Och jag är för kall för att tänka ordentligt."

ElvaRegnet fortsatte och när jag kom tillbaka vid tolvtiden nästa dag, fanns det inte ens någon som jag 

kunde muta. jag hade skaffat två filtar åt Ismael från en militär överskottsbutik ­ och en åt mig själv för att hålla honom på gott humör. Han tog emot dem med ett buttert tack, men verkade glad över att få använda dem. Vi satt där en stund försjunkna i vårt elände, men sedan började han motvilligt.

"Strax innan jag lämnade rummet ­ jag minns inte vad som föranledde frågan ­ frågade du när vi skulle komma fram till den berättelse som Lämnarna gestaltar."

"Ja, det gjorde jag.""Varför är du intresserad av att lära känna den berättelsen?Frågan gjorde mig ställd. "Varför skulle jag inte vara intresserad av den?""Jag frågar vad meningen skulle vara, enligt din uppfattning. Du vet ju att Abel är så gott som död.""Men... ja.""Varför skulle man då lära sig den berättelse han gestaltade?""Varför skulle man inte göra det?"Ismael ruskade på huvudet. "Jag är inte intresserad av att gå vidare på den grunden. Att jag inte kan 

ge dig skäl för att du inte skulle lära dig något ger mig inget skäl att undervisa om det."Det var uppenbart att han var på dåligt humör. Jag klandrade honom inte, men jag kunde inte känna 

stort medlidande heller, eftersom det var han som hade krävt att få ha det på det här viset.Han sa: "Är det bara nyfikenhet från din sida?""Nej, det kan jag inte säga. Du sa i början att det är fråga om två berättelser som gestaltas här i 

världen. Nu känner jag till den ena. Det känns naturligt att jag vill veta den andra också.""Naturligt..." sa han, som om det var ett ord han inte var vidare förtjust i. "Jag önskar att du kunde 

komma på något med mer stuns i. Något som gav mig en känsla av att jag inte var den enda här som förmodades använda hjärnan."

"Jag tror inte jag förstår vart du vill komma.""Jag vet att du inte gör det, och det är det som stör mig. Du har blivit en passiv lyssnare, du knäpper 

av hjärnan när du sätter dig ner och slår på den när du reser dig för att gå.""Jag tycker inte att det stämmer.""Berätta då varför det inte bara är slöseri med tiden att du lär dig en berättelse som nu är så gott 

som utrotad.""Tja, jag tycker inte att det är slöseri med tiden.""Det duger inte. Att något inte är slöseri med tiden inspirerar mig inte att göra det."Jag ryckte hjälplöst på axlarna.Han ruskade med avsmak på huvudet. "Du tror verkligen inte att det är någon poäng med att lära 

sig det här, det är uppenbart.""Det är inte uppenbart för mig.""Så då tror du att det finns någon poäng med det?""Alltså... ja.""Vad skulle det vara?""Herregud... jag vill lära mig det, det är poängen.""Nej. Jag tänker inte arbeta från den utgångspunkten. Jag vill gå vidare, men inte om jag bara gör 

det för att stilla din nyfikenhet. Gå din väg och kom tillbaka när du kan ge mig ett verkligt skäl till att  fortsätta."

"Hur skulle ett verkligt skäl se ut? Ge mig ett exempel.""Okej. Varför skulle du anstränga dig att lära dig den berättelse som gestaltas här av människorna i 

er kultur?""För att de föröder världen genom att gestalta den.""Det är sant. Men varför skulle man alls lära sig den?""För att det är uppenbarligen något som man borde känna till.""Vem borde känna till det?" "Alla.""Varför? Det är det jag hela tiden undrar. Varför, varför, varför? Varför borde er kulturs människor 

veta vilken berättelse de gestaltar medan de ödelägger världen?""Så att de kan sluta gestalta den. Så att de kan se att de inte bara snubblar omkring medan de gör 

vad de gör. Så  de kan se att de är indragna i en storhetsvansinnig fantasi ­ en fantasi som är lika sinnessjuk som nazisternas tusenåriga rike."

"Är det vad som gör berättelsen värd att veta?" "Ja.""Det var roligt att höra. Nu kan du ge dig av och komma tillbaka när du kan förklara varför den 

andra berättelsen är värd att veta.""Jag behöver inte gå. Nu kan jag förklara det.""Berätta.""Människor kan inte bara avstå från en berättelse. Det var vad ungdomarna försökte göra på sextio­ 

och   sjuttiotalen.   De   försökte   sluta   leva   som   Tagare,   men   de   hade   inget   annat   sätt   att   leva.   De misslyckades, eftersom det helt enkelt inte går att sluta vara i en berättelse, man måste ha en annan berättelse att vara i."

Ismael nickade. "Och om det finns en sådan berättelse, borde människor få veta det?" "Ja, det borde de." "Tror du att de vill få veta det?""Jag vet inte. Jag tror inte att man kan börja vilja ha något förrän man vet att det finns." "Mycket sant."

2

"Vad tror du att den här berättelsen handlar om?" "Jag har ingen aning.""Tror du den handlar om att jaga och samla?" "Jag vet inte.""Var ärlig nu. Har du inte förväntat dig någon ädel hyllning till den Stora Jaktens mysterier?""Jag har inte märkt några förväntningar av det slaget.""Nåja, du förstår väl i alla fall att den handlar om meningen med världen, om gudarnas avsikter 

med världen och om människans öde.""Javisst.""Som jag har sagt ett halvt dussin gånger blev människan till människa genom att gestalta den här 

berättelsen. Det kommer du nog ihåg."

"Ja, det gör jag.""Hur blev människan till människa?"Jag studerade frågan för att se om den innehöll några fällor och skickade tillbaka den. "Jag är inte 

säker på vad frågan innebär", sa jag. "Rättare sagt är jag inte säker på vad för slags svar du vill ha. Det är uppenbart att du inte vill att jag ska säga att människan blev människa genom utvecklingen."

"Det skulle bara innebära att hon blev människa genom att bli människa, inte sant?""Precis.""Frågan väntar alltså fortfarande på sitt svar: Hur blev människan till människa?""Jag förmodar att det också är något självklart.""Javisst. Om jag talade om det för dig skulle du säga: 'Javisst, ja, men än sen?'"Jag ryckte uppgivet på axlarna."Då   får  vi  väl  närma oss  det  på  omvägar,  då  ­  men glöm inte att  det är  en  fråga som måste 

besvaras." "Visst."

3

"Vad för slags händelse var jordbruksrevolutionen enligt Mor Kultur?""Vad för slags händelse... jag skulle säga att enligt Mor Kultur var det en teknologisk händelse.""Inga antydningar om djupare mänskliga rötter, kulturella eller religiösa?""Nej.   De   första   bönderna   var   helt   enkelt   stenålderns   teknokrater.   Det   är   så   det   alltid   har 

framställts.""Men efter vårt studium av Första Mosebok, kapitel tre och fyra, förstår du att det handlade om 

mycket mer än vad Mor Kultur säger." "Ja.""Det handlade och handlar om betydligt mer, förstås, eftersom revolutionen alltjämt pågår. Adam 

tuggar alltjämt på frukten från det förbjudna trädet, och varhelst Abel ännu finns kvar, står också Kain där och förföljer honom med kniven i handen."

"Det stämmer.""Det finns andra tecken på att revolutionen handlar om något djupare än bara teknologi. Mor Kultur 

säger  att   före  revolutionen var  människans  liv  utan mening,  dumt,   tomt och värdelöst.  Livet  före revolutionen var hemskt. Avskyvärt."

"Javisst.""Det tror du visst själv?" "Ja, det gör jag nog.""Det tror väl de flesta av er, skulle du inte hålla med om det?" "Jodå.""Vilka undantag kan det finnas?" "Jag vet inte. Jag gissar... antropologerna." "Människor som verkligen har erfarenhet av detta slags liv.""Just det.""Men Mor Kultur säger att livet var outsägligt eländigt." "Det stämmer.""Kan du tänka dig några omständigheter där du själv skulle kunna byta ditt liv mot den sortens 

liv?""Nej. Uppriktigt sagt kan jag inte föreställa mig att någon skulle göra det om man fick välja.""Det kan Lämnarna. Genom hela historien har Tagarna upptäckt att de bara kan få bort dem från 

det livet genom rent våld, genom att döda dem i stora mängder. I de flesta fall var det enklast att helt enkelt utrota dem."

"Det är sant. Men Mor Kultur har något att säga om det här. Hon säger att Lämnarna egentligen inte förstod vad det var som de gick miste om. De förstod inte fördelarna med livet som jordbrukare, och det var därför som de höll fast så hårt vid livet som jägare och samlare."

Ismael log sitt mest spefulla leende. "Bland Amerikas indianer, vilka skulle du säga var Tagarnas kraftfullaste och mest ihärdiga motståndare?"

"Tja... jag skulle nog säga att det var slättindianerna.""Det   tror   jag   de   flesta   skulle   hålla   med   om.   Men   innan   spanjorerna   kom   med   hästar   hade 

slättindianerna varit jordbrukare i århundraden. Så fort det fanns gott om hästar, övergav de jordbruket och återgick till livet som jägare och samlare."

"Det visste jag inte.""Nu vet du det. Förstod slättindianerna fördelarna med livet som jordbrukare?" "Det måste de väl ha gjort." "Vad säger Mor Kultur?"Jag funderade en stund på saken och skrattade till: "Hon säger att de egentligen inte förstod det. Om 

de hade gjort det skulle de aldrig ha återgått till att jaga och samla.""Eftersom det är ett avskyvärt liv.""Just det.""Du börjar kanske märka hur effektiv Mor Kulturs undervisning är i den här frågan.""Det stämmer. Men jag förstår inte vart det för oss.""Vi håller på att ta reda på vad som ligger bakom den rädsla och det hat ni känner för Lämnarnas 

liv. Vi ska upptäcka varför ni känner att ni måste fortsätta revolutionen även om den ödelägger er själva och hela världen. Vi håller på att få veta vad er revolution var en revolution mot." 

"Aha", sa jag."När vi har gjort det, då tror jag nog att du kan tala om vad för slags berättelse som gestaltats här av 

Lämnarna under  människans  första   tre  miljoner  år  och som alltjämt gestaltas  av dem varhelst  de överlever."

4

Efter de sista orden skakade han till och sjönk ner i sina filtar med en tung suck. En kort stund verkade det som om han tappade bort sig i regnets oupphörliga trummande på tältduken ovanför, sedan harklade han sig och fortsatte.

"Vi försöker så här", sa han. "Varför var revolutionen nödvändig?""Den var nödvändig om människan skulle komma någonstans.""Du menar om människan skulle få centralvärme och universitet och operahus och rymdskepp.""Just det."Ismael nickade. "Det svaret kunde ha varit acceptabelt när vi började vårt arbete tillsammans, men 

nu vill jag att du ska gå djupare.""Bra, men jag vet inte vad du menar med djupare."

"Du vet ju mycket väl att för hundratals miljoner av er är sådant som centralvärme, universitet, operahus och rymdskepp saker som tillhör en avlägsen och oåtkomlig värld.

Hundratals miljoner av er lever under förhållanden som de flesta människor i det här landet bara kan gissa sig till. Också i det här landet finns det miljoner hemlösa eller människor som lever i elände och förtvivlan i slummen, i fängelser, i offentliga institutioner som är föga bättre än fängelser. För dem skulle ert lättvindiga rättfärdigande av jordbruksrevolutionen vara helt meningslös." 

"Det är sant.""Men trots att de inte kan njuta frukterna av er revolution, skulle de vända ryggen till den? Skulle 

de vilja byta sin misär och förtvivlan mot den förrevolutionära tillvaron?""Det tror jag faktiskt inte.""Det är också mitt intryck. Tagarna tror på sin revolution, också när de inte kan avnjuta några av 

dess fördelar. Det finns inga missnöjda, inga dissidenter, inga kontrarevolutionärer. Alla är de djupt övertygade om att hur eländigt det än står till nu, är det ändå oändligt mycket bättre än det som fanns tidigare."

"Ja, det skulle jag nog hålla med om.""I dag vill jag att du ska komma till roten av denna egenartade föreställning. När du har gjort det 

kommer du att ha en helt annorlunda uppfattning om er revolution och även om Lämnarnas tillvaro.""Bra. Men hur ska jag kunna göra det?""Genom att lyssna på Mor Kultur. Hela livet har hon viskat i ditt öra, och det du har fått höra är inte 

annorlunda än vad dina föräldrar och far­ och morföräldrar fick höra, än vad alla människor i hela världen varje dag får höra. Vad jag letar efter är med andra ord begravt i ditt inre precis som det är begravt i det inre hos er alla. I dag vill jag att du ska gräva fram det. Mor Kultur har lärt er att känna skräck för det liv ni lade bakom er med er revolution, och jag vill att du ska följa den skräcken till dess rötter."

"Okej" sa jag. "Det är sant att vi känner något slags skräck för detta slags liv, men problemet är att det inte verkar särskilt obegripligt för mig."

"Inte det? Varför?""Jag vet inte. Det är ett liv som inte leder någonstans." "Inga fler ytliga svar. Gräv."Med en suck kurade jag ihop mig inuti filten och började gräva. "Det här är intressant", sa jag en 

stund senare. "Jag satt här och tänkte på hur våra förfäder levde och en mycket tydlig bild dök upp i huvudet på mig, helt färdig på en gång."

Ismael väntade på att jag skulle fortsätta."Den är liksom drömlik. Eller kanske mardrömslik. En man stretar sig fram längs en ås i dunklet. I 

den här världen är det alltid dunkelt.  Mannen är kort, mager, mörk och naken. Han springer halvt nerhukad och söker efter spår. Han jagar och han är desperat. Natten kommer och han har inget att äta.

Han springer och springer och springer som om han sprang i ett ekorrhjul. Det är ett ekorrhjul, för i dunklet i morgon springer han fortfarande ­ eller igen. Men det är inte bara hunger och desperation som driver på honom. Han är skräckslagen också. Bakom på åsen, alldeles utom synhåll, kommer hans fiender för att slita honom i stycken ­ lejonen, vargarna, tigrarna. Och han kommer alltid att befinna sig i det här ekorrhjulet, alltid ett steg bakom sitt byte och ett steg framför sina fiender.

Åsen betecknar förstås överlevandets knivsegg. Mannen lever på överlevandets knivsegg och måste ständigt kämpa för att inte falla av. Faktiskt är det nästan som om det är åsen och himlen som rör sig, inte han. Han springer på stället, fångad, utan att komma någonstans."

"Jägare och samlare lever med andra ord ett mycket hårt liv.""Javisst.""Och varför är det så hårt?""För att det är en ständig kamp bara för att överleva.""Men i själva verket är det inte alls så. Jag är säker på att du vet det i någon annan avdelning i 

hjärnan. Jägare och samlare lever inte på någon överlevandets knivsegg mer än vad vargar och lejon och sparvar och kaniner gör. Människan var lika väl anpassad som någon annan art till livet på den här planeten, och föreställningen att hon levde på överlevandets knivsegg är helt enkelt biologiskt nonsens. Eftersom hon är allätare kan hon välja oändligt många slag av föda. Tusentals arter lär hungra innan hon gör det. Hennes intelligens och skicklighet gör att hon kan leva bekvämt under förhållanden som skulle vara helt förkrossande för någon annan primat.

Långt ifrån att ändlöst och desperat krafsa efter föda tillhör jägare och samlare de mest välnärda människorna på jorden, och det klarar de med bara två eller tre timmar om dagen av något som man kan   kalla   arbete   ­   vilket   även   gör   dem   till   de   mest   fritidsrika   folken   på   jorden.   I   sin   bok   om stenåldersekonomi   betecknar   Marshall   Sahlins   dem   som   'det   ursprungliga   överflödssamhället'.   I förbigående sagt förekommer det praktiskt taget inte alls att rovdjur jagar människor. Människor står helt enkelt inte främst på något rovdjurs meny. Det visar sig alltså att din underbart hemska vision av dina   förfäders   liv  bara  är  ytterligare   en  del   av  Mor  Kulturs  dumheter.  Om du  vill   kan  du   själv kontrollera alltihop en eftermiddag på biblioteket."

"På så vis" sa jag. "Och?""Nu när du vet att allt det där är dumheter, har du fått en annan inställning till det livet? Känns det 

mindre motbjudande?""Mindre frånstötande kanske. Men alltjämt motbjudande.""Tänk efter. Anta att du är en av landets många hemlösa. Inget arbete, ingen utbildning, hustrun i 

samma läge, två ungar. Ingenstans att vända sig, inget hopp, ingen framtid. Men jag kan ge dig en låda med en knapp på. Tryck på knappen så kommer ni alla att återföras till den förrevolutionära tiden. Ni kan tala deras språk allihop, ni har de färdigheter som alla hade på den tiden. Du behöver aldrig mer oroa dig för att kunna försörja dig och din familj. Ni får det bra, ni kommer att ingå i det ursprungliga överflödssamhället."

"Jag förstår.""Alltså, kommer du att trycka på knappen?""Jag vet inte. Jag tvivlar nog på det.""Varför? Det är ju inte så att du avstår från ett härligt liv här. Enligt det här antagandet lever du ett  

eländigt liv här,  och det lär inte bli bättre. Alltså måste det vara så att det andra livet verkar ännu sämre. Det är inte frågan om att du inte klarar av att avstå från ditt nuvarande liv ­ det handlar om att du inte kan ta till dig det andra livet."

"Ja, det stämmer.""Vad är det som gör det livet så skrämmande för dig?" "Jag vet inte.""Mor Kultur tycks ha gjort ett bra jobb när det gäller dig." "Jadå.""Vi försöker så här då. Överallt där Tagarna har stött på några jägare och samlare på platser som de 

själva vill ha, har de försökt förklara för dem varför de borde överge sitt levnadssätt och bli Tagare. De har sagt: 'Det liv ni lever är inte bara eländigt, det är fel. Människan skapades inte för att leva så här. 

Därför bör ni inte dra i strid mot oss. Kom med i vår revolution och hjälp oss att förvandla världen till  ett mänskligt paradis.'" 

"Det stämmer.""Du får spela den rollen ­ kulturmissionärens roll ­ så är jag en jägare­samlare. Förklara för mig 

varför det liv som jag och mitt folk har funnit tillfredsställande i tusentals år är hårt och upprörande och motbjudande."

"Herregud.""Hör på, jag ska hjälpa dig att komma i gång... Bwana, du säger att det liv vi lever är eländigt och 

fel och skamligt. Du säger att det är inte så människor ska leva. Det förundrar oss, Bwana, eftersom det har känts som ett bra sätt att leva i tusentals år. Men du kan resa till stjärnorna och sända dina ord runt jorden med tankens hastighet, och om du säger att det inte är så då måste vi ju rimligtvis lyssna på vad du har att säga."

"Jaa... jag förstår att det här verkar bra för er. Det beror på att ni är okunniga och obildade och dumma."

"Just det, Bwana. Vi väntar på att bli upplysta av dig. Berätta varför vårt liv är eländigt och uselt och skamligt."

"Ert liv är eländigt och uselt och skamligt därför att ni lever som djur."Ismael rynkade förbryllat på pannan. "Jag förstår inte, Bwana. Vi lever som alla andra lever. Vi tar 

vad vi behöver från världen och lämnar resten ifred, precis som lejonet och rådjuret gör. Lever lejon och rådjur skamliga liv?"

"Nej, men det beror på att de bara är djur. Det är inte rätt för människor att leva så.""Aha", sa Ismael, "det visste vi inte. Varför är det inte rätt att leva på det här viset?""För att när ni lever på det viset... har ni ingen kontroll över era liv."Ismael lade huvudet på sned. "På vilket sätt har vi ingen kontroll över våra liv, Bwana?""Ni har ingen kontroll över er mest grundläggande nödvändighet, er tillgång till mat.""Du gör mig storligen förbryllad, Bwana. När vi är hungriga går vi ut och hittar något att äta. Hur 

kan vi behöva mer kontroll?""Ni skulle ha mer kontroll om ni planterade det själva." "Hur då, Bwana? Vad spelar det för roll vem som planterar maten?""Om ni planterar det själva kan ni vara helt säkra på att det kommer att finnas mat."Ismael skrockade förtjust. "Nu förvånar du mig sannerligen, Bwana! Vi är redan helt säkra på att 

det kommer att finnas mat. Allt levande är mat. Tror du att det kommer att smyga bort under natten? Vart skulle det ta vägen? Det finns alltid där, dag efter dag, årstid efter årstid, år efter år. Om det inte var så skulle vi inte finnas här för att kunna berätta om det."

"Ja, men om ni planterade det själva kunde ni bestämma hur mycket mat det fanns. Ni skulle kunna säga: 'Jaha, i år ska vi har mer jams, i år ska vi ha mer bönor, i år ska vi ha mer jordgubbar.'"

"Bwana, de växer i överflöd utan att vi gör den minsta ansträngning. Varför skulle vi anstränga oss med att plantera det som redan växer?"

"Jovisst, men... händer det aldrig att det tar slut? Önskar ni inte ibland att få jamsrötter, men inte kan hitta några fler som växer vilt?"

"Jovisst,  kan  det  hända.  Men är  det   inte   likadant   för  er?  Önskar  ni   inte   ibland   få   jams,  men upptäcker att det inte finns några fler på era åkrar?"

"Nej, för om vi önskar få jams, då går vi till butiken och köper en burk.""Ja, jag har hört talas om det där systemet. Berätta för mig, Bwana. Burkarna med jams som ni 

köper i butiken ­ hur många av er har ansträngt sig för att de ska finnas där?""Tja,   flera  hundra,   skulle   jag   tro.   Odlare,   skördare,   lastbilsförare,   tvättarna   i  konservfabriken, 

människor som sköter maskinerna, folk som packar burkarna i lådor, bilförare som kör ut lådorna, människor i butiken som packar upp dem och så vidare."

"Förlåt, Bwana, men det låter som rena vanvettet att göra allt detta arbete bara för att vara säker på att aldrig behöva sakna jams. Hos vårt folk är det så att när vi vill ha jams går vi helt enkelt ut och gräver upp det ­ och om vi inte hittar det hittar vi något som är lika bra och hundratals människor behöver inte arbeta för att vi ska få det."

"Du förstår inte vad jag menar.""Förvisso är det så, Bwana."Jag kvävde en suck. "Hör på, jag ska förklara. Om ni inte kan bestämma över ert eget matförråd är 

ni utlämnade åt tillvaron på nåd och onåd. Det spelar ingen roll om det alltid har funnits tillräckligt av allting. Det handlar inte om det. Man kan inte leva på gudarnas godtycke. Det är helt enkelt inte ett mänskligt sätt att leva."

"Hur kan det komma sig, Bwana?""Jo... hör på. En dag går du ut och jagar och fäller en hjort. Bra, det är utmärkt. Fantastiskt. Men du 

kunde inte bestämma att hjorten skulle finnas där, eller hur?" "Nej, Bwana""Bra. Nästa dag går du ut och jagar, och då finns det inga hjortar att fälla. Har det hänt någon 

gång?" "Förvisso, Bwana.""Där ser du. Eftersom du inte kan bestämma över hjorten, så får du ingen hjort. Vad gör du då?"Ismael ryckte på axlarna. "Snarar några kaniner.""Precis. Ni skulle inte behöva nöja er med kaniner om det var hjort ni ville ha.""Är det därför vi lever i skam, Bwana? Är det därför vi bör lämna det liv vi älskar och börja arbeta i 

en av era fabriker? För att vi äter kaniner när vi inte kan få tag i hjort?""Nej, låt mig fortsätta. Ni kan inte bestämma över hjortarna ­ inte över kaninerna heller. Anta att ni 

går på jakt en dag och varken får tag i hjort eller kaniner? Vad gör ni då?""Då äter vi något annat, Bwana. Världen är full av mat.""Ja, men hör på. Om ni inte kan bestämma över  någonting  i världen..." Jag visade tänderna mot 

honom. "Hör på, det finns inget som säger att världen alltid kommer att vara full av mat, inte sant? Har ni inte drabbats av torka någon gång?"

"Jovisst, Bwana.""Nå, vad händer då?""Gräset   vissnar,   alla   växter   vissnar.   Träden   bär   ingen   frukt.   Gräsätarna   försvinner.   Rovdjuren 

minskar." "Och vad händer med er?""Om det är en mycket svår torka, då minskar vi också." "Du menar att ni dör, inte sant?" "Javisst, Bwana.""Ha! Det är vad det handlar om.""Är det skamligt att dö, Bwana?""Nej... nu har jag det. Hör på, det här är vad det handlar om. Ni dör därför att ni lever utlämnade till 

gudarnas godtycke. Ni dör för att ni tror att gudarna ska ta hand om er. Det duger åt djuren, men ni 

borde veta bättre.""Borde vi inte anförtro vårt liv åt gudarna?""Absolut inte. Ni borde anförtro ert liv åt er själva. Det är så människor ska leva."Ismael ruskade tungt på huvudet. "Det var verkligen tråkigt att höra, Bwana. Sedan urminnes tider 

har vi levt i gudarnas händer och det tycktes oss att vi levde gott. Till gudarna överlät vi allt arbete med att så och odla och vi levde ett bekymmersfritt liv, det tycktes oss att det alltid fanns tillräckligt i världen för oss, eftersom ­ se bara! ­ här är vi!"

"Javisst", förklarade jag strängt, "här är ni, och titta bara på er själva. Ni har ingenting. Ni är nakna och hemlösa. Ni lever utan trygghet, utan bekvämlighet, utan möjligheter."

"Och det beror på att vi lever i gudarnas händer?""Definitivt. I gudarnas händer är ni inte viktigare än lejon eller ödlor eller loppor. I händerna på de 

här gudarna ­ gudarna som tar hand om lejon och ödlor och loppor ­ är ni ingenting särskilt. Ni är bara ytterligare ett djur att mata. Vänta ett tag", sa jag och blundade en stund. "Just det, det här är viktigt. Gudarna gör inte skillnad mellan er och några andra varelser. Nej, det är inte bara det. Vänta lite." Jag funderade vidare och gjorde ett nytt försök. "Så här är det: Vad gudarna ger er är tillräckligt för ert liv som  djur  ­ det håller jag med om. Men för att ni ska kunna leva som människor, måste  ni själva försörja er. Det kommer gudarna inte att göra."

Ismael gav mig en häpen blick. "Menar du att det finns något vi behöver som gudarna inte vill ge oss, Bwana?"

"Ja, det ser faktiskt så ut. De ger er vad ni behöver för att leva som djur, men inte vad ni behöver därutöver för att leva som människor."

"Men hur kan det vara möjligt, Bwana? Hur kan det komma sig att gudarna är tillräckligt kloka för att   skapa   universum   och   världen   och   livet   på   jorden,   men   inte   är   tillräckligt   kloka   för   att   ge människorna vad de behöver för att bli människor?"

"Jag vet inte hur det kommer sig, men så är det. Det är så det förhåller sig. Människan levde i gudarnas händer i tre miljoner år, och vid slutet av dessa tre miljoner år hade hon det inte bättre och hade inte kommit längre än när hon började."

"Sannerligen, Bwana, detta är märkliga nyheter. Vad för slags gudar är det här?"Jag skrattade föraktfullt. "Det här, min vän, är inkompetenta gudar. Det är därför ni måste ta ert liv 

från dem helt och hållet. Ni måste ta ert liv i era egna händer.""Hur kan vi göra det, Bwana?""Som jag sa, genom att börja odla er egen mat.""Men hur kan det förändra någonting, Bwana? Mat är mat, antingen vi eller gudarna planterar det.""Det är precis det jag talar om. Gudarna planterar bara vad ni behöver. Ni ska plantera mer än ni 

behöver.""Vad ska det tjäna till, Bwana? Vad är det för mening med att ha mer mat än vi behöver?""Jävlarl" skrek jag. "Jag har det!"Ismael log och sa: "Vad är det alltså för mening med att ha mer mat än vi behöver?""Det är ju det som är hela jävla meningen! När ni har mer mat än ni behöver, då har gudarna ingen 

makt över er!" "Då kan vi räcka lång näsa åt dem." "Just det.""Men i alla fall, Bwana, vad ska vi göra med den här maten om vi inte behöver den?""Ni sparar den! Ni sparar den för att lura gudarna när de bestämmer att det är er tur att gå hungriga. 

Ni sparar den, så att när de skickar en torka kan ni säga: 'Inte  jag,  för helvete, jag kommer inte att hungra, och det finns inget ni kan göra åt saken, för nu har jag tagit mitt liv i mina egna händer!'"

5

Ismael nickade och lämnade rollen som jägare och samlare. "Och nu är livet i era egna händer." "Just det.""Vad är det då ni är så bekymrade över?" "Vad menar du?""Om ni har livet i era egna händer, då är det ju bara ni själva som bestämmer om ni ska fortsätta 

leva eller dö ut. Det är ju vad uttrycket betyder, eller hur?""Javisst. Men det är uppenbarligen en del saker som vi inte har i våra egna händer. Vi skulle inte 

kunna styra eller överleva en total ekologisk kollaps.""Ni är alltså inte helt trygga ännu. När kommer ni äntligen att kunna vara trygga?""När vi har tagit hela världen ur gudarnas händer.""När hela världen befinner sig i era egna, mer kompetenta händer.""Det stämmer. Då har gudarna äntligen inte någon makt över oss längre. Då har gudarna inte någon 

makt över någonting längre. Då finns all makt i våra händer och vi kommer äntligen att vara fria."

6

"Tagarna har alltid upplevt att de är avskilda från gudarna, att de av någon anledning är osams med gudarna. Tror du att det har något med det här att göra?"

"Ja, det skulle jag tro. Vi avskedade gudarna för att de var odugliga. Vi sparkade dem uppåt ­ rakt ut ur världen och upp i himlen. Vi pensionerade gudarna och tog själva hand om världens skötsel. Naturligtvis var gudarna inte belåtna med det."

Ismael nickade. "Den här revolten gjorde att gudarna måste blidkas, och Tagarnas hållning till sina gudar har alltid varit blidkande."

"Det är sant.""Vad brukade de traditionellt sett göra för att blidka gudarna? Vad för slags tröst slängde de åt 

dem?" "Bön. Dyrkan." "Tänk mer... primitivt."Jag skrattade. "Nu förstår jag inte vad du menar.""Det   som Tagarna   tog  ur  gudarnas  händer  var   inte  bara  sina  egna   liv,  det  var  allt  liv.  Under 

Tagarnas ordning lever allt levande inte i gudarnas händer, utan i människans händer. De varelser som Tagarna tillåter att leva får leva, och de varelser som Tagarna vill ska dö de dör. Det som de stal från gudarna var herraväldet över livet självt."

"Det stämmer.""Vad vore en lämplig ersättning för ett sådant brott? Vilken form skulle ersättningen kunna ta?""Jag tror inte det är så lätt att inse...""Kan du komma på någon symbol som säger: 'Varsågod, tag detta som en ersättning och mildra er 

vrede'?"

"Blodsoffer.""Ett  blodsoffer.  Alla   slags  offer.  En andel   av  skörden,   ett   offerdjur  ur   flocken   ­  utvalt   för  att 

återlämnas till gudarna. En gåva som säger: 'Här, vi har inte glömt varifrån det här kom.' Varför?""För att blidka dem.""Javisst, men varför ska man blidka dem?" "För att de är arga.""Jag menar: Varför anstränga sig? Vem bryr sig om ifall de är arga?""Jag   förstår   vad   du   menar.   De   blidkade   dem  för   att   de   alltjämt   behövde   saker   som  gudarna 

bestämde över. Det fanns mycket som alltjämt var i gudarnas händer, regn till exempel.""Men allt eftersom tiden gick blev den här sortens blidkande alltmer slentrianmässigt och föll så 

småningom ur bruk. Varför?""För att Tagarna blev så bra på att producera sin mat att de hade råd att bortse från gudarna.""Ända   tills   det   blev   en   riktigt   svår   torka.   Då   kom  de   ihåg   vad   de   måste   göra.   Gudarna   var 

missnöjda   och   måste   blidkas   med   stora   gåvor   av   kalvar   och  getter   och   tjurar.   Också   under   den klassiska antiken gjorde man rutinmässigt offer för att hålla gudarna på gott humör."

"Javisst. Jag har aldrig tänkt på... jag försöker komma ihåg vad Tagarna har för teorier om offer. Jag menar, under antiken, vad trodde folk att de höll på med? Varför hälla ut en bägare vin på marken? Varför skulle det blidka gudarna?"

"De hade ingen orsak att fundera närmare över saken. Det var helt enkelt den nedärvda kunskapen att det faktiskt blidkade dem."

"Det är sant."

7

"Nå", sa Ismael, "gör vi några framsteg?" "Det tycker jag.""Tycker du att vi har kommit till roten på motviljan mot det slags liv man levde före revolutionen?""Jadå.  Den absolut mest gagnlösa uppmaning som Jesus serverade var när han sa:  'Gör er inga 

bekymmer för morgondagen. Bekymra er inte för om ni kommer att få  mat att äta. Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men Gud tar väl hand om dem. Tror ni inte han gör detsamma för er?' Svaret på den frågan blir i vår kultur ett omfattande: 'I helvete heller!' Också de mest hängivna munkar såg till att så och skörda och samla i lador."

"Hur var det med den helige Franciskus?""Franciskus   förlitade   sig   på   böndernas   överflöd,   inte   på   Guds   överflöd.   Också   de   mest 

fundamentalistiska fundamentalister proppar igen öronen när Jesus börjar tala om himlens fåglar och liljorna på marken. De vet förbannat väl att han bara yrar, bara håller tjusiga tal."

"Du tror alltså att det är det här som ligger till rot för er revolution. Ni ville och vill fortfarande ta era liv i era egna händer."

"Javisst, absolut. För mig är det så gott som otänkbart att leva på något annat sätt. Jag kan bara föreställa mig att jägare och samlare lever i ett tillstånd av fullständig och oupphörlig ångest inför vad morgondagen ska medföra."

"Ändå  är  det   inte  så.  Det kan  första  bästa  antropolog berätta   för  dig.  De  är  betydligt  mindre ångestjagade än vad ni är. De har inga arbeten att mista. Ingen kan säga till dem: 'Får jag se hur mycket pengar du har, annars får du ingen mat, inga kläder, ingen bostad.'"

"Jag   tror   dig.   Rationellt   sett,   så   tror   jag   dig.   Men   jag   talar   om   mina   känslor,   om   min programmering. Min programmering säger ­ Mor Kultur säger ­ att livet i gudarnas händer måste vara en aldrig upphörande mardröm av skräck och ångest."

"Det är vad er revolution åstadkommer: Den för er utom räckhåll för denna förfärande mardröm. Den för er utom räckhåll för gudarna."

"Ja, så är det.""Alltså har vi ett par nya namn för er. Tagarna är de som känner gott och ont, och Lämnarna är...?""Lämnarna är de som lever i gudarnas händer."

TolvVid   tretiden  upphörde   regnet,   nöjesfältet  gäspade,   sträckte   på   sig   och   fortsatte  med   att   skilja 

dumskallarna från deras pengar. Jag visste inte vad jag skulle göra, drev runt ett tag och lät mig bli av med några dollar och kom slutligen på att leta reda på Ismaels ägare. Det visade sig vara en svart man med hård blick; han hette Art Owens, var två meter lång och ägnade mer tid åt att lyfta skrot än jag satt vid skrivmaskinen, jag sa att jag var intresserad av att köpa hans gorilla.

"Jaså minsann", sa han, inte hånfullt, inte imponerat, inte intresserat, inte någonting.Jag sa att så var det minsann och frågade vad han ville ha. "Skulle kosta cirka tretusen." "Så angelägen är jag inte.""Hur angelägen är du?" Han var bara nyfiken, egentligen inte allvarligt intresserad."Tja, snarare omkring ett tusen."Han fnös ­ bara en aning, nästan artigt. Av någon orsak gillade jag honom. Han var den typen som 

har en juristexamen från Harvard liggande i en byrålåda någonstans för att han aldrig hittade något roligt att göra med den.

Jag   sa:   "Det   här   är   faktiskt   ett   mycket   gammalt   djur.   Bröderna   Johnson   tog   hit   honom   på trettiotalet."

Det fick honom att vakna till. Han frågade hur jag fått tag i den informationen."Jag känner djuret", sa jag kort, som om jag hade några tusen liknande bekanta."Skulle kunna gå ner till två och fem", sa han."Problemet är att jag inte har två och fem.""Alltså,   jag  har   redan  en  målare   i  New Mexico   som håller  på  med  en   skylt  åt  mig"   sa  han. 

"Betalade två hundra i förskott.""Åhå. Jag kunde nog få fram femtonhundra." "Kan inte inse att jag kan gå under två och två, så är det bara."Om jag haft pengarna i handen, skulle han ha varit glad att nöja sig med tvåtusen. Kanske rent av 

artonhundra. Jag sa att jag skulle tänka på saken.

2

Det var fredagkväll så idioterna började inte gå hem förrän efter elva och min åldriga mutkolv kom inte för att hämta sina tjugo dollar förrän vid midnatt. Ismael satt och sov, alltjämt insvept i sina filtar, och   jag   skämdes   inte   för   att   väcka   honom;   jag   ville   att   han   än   en   gång   skulle   berätta   om   det självständiga livets glädjeämnen.

Han gäspade, nös två gånger, harklade bort en massa slem ur halsen och stirrade surt på mig med röda ögon.

"Kom igen i morgon", sa han med ett mentalt kraxande."I morgon är det lördag ­ omöjligt."Han trivdes inte med det, men han visste att jag hade rätt. Han lyckades skjuta upp det oundvikliga 

genom att grundligt möblera om sig själv, sin bur och sina filtar. Till slut slog han sig ner och gav mig en hätsk blick. "Var slutade vi?"

"Vi slutade med nya namn på Tagarna och Lämnarna: De som känner gott och ont, och de som lever i gudarnas händer."

Han grymtade till.

3

'Vad sker med människor som lever i gudarnas händer?""Vad menar du?""Jag   menar,   vad   sker   med   människor   som   lever   i   gudarnas   händer   men   som  inte  sker   med 

människor som bygger sin tillvaro på kunskapen om gott och ont?""Få se", sa jag. "Jag tror inte att det är det här du är ute efter, men det här är vad som dyker upp i 

mina tankar. Människor som lever i gudarnas händer gör sig inte till världens härskare och tvingar alla att leva på samma sätt som de själva, men det gör människor som känner gott och ont."

"Du har vänt frågan bakochfram", sa Ismael. "Jag frågade vad som sker med människor som lever i gudarnas  händer  som  inte  sker  med dem som känner  gott  och ont,  och du  har   just  berättat   raka motsatsen: vad som inte sker med dem som lever i gudarnas händer och vad som faktiskt sker med dem som känner gott och ont."

"Du menar att du frågar efter något positivt som sker människor som lever i gudarnas händer.""Just det.""Tja, de brukar låta folk i sin närhet leva som de har lust att leva.""Du berättar om något de gör, inte något som sker dem. Jag försöker rikta din uppmärksamhet mot 

effekterna av deras levnadssätt.""Förlåt, jag tycks inte alls förstå vart du vill komma.""Det gör du, men du är inte van att tänka på det i de här termerna.""På så vis.""Minns du frågan vi började söka svaret på när du kom hit i eftermiddags: Hur blev människan till 

människa? Vi söker fortfarande svaret på den frågan."Jag stönade, rejält och uppriktigt."Vad stönar du för?" undrade Ismael."För att frågor som är så där generella skrämmer mig. Hur blev människan till människa? Inte vet 

jag. Hon blev det bara. Hon blev det bara på samma sätt som fåglar blev fåglar och hästar blev hästar.""Helt riktigt.""Gör inte så där mot mig", sa jag."Du förstår uppenbarligen inte vad du just sa.""Antagligen inte.""Jag ska försöka göra det tydligt för dig. Innan ni blev Homo, vad var ni då?" "Australopithecus.""Bra. Och hur kunde Australopithecus bli till Homo?""Genom att vänta.""Försök nu. Du är här för att tänka.""Ursäkta.""Blev Australopithecus till Homo genom att säga: 'Vi vet lika bra som gudarna vad som är gott och 

ont, och därför behöver vi inte leva i deras händer så som kaniner och ödlor gör. Från och med nu bestämmer vi vem som ska leva och vem som ska dö på den här planeten, inte gudarna.'" 

"Nej.""Kunde de ha blivit till människor genom att säga så?" "Nej.""Varför inte?""För att de inte längre skulle ha varit underordnade evolutionens förutsättningar.""Alldeles riktigt. Nu kan du svara på frågan: Vad sker med folk ­ med alla slags varelser ­ som lever 

i gudarnas händer?""Åh. Javisst, nu förstår jag. De utvecklas.""Och nu kan du besvara frågan jag ställde förut: Hur blev människan till människa?""Människan blev människa genom att leva i gudarnas händer.""Genom att leva som Bushmännen i Afrika lever." "Just det.""Genom att leva som Kreen­Akore i Brasilien lever." "Också rätt.""Inte som man lever i Chicago?" "Nej.""Eller som i London?" "Nej.""Nu vet du alltså vad som sker med människor som lever i gudarnas händer.""Javisst. De utvecklas." "Varför utvecklas de?""För att de befinner sig i en situation där de kan utvecklas. Eftersom det är där evolutionen pågår. 

Den   förhistoriska   människan   utvecklades   till   den   första   människan   för   att   hon   befann   sig   där   i konkurrensen mot alla de andra. Den förhistoriska människan utvecklades till den första människan för att hon inte ställde sig utanför konkurrensen, för att hon fanns kvar på  den plats där det naturliga urvalet pågår."

"Du menar att hon alltjämt ingick i livets stora kollektiv.""Just det.""Och det var så alltihop gick till ­ det var så Australopithecus blev till Homo habilis, och det var så 

Homo habilis blev till Homo erectus, och det var så Homo erectus blev till Homo sapiens, och det var så Homo sapiens blev till Homo sapiens sapiens."

"Javisst.""Och vad hände sedan?""Sedan kom Tagarna och sa: 'Nu är vi trötta på att leva i gudarnas händer. Inget mer naturligt urval 

för vår del, tack så mycket."'"Och sedan var det slut.""Och sedan var det slut.""Minns du att jag sa att gestalta en berättelse är att leva så att den blir verklig?" "Javisst.""Enligt Tagarnas berättelse slutade skapelsen i och med människan." "Jaha. Och?""Hur ska man leva för att göra detta till verklighet? Hur ska man leva för att få skapelsen att sluta i 

och med människan?""Oj. Jag förstår vad du menar. Man ska leva som Tagarna lever. Vi lever definitivt på ett sätt som 

kommer att göra slut på skapelsen. Om vi fortsätter kommer det inte att finnas några avkomlingar till schimpanserna, inte till orangutangerna, inte till gorillorna ­ inte till någonting som lever nu. Alltihop kommer att sluta med oss. För att kunna göra sin berättelse verklig måste Tagarna få slut på själva skapelsen ­ och det lyckas de förbannat bra med."

4

"När   vi   började   och   jag   försökte   hjälpa   dig   hitta   intrigen   till   Tagarnas   berättelse,   sa   jag   att Lämnarnas berättelse hade en helt annan intrig." 

"Ja.""Kanske du kan redovisa den intrigen nu." "Jag vet inte. Just nu kan jag inte ens komma på Tagarnas intrig.""Du hittar den strax. Varje berättelse är en bearbetning av en intrig.""Javisst, ja. Intrigen till Tagarnas berättelse är världen tillhör människan." Jag funderade en stund och skrattade sedan till. "Det är nästan för prydligt. Intrigen till Lämnarnas 

berättelse är människan tillhör världen.""Vilket innebär?""Det innebär ­" Jag skrattade hest. "Det är bara för mycket." "Fortsätt.""Det innebär att ända från början tillhörde allt levande världen ­ och det var så allting blev som det 

blev. De encelliga varelser som simmade i urtidens hav tillhörde världen, och eftersom de gjorde det, uppkom allting som följde därefter. Kvastfeningarna utanför kontinenternas kuster tillhörde världen, och eftersom de gjorde det uppstod så  småningom amfibiedjuren. Eftersom amfibiedjuren tillhörde världen uppstod så småningom reptilerna. Eftersom reptilerna tillhörde världen uppstod så småningom däggdjuren.   Eftersom   däggdjuren   tillhörde   världen   uppstod   primaterna   så   småningom.   Eftersom primaterna   tillhörde   världen   uppstod   så   småningom  Australopithecus.  Eftersom  Australopithecus tillhörde världen uppstod så småningom människan. Under tre miljoner år tillhörde människan världen ­ och eftersom hon tillhörde världen förökades hon och utvecklades och blev mer begåvad och skicklig, tills hon en dag var så begåvad och skicklig att vi måste kalla henne  Homo sapiens sapiens,  vilket innebär att hon är vi."

"Och det var så Lämnarna levde i tre miljoner år ­ som om de tillhörde världen.""Just det. Det var på det viset vi uppstod."

5

Ismael   sa:   "Vi   vet   vad   som   händer   om   man   utgår   från   Tagarnas   intrig,   att   världen   tillhör människan." 

"Javisst, det blir katastrof.""Vad händer då om man utgår från Lämnarnas intrig, att människan tillhör världen?" "Då pågår skapelsen i evighet." "Vad tycker du om det?" "Det är vad jag röstar på."

6

"Det slår mig en sak", sa jag. "Ja?""Det slår mig att den historia jag just berättade i själva verket är den berättelse som Lämnarna har 

gestaltat här i tre miljoner år. Tagarnas berättelse är: 'Gudarna skapade världen för människans skull, men de klantade till det, så då måste vi som är mer kompetenta själva ta hand om verksamheten.' Lämnarnas  berättelse  är:   'Gudarna  skapade människan   för  världen,  precis   som de gjorde   lax och sparvar och kaniner för världen; det tycks ha fungerat ganska bra hittills så vi kan ta det lugnt och låta gudarna sköta världen.'"

"Det stämmer.  Det finns andra sätt  att  beskriva det,  precis som det finns andra sätt  att  berätta Tagarnas historia, men det här sättet är lika bra som något annat."

Jag satt tyst en stund. "Jag funderar på  en sak... meningen med världen, gudarnas avsikter med världen och människans öde. Enligt den här berättelsen."

"Fortsätt.""Meningen med världen... jag tror tredje kapitlet i Första Mosebok beskrev det på rätt sätt. Det är 

en trädgård ­ gudarnas trädgård. Jag säger så, fast jag själv står ytterligt tvivlande till att några gudar har med saken att göra. Jag tycker bara att det är ett välgörande och uppmuntrande sätt att uppfatta det hela."

"Det förstår jag.""Det finns två träd i trädgården, ett för gudarna och ett för oss. Gudarnas träd är Kunskapens träd 

på gott och ont, och vårt träd är Livets träd. Men vi kan bara hitta Livets träd om vi stannar kvar i  trädgården ­ och vi kan bara stanna kvar i trädgården om vi håller oss borta från gudarnas träd." 

Ismael nickade uppmuntrande."Gudarnas avsikter... det verkar som om... Det finns ett slags linje i utvecklingen, kan man inte säga 

det? Om man börjar med de här superenkla varelserna i urhaven och går steg för steg fram till allt vi ser här nu ­ och ännu längre ­ då kan man urskilja en växande... komplexitet. Och självmedvetenhet och intelligens. Håller du inte med om det?"

"Jodå.""Det vill säga att alla varelser på den här planeten är på väg att få självmedvetenhet och intelligens. 

Det är minsann inte bara människorna som gudarna har tänkt på. Det var aldrig meningen att vi skulle vara de enda aktörerna på den här scenen. Uppenbarligen hade gudarna tänkt sig att den här planeten skulle vara en trädgård som var fylld med självmedvetna och intelligenta varelser."

"Det ser så ut. I så fall verkar det ganska uppenbart vad människans öde är.""Javisst. Märkligt nog så  är  det enkelt ­ eftersom människan är den första av dem alla. Hon är 

vägröjaren, stigfinnaren. Hennes öde är att bli den första att förstå att mänskliga varelser har ett val: De kan försöka gäcka gudarna och gå under i försöket ­ eller stiga åt sidan och ge plats för alla de  andra. Men det är mer än så. Hennes uppgift är att ge upphov till dem alla ­ fast jag menar inte genom direkt   härstamning.   Genom   att   ge   alla   de   andra   deras   chans   ­   valarna   och   delfinerna   och schimpanserna och tvättbjörnarna ­ i den här bemärkelsen blir hon deras ursprung... Konstigt nog är detta ännu mer storslaget än det öde som Tagarna drömde fram åt oss."

"Hurså?""Tänk bara. Om en miljard år, kommer de som finns då ­ vilka som än råkar finnas då ­ att säga: 

'Människan? Javisst, ja, människan! Det var en fantastisk varelse! Hon hade möjlighet att förstöra hela 

världen och förinta allas vår framtid ­ men hon såg ljuset innan det var för sent och höll igen. Hon höll igen och gav alla oss andra vår chans. Hon visade oss alla hur det skulle göras om världen skulle kunna fortsätta vara en trädgård i all evighet. Människan var allas vår rollmodell!"' 

"Inget futtigt öde.""Sannerligen inget futtigt öde. Det slår mig en annan sak också..." "Jaha?""Det här ger en smula form åt berättelsen. Världen är ett mycket, mycket bra ställe. Den var aldrig 

ett elände. Den behövde inte erövras och styras av människan. Världen behöver med andra ord inte tillhöra människan ­ men det är  nödvändigt att människan tillhör  den. Någon varelse måste vara den som först gick igenom alltihop, som upptäckte att det fanns två träd i trädgården, ett som var gott för gudarna och ett som var gott för skapade varelser. Någon varelse måste hitta vägen, och om det hände, då... fanns det ingen gräns för vad som kunde ske. Med andra ord har människan en plats i världen, men det var inte hennes uppgift att  härska.  Det är gudarnas uppgift. Människans roll är att vara den första. Människans roll är att vara den första utan att vara den sista. Människans roll är att räkna ut hur det ska bli möjligt att göra det ­ och sedan att skapa utrymme för alla andra som också kan bli vad hon har blivit. Och kanske, när den tiden kommer, är det människans roll att bli lärare åt alla de andra som kan bli vad hon har blivit. Inte den enda läraren, inte den slutliga läraren. Kanske bara den första läraren, förskolans lärare ­ men det skulle väl inte heller vara särskilt futtigt. Och vet du vad?"

"Vadå?""Hela tiden har jag tänkt för mig själv: 'Javisst, allt det här är väldigt intressant, men vad tjänar det 

till? Det kommer inte att förändra något!'""Hur är det nu då?""Det här är det vi behöver. Inte bara att sluta med saker och ting. Inte bara att ha mindre av saker 

och ting. Människor behöver något positivt att arbeta för. De behöver en vision av något som... Jag vet inte. Något som..."

"Jag tror att det du far efter är att människor behöver något mer än utskällningar, något mer än att få känna sig dumma och skyldiga. De behöver mer än en domedagsvision. De behöver en vision av världen och sig själva som kan inspirera dem."

"Javisst.   Absolut.   Att   hejda   nersmutsningen   är   inte   inspirerande.   Att   sortera   soporna   är   inte inspirerande. Att ta bort freonerna är inte inspirerande. Men det här... att uppfatta oss själva på ett nytt sätt, att betrakta världen på ett nytt sätt... Det här..."

Jag gav upp. Vad fan, han visste vad jag försökte säga.

7

"Jag tror att du nu kan förstå något som jag nämnde när vi började. Den berättelse som Tagarna gestaltar här är inte alls kapitel två av den berättelse som gestaltades under de tre första årmiljonerna av mänsldighetens tillvaro. Lämnarnas berättelse har sitt eget andra kapitel."

"Vilket är deras kapitel två?""Du har väl just ritat upp det, skulle jag tro?""Jag vet inte riktigt."Ismael satt och funderade en stund. "Vi kommer förstås aldrig att veta vad Europas och Asiens 

Lämnare hade tänkt sig när människorna i er kultur dök upp för att lägga dem under sig för evigt. Men vi vet vart de var på väg här i Nordamerika. De sökte efter olika sätt att bli bofasta som överensstämde 

med det sätt som de dittills alltid hade levat på, olika sätt som skapade utrymme för resten av livet att fortsätta runt omkring dem. Jag menar inte att de gjorde det på grund av någon upphöjd känsla. Jag menar bara att det aldrig föll dem in att ta världens liv i sina egna händer och förklara krig mot resten av livets gemenskap. Hade de fått fortsätta längs den vägen i ytterligare femtusen eller tiotusen år kanske vi hade sett ett dussin civilisationer här på kontinenten, vilka kunde ha varit lika sofistikerade som er kultur är nu, var och en med sina värderingar och mål. Det är inte otänkbart."

"Nej,  det är  det  inte.  Fast egentligen är  det  faktiskt  det.  Enligt  Tagarnas mytologi  måste varje civilisation   varhelst   i   universum   den   än   finns   vara   en   Tagar­civilisation,   en   civilisation   där människorna tagit världens liv i sina egna händer. Det är så självklart att det inte ens behöver påpekas. För   sjutton,   alla   främmande   civilisationer   i   science   fiction­litteraturens   historia   har   varit   Tagar­civilisationer. Varje civilisation som rymdskeppet Enterprise från Star Trek någonsin mött har varit en Tagar­civilisation. Det beror på att det är självklart att alla intelligenta varelser överallt i universum naturligtvis måste kräva att återta sitt liv ur gudarnas händer, måste förstå att världen tillhör dem och inte tvärtom."

"Det är sant.""Det här tycker jag leder till en viktig fråga. Exakt vad skulle det innebära att tillhöra världen i det 

här sammanhanget? Du menar uppenbarligen inte att det bara är jägare och samlare som ska tillhöra världen."

"Det gläder mig att du förstår det. Fast om Afrikas bushmän och Brasiliens Kalapalofolk (om det finns några kvar vid det här laget) skulle fortsätta att leva på det sättet de närmaste tio miljoner åren, kan jag inte förstå att det skulle vara till annat än fördel för dem och för världen."

"Det är sant. Men det är inget svar på min fråga. Hur kan civiliserade människor tillhöra världen?"Ismael ruskade på huvudet, till synes med både otålighet och irritation. "Civiliserad eller ej hör inte 

hit. Hur kan fågelspindlar tillhöra världen? Hur kan hajar tillhöra världen?""Jag förstår inte.""Om du ser dig omkring märker du att vissa varelser uppträder som om världen tillhör dem och 

andra varelser uppträder som om de tillhör världen. Kan du se skillnad på dem?""Javisst.""De varelser som uppträder som om de tillhör världen följer den fredsskapande lagen, och eftersom 

de följer  den lagen ger de varelserna  i  sin  omgivning möjlighet att  utvecklas  till  det  som de har möjlighet att bli.  Det var på  det viset som människan uppstod. Varelserna som levde vid sidan av Australopithecus trodde inte att världen var deras, och därför lät de henne leva och utvecklas. Vad har civilisation med saken att göra? Att vara civiliserad, betyder det att man måste föröda världen?"

"Nej.""Betyder det att man blir  oförmögen att ge varelserna i sin omgivning en smula utrymme att leva 

på?" "Nej.""Betyder  det att  man förlorar förmågan att   leva  lika harmlöst  som hajar och fågelspindlar  och 

skallerormar?" "Nej.""Gör det er oförmögna att följa en lag som till och med sniglar och daggmaskar kan följa utan 

några svårigheter?" "Nej.""Som jag påpekade för en tid sedan är människors bosättningar inte mot lagen, de är underkastade 

den lagen ­ och detsamma gäller civilisation. Vad betyder alltså din fråga egentligen?""Ja, nu vet jag inte. Att tillhöra världen betyder uppenbarligen... att tillhöra samma klubb som alla 

andra. Den klubb som består av allt levandes kollektiv. Det betyder att man tillhör klubben och följer samma regler som alla andra."

"Och om det alls ska betyda något att vara civiliserad, så borde det betyda att man är klubbens ledare, inte dess enda brottslingar och förstörare."

"Alldeles riktigt."

8

"Apropå inspiration, så förefaller det mig att nuförtiden finns det en annan spännande källa till det", sa Ismael. 

"Vad skulle det vara?""När mina andra elever hade kommit så här långt sa de allihop: 'Ja, det här är underbart ­ men 

människor kommer aldrig att överge sitt grepp över världen. Det är något som bara inte kan inträffa. Aldrig. Inte på tusen år.' Och jag hade inget jag kunde peka på som skulle vara ett hoppingivande exempel på motsatsen. Det har jag nu."

Det tog ungefär nittio sekunder innan jag begrep. "Jag förmodar att du tänker på det som har hänt i Sovjetunionen och Östeuropa de senaste åren."

"Det   stämmer.   För   tio   eller   tjugo   år   sedan   skulle   envar   som   förutsade   att   marxismen   skulle monteras ner uppifrån ha betecknats som en hopplös visionär, en ren dåre."

"Ja, det är nog riktigt.""Men när människorna i de här länderna blev inspirerade av möjligheten till ett nytt liv skedde 

upplösningen praktiskt taget över en natt.""Ja, jag förstår vad du menar. För några år sedan skulle jag ha sagt att ingen inspiration i världen 

skulle kunna åstadkomma det ­ eller det här.""Och nu?""Nu är det nätt och jämnt tänkbart. Förbannat osannolikt, men inte otänkbart."

9

"Men jag har en fråga till", tillade jag. "Låt höra.""I din annons stod det: 'Måste ha en uppriktig önskan att rädda världen.'" "Jaha?""Vad ska jag göra om jag uppriktigt önskar rädda världen?"Ismael rynkade ansiktet mot mig en lång stund genom burgallret. "Du vill ha ett program?""Det är klart att jag vill ha ett program!""Då ska du få ett program nu: Berättelsen i Första Mosebok måste hejdas. Först och främst måste 

Kain sluta mörda Abel. Det är nödvändigt om ni ska kunna överleva. Lämnarna är den hotade art som är  nödvändigast för  världen ­   inte för  att  de är  människor,  utan för  att  bara de kan visa världens ödeläggare att det inte finns något enda rätt sätt att leva. Sedan måste ni förstås spotta ut frukten från det förbjudna trädet. Ni måste fullständigt och för alltid överge varje föreställning om att ni vet vilka 

som ska leva och vilka som ska dö på den här planeten.""Ja, det kan jag förstå, men det är ett program för mänskligheten, inte ett program för mig. Vad ska 

jag göra?""Vad du ska göra är att lära hundra personer vad jag har lärt dig och inspirera var och en av dem att 

undervisa hundra personer. Det är så man alltid har gjort.""Javisst, men... räcker det?"Ismael fnös. "Naturligtvis räcker det inte. Men om du börjar på något annat sätt finns det inget hopp 

alls. Man kan inte säga: 'Vi ska förändra människors sätt att bete sig mot världen, men vi tänker inte förändra det sätt de tänker om världen eller det sätt de tänker om gudarnas avsikter i världen eller vad de tänker om människans öde.' Så länge människorna i er kultur är övertygade om att världen tillhör dem och det är deras gudomligt fastställda öde att erövra och styra den, så  kommer de förstås att fortsätta att handla på samma sätt som de har gjort de senaste tiotusen åren. De kommer att fortsätta behandla världen som om den var en mänsklig ägodel, och de kommer att fortsätta erövra den som om den var en fiende. Sådana saker kan man inte förändra med  lagar.  Man måste förändra människors tänkande. Och man kan inte bara utrota en skadlig samling idéer och lämna ett tomrum i stället; man måste  ge människor  något som är   lika  meningsfullt   som det  de har   förlorat   ­  något  som är  mer meningsfullt än den gamla skräckhistorien om Övermänniskan som utrotar allt på den här planeten som inte främjar hennes behov, direkt eller indirekt."

Jag skakade på huvudet. "Vad du säger är att någon måste ställa sig upp och i dagens värld bli vad Paulus var i det romerska imperiet."

"Ja, i stora drag. Är det så skrämmande?"Jag skrattade. "Skrämmande är inte på långt när tillräckligt starkt. Det är som att kalla Atlanten 

fuktig.""Är det verkligen så omöjligt i en tidsålder då en stå upp­komiker på TV kan nå fler människor på 

tio minuter än vad Paulus gjorde under hela sin livstid?""Jag är ingen stå upp­komiker.""Men du är författare, inte sant?""Inte den sortens författare."Ismael ryckte på axlarna. "En sån tur du har. Du är befriad från alla förpliktelser. Självbefriad.""Det sa jag inte.""Vad väntade du dig att jag skulle komma med? En trollformel? Ett magiskt lösenord som sopade 

bort alla otäckheter?""Nej.""I grund och botten verkar det som om du inte är så annorlunda än dem du säger dig förakta: Du 

ville bara ha något för din egen del. Något som gjorde att du mådde bättre medan du såg slutet närma sig."

"Nej, så är det inte. Du känner mig bara inte så bra. Så här är det alltid med mig ­ först säger jag: 'Nej, nej, det är omöjligt, fullkomligt och totalt omöjligt', sedan sätter jag i gång och gör det."

10

"Jag har hoppat över en liten detalj", sa Ismael och lät sedan höra en långdragen, stönande och väsande suck, som om han var ledsen över att han tillåtit sig att komma ihåg det. Jag satt tyst och väntade.

"En av mina förra elever var tidigare straffad. För väpnat rån, händelsevis. Har jag berättat det?"Jag sa att han inte hade gjort det."Jag är rädd för att vårt arbete tillsammans var till större nytta för mig än för honom. Vad jag först 

och främst lärde mig av honom var att i motsats till den föreställning man får av fängelsefilmer, är fängelsernas befolkning inte alls en enda homogen massa. Precis som i världen utanför finns det rika och fattiga, mäktiga och svaga. Relativt sett lever de rika och mäktiga mycket bra inom fängelset ­ inte lika bra som de gör på utsidan, förstås, men mycket, mycket bättre än de fattiga och svaga. De kan i själva verket få nästan allt de vill ha vad gäller droger, mat, sex och service."

Jag höjde ena ögonbrynet mot honom."Du vill veta vad det här har för samband med allt annat", sa han och gav mig en nickning. "Så här  

ser sambandet ut:  Tagarnas värld är  ett enda stort   fängelse och bortsett från en handfull  Lämnare utspridda över hela världen befinner sig nu hela människosläktet i det fängelset. Under det senaste århundradet fick alla de återstående Lämnarfolken i Nordamerika ett val: att utrotas eller acceptera fångenskapen.  Många valde fångenskapen, men det var inte många som förmådde anpassa sig  till fängelselivet."

"Ja, det är så det ser ut."Ismael riktade ett trött och ganska fuktigt öga mot mig."Ett välskött fängelse måste naturligtvis ha en fängelseindustri. Du förstår säkert varför.""Jaa... det bidrar till att hålla fångarna sysselsatta, antar jag. Det hindrar dem från att tänka på hur 

tråkiga och meningslösa liv de lever.""Javisst. Kan du tala om vad er industri är?""Vår fängelseindustri? Inte på rak arm. Det är väl självklart förstås.""Alldeles självklart, skulle jag vilja påstå."Jag funderade en stund. "Att konsumera världen."Ismael nickade. "Rätt på första försöket."

11

"Det råder  en avgörande skillnad mellan fångarna  i  era  fängelser  och fångarna  i  ert  kulturella fängelse: De förra förstår att fördelningen av rikedom och makt inom fängelset inte har någonting med rättvisa att göra."

Jag stirrade på honom en stund och bad honom sedan förklara sig."I ert kulturella fängelse, vilka fångar är det som har makten?""Åh", sa jag, "de manliga fångarna. Framför allt vita manliga fångar.""Ja, så är det. Men du förstår att de här vita manliga fångarna verkligen är fångar och inte vakter. 

Trots all sin makt och sina privilegier ­ trots att de härskar över alla andra i fängelset ­ finns det ingen bland dem som har en nyckel att låsa upp porten med."

"Ja,  det   stämmer.  Donald  Trump kan göra  mycket   som jag  inte  kan,  men han  är   lika   inlåst   i fängelset som jag är. Men vad kan det ha att göra med rättvisa?"

"Rättvisan kräver att andra än de vita männen har makten i fängelset.""Ja, det förstår jag. Men vad är det du menar? Att det inte är sant?""Sant? Naturligtvis är det sant att män ­ särskilt vita män, som du påpekar ­ har bestämt inom 

fängelset i tusentals år, kanske ända från början. Naturligtvis är det sant att det är orättvist. Naturligtvis är det sant att makt och rikedom inom fängelset borde fördelas rättvist. Men det bör konstateras att vad 

som är nödvändigt för att ni ska överleva som art inte är fördelningen av rikedom och makt inom fängelset, utan snarare att själva fängelset förstörs."

"Ja, det förstår jag. Men jag är inte säker på att så många andra skulle förstå det.""Inte?""Nej. Bland de politiskt aktiva är frågan om fördelningen av makt och rikedom... jag vet inte vad 

jag ska kalla det som är tillräckligt kraftfullt. En idé som tiden är mogen för. Den Heliga Graal.""Men ändå är utbrytningen ur Tagarnas fängelse ett gemensamt mål som hela mänskligheten kan 

ansluta sig till."Jag skakade på huvudet. "Jag är rädd för att det är ett mål som nästan ingen i mänskligheten vill 

ansluta sig till. Vit eller färgad, man eller kvinna, vad människorna i den här kulturen vill ha är så mycket makt och rikedom inom Tagarnas fängelse som de kan få. De bryr sig inte det minsta om att det är ett fängelse, och de bryr sig inte det minsta om att det föröder världen."

Ismael ryckte på axlarna. "Du är då alltid en pessimist. Kanske har du rätt. Jag hoppas du har fel.""Det hoppas jag också, det kan du lita på."

12

Trots att vi bara hade pratat ungefär en timme, verkade Ismael svag och utmattad. Jag antydde att jag tänkte gå, men han hade uppenbarligen något mer att säga.

Till slut såg han upp och sa: "Du förstår nog att jag är färdig med dig."Jag tror det skulle ha känts ungefär likadant om han hade kört en kniv i magen på mig.Han blundade en stund. "Förlåt mig. Jag är trött och uttrycker mig inte särskilt bra. Jag menade det 

inte som det lät."Jag kunde inte svara, men jag lyckades nicka."Jag menar bara att jag har gjort klart det jag ville göra. Som lärare har jag inget mer att ge dig. 

Likafullt skulle jag vara glad att räkna dig som en vän."Inte heller nu kunde jag göra mer än att nicka.Ismael ryckte på axlarna och såg sig omkring med röda ögon, som om han för ett ögonblick glömt 

bort var han befann sig. Sedan lutade han sig tillbaka och exploderade i en enastående blöt nysning."Okej", sa jag och reste mig. "Jag kommer tillbaka i morgon."Han gav mig en lång och mörk blick; han undrade vad fan jag mer väntade mig av honom, men han 

var för trött för att fråga. Han skickade iväg mig med ett brummande och en avskedsnick.

TrettonInnan jag somnade i min säng på motellet den här kvällen gjorde jag färdig min plan. Det var en 

dålig plan, det visste jag, men jag kunde inte komma på någon bättre. Vare sig han gillade det eller ej (och jag visste att han inte skulle gilla det) måste jag befria Ismael från det förbaskade nöjesfältet.

Planen var dålig också därför att den var helt beroende av mig och mina magra resurser. Jag hade bara ett kort kvar att spela, och om jag måste vända upp det skulle det antagligen visa sig vara en tvåa.

Klockan nio nästa dag befann jag mig i en stad ungefär halvvägs hem och körde runt för att hitta någonstans att äta frukost, när en lampa på instrumentbrädan signalerade "överhettad" så att jag måste stanna. Jag öppnade huven och kontrollerade oljan: den var bra. Jag kontrollerade kylaren: torr. Inget problem ­ jag är en erfaren resenär, har alltid med mig extra vatten. Jag fyllde kylaren, satte i gång och två minuter senare började varningslampan blinka igen. Jag lyckades ta mig till en bensinmack som skyltade med att de hade en verkstad också, men det fanns ingen mekaniker i den. Men han som skötte macken visste i alla fall trettio gånger mer än jag om bilar och var beredd att titta efter.

"Kylarfläkten fungerar inte", sa han efter cirka femton sekunder. Han pekade ut den åt mig och förklarade att vanligen går den bara i gång vid stadskörning när man stannar och startar och motorn börjar gå varm.

"Kan det vara en säkring som gått?""Möjligt", sa han. Men det uteslöt han genom att pröva en ny som inte gjorde mer nytta än den 

gamla.   "Ett   ögonblick",   sa   han   och   hämtade   ett   mätinstrument   som   han   använde   för   att   pröva ledningen som förband fläkten med elsystemet. "Det är kortslutning i fläkten", sa han, "så det ser ut som om det är själva fläkten som pajat."

"Var kan jag få tag i en ny?""Inte här i stan", sa han. "Inte på en lördag."Jag frågade om jag kunde komma hem med den som den var."Jag tror det", sa han, "om det inte blir mycket stadskörning på vägen dit. Eller om du kan stanna 

och låta den kallna varje gång den börjar bli överhettad."Jag lyckades komma hem och fick bilen till en verkstad i god tid före lunch och lämnade den där, 

trots att de försäkrade att de inte tänkte göra någonting med den före måndag morgon. Jag hade bara ett ärende att göra och det var att gå till en av de rara små bankomaterna där jag satte i gång att tömma alla mina konton på kontanter ­ checkkonto, sparkonto, kreditkort. När jag kom hem till lägenheten hade jag tvåtusenfyrahundra dollar ­ och var för övrigt utfattig.

Jag tänkte inte grubbla över de problem som låg framför mig, eftersom de helt enkelt var alltför svåra. Hur får man ut ett halvt ton gorilla ur en bur som han inte vill lämna? Hur får man ett halvt ton gorilla in i baksätet på en bil som han inte vill åka med? Skulle en bil med ett halvt ton gorilla i baksätet ens fungera?

Det här visar förstås att jag är den typen som tar ett steg i sänder. En som improviserar. På ett eller annat sätt skulle jag få Ismael instuvad i baksätet på min bil, och sedan skulle jag räkna ut vad nästa steg måste bli.  Förmodligen skulle   jag  ta med honom till  min  lägenhet ­  och då  skulle  jag börja fundera på nästa steg. Min erfarenhet är att man aldrig vet hur man tänker hantera ett problem förrän man verkligen har det.

2

De ringde klockan nio på måndag morgon för att berätta vad det var för fel på bilen. Fläkten hade brunnit för att den hade blivit överbelastad; den hade blivit överbelastad därför att hela kylsystemet var trasigt. Det behövdes mycket arbete och det skulle kosta ungefär sexhundra dollar. Jag stönade och sa åt dem att fortsätta. De sa att den skulle antagligen bli klar vid tvåtiden, de skulle ringa. Jag sa åt dem att strunta i det, jag hämtar bilen när jag kan; i själva verket hade jag redan dumpat den. Jag hade inte råd med reparationerna och eländet skulle antagligen inte kunna orka med Ismael i alla fall.

Jag hyrde en skåpbil.Säkert kan man undra varför jag inte gjorde det från början. Svaret är att jag inte tänkte på det. Jag 

har mina begränsningar, okej? Jag har vant mig vid att göra saker och ting på ett visst sätt, och till det hör inte att resa omkring i hyrd skåpbil.

Två timmar senare körde jag fram till nöjesfältets tomt och sa: "Fan."Nöjesfältet hade åkt vidare.Någonting ­ kanske en föraning ­ fick mig att gå ur bilen och rota lite. Tomten verkade inte ha 

kunnat rymma nitton karuseller, tjugofyra lotterier och en utställning. Jag undrade om jag kunde hitta den plats där Ismaels bur hade stått utan någonting att vägleda mig. Min fötter mindes tillräckligt mycket för att ta mig i närheten av platsen och mina ögon gjorde resten, för det  fanns  synliga spår: filtarna jag köpt åt honom hade lämnats kvar i en sophög tillsammans med en del andra saker som jag kände igen: några av hans böcker, ett ritblock där man alltjämt kunde se bilderna han gjort för att belysa historien om Kain och Abel, om Lämnare och Tagare, samt affischen från hans kontor. Nu var den hoprullad med en gummisnodd runt om.

Rätt förvirrad höll jag på att plocka igenom och sortera alltihop när min gamla mutkolv dök upp. Han flinade och höll upp en stor svart plastsäck för att visa vad han höll på med: att städa bort en del av de många hundra kilo skräp som lämnats kvar. När han såg sakerna vid mina fötter tittade han upp på mig och sa: "Det var lunginflammation."

"Va?""Det var lunginflammation som tog honom ­ din apkompis."Jag stod bara och stirrade på honom, utan att förstå vad han ville ha sagt."Veterinären kom på   lördag kväll  och pumpade honom full  med grejor,  men det  var  för  sent. 

Slocknade i morse vid sju­åttatiden skulle jag tro.""Menar du att han är... död?""Död är just vad han är, polarn."Och jag hade varit så självupptagen att jag bara haft en svag känsla av att han hade verkat en smula 

glåmig.Jag såg mig omkring på den tomma grå tomten; här och där lekte vinden runt med trasiga papper 

och fick dem att rulla iväg ibland och jag kände mig likadan ­ tom, oanvändbar, full med damm, en ofruktbar mark.

Min gamla bekanting väntade, tydligt nyfiken på att få veta vad den här apvännen skulle säga och göra nu.

"Vad gjorde de med honom?" frågade jag."Hä?""Vad gjorde de med kroppen?""Åh. Ringde till kommunen, antar jag. Tog iväg honom till samma ställe där de kremerar ihjälkörda 

djur. Du vet." "Visst. Tack." "Det är lugnt.""Kan jag ta hand om de här grejorna?"Den blick han gav mig visade att han såg mig som ett nytt rekord för mänsklig idioti, men allt han 

sa var: "Visst, varför inte? Blir ju bara kastat annars."Jag lämnade filtarna förstås, men det andra gick utan vidare att ta under ena armen.

3

Vad skulle jag nu göra? Stå en stund med sänkt blick utanför den kommunala ugn där de kremerar ihjälkörda   djur?   Någon   annan   skulle   ha   handlat   annorlunda,   förmodligen   bättre,   och   visat   mer medkänsla och större känslighet. Själv körde jag hem.

Körde hem, lämnade tillbaka skåpbilen, hämtade min bil och återvände till lägenheten. Den var tom på ett nytt sätt, med en ny känsla av tomhet.

Det fanns en telefon där på ett litet bord, en förbindelse med hela världens liv och verksamhet, men vem kunde jag ringa?

Konstigt nog kom jag att tänka på någon, slog upp ett nummer och ringde det. Efter tre signaler svarade en lågmäld och fast stämma: "Mrs Sokolows bostad."

"Är det mr Partridge?" "Ja, det är jag."Jag sa: "Det var jag som besökte er för några veckor sedan för att få tag i Rachel Sokolow."Partridge väntade. Jag sa: "Ismael är död."Efter en paus: "Det var väldigt tråkigt att höra." "Vi kunde ha räddat honom."Partridge funderade på det en stund. "Är ni säker på att han skulle ha låtit oss göra det?"Det var jag inte, och det talade jag om för honom.

4

Det var inte förrän jag kom med Ismaels affisch till en rambutik som jag upptäckte att den hade ett budskap på vardera sidan. Jag lät rama den så att man kan se båda. Budskapet på ena sidan är det som Ismael hade på väggen i sitt kontor:

NÄR MÄNNISKAN ÄR BORTA, FINNS DET HOPP FÖR GORILLAN?

På den andra sidan står det:

NÄR GORILLAN ÄR BORTA, FINNS DET HOPP FÖR MÄNNISKAN?

Författarens påpekande

Ismael har alltid var mycket mer än en bok för mig. Jag hoppas också att den kan bli mycket mer än en bok för många av dem som läser den. Om du är en av dem, hoppas jag att du är vänlig nog att ta kontakt med mig.

Här är således en adress som jag kan behålla hur länge som helst för den lilla kostnad det drar att hyra ett postfack:

Daniel QuinnBox 402092 Austin TX 78704­5578 USA

Vem vet? Om vi blir tillräckligt många kanske vi rent av kan sätta i gång med någonting.Det är ju det alltihop gäller, inte sant?